Petra Mede: ”Jag känner mindre skam”

Arbete: ”Jag är oerhört förtjust i David”

– I många år har jag sagt att ”Let’s dance” är det ultimata underhållningsprogrammet. Det har spänning, glitter, glamour, snygga dansnummer och drama. Programmet är väldigt känslosamt och årets deltagare är en otroligt härlig blandning som kommer från olika genrer.

– Jag är oerhört förtjust i min programledarkollega David och han är oerhört förtjust i mig. Redan när han vann ”Stjärnornas stjärna”, som jag ledde, kände vi att det var lustfyllt. Vi gav varandra energi och var bjussiga mot varandra. David är oerhört rolig. Han verkar mogen, lugn och trygg i sig själv. Det är inte så vanligt i den här branschen. Han känns som en psykiskt stabil människa. Kanske har det att göra med att ingen av oss är 25 längre.

– Jag har hållit på med balett och är genuint intresserad av dansen i programmet. Tony Irving har haft lektioner för mig och bara grunderna i tiodans är en hel vetenskap. Även om det rycker lite i danstarmen, känner jag väldigt starkt att de som är ämnade att dansa ska dansa. Sedan kan David göra några volter runt mig. Det har han gjort mitt på dansgolvet.

Kärlek: ”Jag upplever att vara omgärdad av kärlek i mitt liv”

– Jag kan säga att jag upplever att vara omgärdad av kärlek i mitt liv och ger mycket kärlek också. Jag har det bra. Om jag bor med någon? Ja, min dotter.

– I den mån jag pratar om mitt privatliv är det i P1:s sommar- och vinterprogram och i min bok ”Skam och högmod i Sävedalen”. Då är det jag som håller i pennan och styr. Jag har tolkningsföreträde.

LÄS OCKSÅ: Mandelmanns: ”Vi jobbar med vår relation”

Hälsa: ”Med åldern har jag lättare att se positivt på mig själv”

– Den är bra. Jag var ganska rejält sjuk i covid- 19, men i dag är jag helt återställd och har inga symtom som hänger kvar. Hälsan står mig bi, knack knack i mitt träbord. Däremot är jag inte i någon David Lindgren-form fysiskt. Själv är jag med ålderns rätt i helt okej form. Jag är väldigt krass, men med åldern har jag lättare att se väldigt positivt på mig själv.

– Avundsjuka undviker jag, men det får man jobba med. Min före detta granne och vän, som fyller 100 år om några dagar, verkar alltid så tillfreds. Hon berättade att hon sällan varit avundsjuk. Det är en bra förutsättning för att vara ganska lycklig, tycker jag.

– Det är därför jag är dålig på sociala medier, som jag har dubbla känslor för. På dem är jämförelse en grund, men man måste vara där för sin marknadsföring. Går jag in på Instagram kan jag bli sittande och titta på andras liv. Efteråt har det inte gett mig någonting. Det är en förlorad timme som jag aldrig får tillbaka. Snacka om hemskt: Alla sitter och tittar på något som inte finns. En fiktiv värld, medan det riktiga livet pågår.

Fritid: ”Fortfarande har jag en ganska liten dotter, så det är full rulle”

– Det lustiga är att jag har ingen fritid. I vår bransch går allt i ett hela tiden. Jag har inga arbetstider och håller på att renovera huset samtidigt som jag ringer och pratar manus. Fortfarande har jag en ganska liten dotter, så det är full rulle.

– Det enda jag hinner göra på hyfsat daglig basis är att gå ganska långt. Det är min träning. Med min skadade rygg får jag hålla mig lite i skinnet. Vill det sig väl går vi en mil eller i alla fall sex, sju kilometer. Jag är extremt morgontrött, men tack vare att min bästa kompis är extremt morgonpigg blir det morgonpromenad. Till en början är det chockartat att gå upp, men när jag väl gjort det är det underbart. I vanliga fall brukar jag simma, men under coronan vågar jag inte vara i simhallen. Allt står på paus.

Personlig utveckling: ”Jag låter inget passera”

– Jag tror inte att jag är unik i att känna mer och mer tacksamhet, det är åldersrelaterat. Däremot är det inte så att jag har blivit klokare och ofta är jag lika frustrerad över livets konstitution. Men kanske känner jag ett visst jämnmod och en fördragsamhet med saker och ting.

Du har kommit ut med en självbiografi om din barndom, ”Skam och högmod i Sävedalen”?

– Ja, det finns nog mycket skam och högmod i mig fortfarande. Man kan prata om personlig utveckling, men jag förvånas mer över att jag inte förändras. Det är den stora chocken, ha ha. Jag har fortfarande stora känslor av högmod. Trots att jag fått otroligt mycket bekräftelse, tycker jag nog att jag skulle vara värd ännu mer.

– När jag skrev min bok och tänkte att människor skulle läsa den, fick jag flashar: Oh, tänk om de ringer från förlaget och säger att de aldrig läst något liknande. Att mina insikter är fantastiska.

– Högmodet är inte i avtagande. Däremot känner jag mindre och mindre skam. Som barn ville jag sjunka genom jorden ibland och trodde att jag skulle behöva byta skola om jag gjort något. Om jag får bli tant, vilket jag hoppas, ska jag bli en sådan som hötter med näven och ropar till människor. Fast det gör jag nu också. Om någon tränger sig i en kö, säger jag: ”Nu står jag här”. När några killar slängde nypon, stannade jag upp och knackade på hos deras föräldrar. Jag låter ingenting passera. Frågar du mig så gör jag det med stil, men frågar du någon annan kan du få ett annat svar.

LÄS OCKSÅ: Niklas Strömstedt: ”Vi passar väldigt bra ihop”

Boende: ”Som husägare är jag väldigt långsam”

– Numera bor jag i hus i Bromma och det är fantastiskt. Mitt hus är 100 år gammalt. Som husägare är jag väldigt långsam och blir aldrig klar. Det är underbart, men också jobb hela tiden. Vi håller på och det kommer bli bra, ha ha. Jag är så långsam så jag kommer liksom inte fram till renoveringen, för hussysslorna tar all tid varje dag. Men det är lite renovering på gång – som andra utför. Men att titta på tar också tid.

Familj & vänner: ”Adelines pappa och jag bor två minuter från varandra”

– Med dem är det väldigt bra. Min familj bor nära och både jag, mina föräldrar och syster bor i Bromma. Det gör alla på min dotters pappas sida också. Det är nästan lite sektvarning. Adelines pappa och jag bor två minuter från varandra. Vi har en jättebra relation och han är en fantastisk förälder. Det är jag så glad för.

– Med barn blir man rotad och mycket av mitt liv lever jag i Bromma. Adeline har precis fyllt åtta. Det är en jätterolig ålder – jag som tidigare tänkt att småbarnsåren är de roligaste. Adeline är lyckligt lottad och har fått en massa humor, men inte min, utan sin egen som kanske är ännu bättre. Jag har väldigt roligt med henne och hon får mig att skratta, men jag får inte henne att skratta så mycket.

– Det låter klyschigt, men mitt barn är den största kärleken. Den lodräta kärleken är kanske den starkaste. Att det är så fantastiskt att vara mamma visste jag inte innan. Det slår verkligen allt. Det är min personliga upplevelse och hade jag inte fått barn hade jag inte vetat om det. De känslorna fanns inte förut.

– Man kan vara lycklig utan barn också. Jag har svårt när vissa säger att det är meningen med livet, att man bara kan känna riktig lycka med barn. Det tycker jag är förmätet. Jag tror inte det finns något rätt eller fel. För mig har min dotter varit mitt livs stora lycka och givit mig en självklar mening med livet, men att få barn är inte svaret på absolut allting.

LÄS OCKSÅ: Martina Haag: ”Dags att komma vidare i livet”

Ekonomi: ”De få investeringar jag gjort har gått åt fanders”

– Vad ska jag säga om den? Den är stabil. Jag har också börjat få bra kontroll på pengar, utflöde, inflöde eller vad det nu heter. Men jag är extremt lättlurad. Köper oftast det dyraste, missar alla reor och de få investeringar jag gjort har gått åt fanders. Men nu har jag ju mark. Och det är väl det man ska ha, även om det bara är 300 kvadratmeter, hehe.