Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>SEX & RELATIONER

Publicerad 18 aug 2019 18:00

Pernilla, 47: Jag blev kär i min barndomsvän

Pernilla hittade den stora kärleken i barndomskompisen Josef.

Pernilla hittade den stora kärleken i barndomskompisen Josef.

Foto: Shutterstock

47-åriga Pernilla fick gå en lång omväg för att hitta sin stora kärlek – många år av hjärtesorg och en tragisk olycka ledde henne dit.

Här är hennes historia.

Josef hade alltid funnits i mitt liv, men bara som kompis. I klassrummet hade vi ofta himlat med ögonen mot varandra när en lärare varit pinsam. Efter grundskolan sprang vi på varandra titt som tätt i den lilla orten. Josef skulle bli elektriker och jag siktade på att bli sjukgymnast, så när jag gått ut gymnasiet fick jag plugga vidare i en större stad. Varje gång jag besökte mitt föräldra­hem hade jag för vana att dyka in på stans enda krog, för där satt hela det gamla kompis­gänget. Josef brukade ta min nota i baren, förmodligen för att impa på mig.

Jag stannade kvar i den nya staden där jag fick jobb och gifte mig med en ingenjör. Han var rätt så torr, men han blev en bra pappa till våra två barn. På Facebook kunde jag följa mina gamla kompisar som också gifte sig, fick barn och köpte hus. Jag kunde inte låta bli att titta lite avundsjukt på Josefs fru, hon såg fort­farande lika snygg och smal ut efter tre graviditeter.

LÄS OCKSÅ: Carina, 47: ”Jag fick flytta in hos mina föräldrar” 

Förlorade bästisen från barndomen

Den enda som inte stadgat sig var min bästa barndomsväninna, hon hade alltid varit en våghals och höll mig upp­daterad om alla extremsporter hon höll på med. Då och då kom hon och hälsade på, solbränd och vältränad, och vi satt uppe hela natten och drack vin och snackade minnen från tiden då vi var unga och gjorde våra föräldrar gråhåriga.

Så gick åren, barnen växte upp och folk började skilja sig till höger och vänster. Det kändes lite som en lättnad när Josef meddelade att han och hans fru separerat. Men i samma veva fick jag veta att min barndoms­väninna om­kommit i en dykolycka. Döds­budet kom när jag var ensam i huset. Min dot­ter hade kommit in på en utbildning i Oslo, sonen hade flyttat ihop med sin flickvän och min man var på kurs. Den enda människan som visste vem jag verkligen var fanns inte längre. Det var som att jag själv inte fanns längre.

När han hämtade upp mig kände jag mig som en disktrasa

Jordfästningen ägde rum samma dag som min barndomsbästis skulle ha fyllt 44. Jag stod framför kistan och storgrät, det gick inte att fatta att hon var död.

Efteråt var jag bara tom. Att Josef bjudit ut mig på middag samma kväll hade jag glömt bort, och när han hämtade upp mig kände jag mig som en disktrasa. Han hade bokat bord på stans enda krog, men jag kunde inte få ner en enda matbit. Josef beställde in irish coffee och det hjälpte lite, så att jag i alla fall kunde sitta och lyssna på det han sa. Han berättade om en tjej han kände, en tjej som var smart och rolig och cool. Och menade att tjejen var jag.

På hemvägen regnade det och jag var tunnklädd och började frysa. Josef ville att vi gick hem till honom där jag kunde få låna jacka och paraply. I Josefs hall var ena väg­gen täckt av bilder på hans tre barn. Han gick före in i köket och hällde upp var sin shot som vi svepte för att bli varma. Sen ställde vi oss på balkongen. Den hade utsikt över parken där vi hade smugit på hånglande tonåringar tills vi själva blev tonåringar som smyghånglade bland buskarna.

LÄS OCKSÅ: Jeanette, 47: ”Han var för bra för att vara sann” 

Alla minnen kom tillbaka

Och jag mindes plötsligt den där kvällen i augusti för nästan 30 år sedan. Det var sommaren då vi gått ut nian och parken var full av karuseller, liveband och marknadsstånd. Jag fick syn på en läcker kille längre bort, med långt hår och breda axlar. Men när han kom gående mot mig såg jag att det var Josef som blivit en riktig hunk under sommaren. Jag kunde inte hejda mig, jag tog hans hand och ledde honom till ett buskage en bit bort. Där började vi hångla med varma, mjuka tungor och händer som ivrigt letade sig in under kläderna. Jag lät läpparna glida längs den tunna strängen av hår nedanför naveln, längre och längre ner. Tills jag fick en knuff i ryggen av en arg tjej som skrek att jag skulle ge fan i hennes kille. Hon tog Josef i armen och släpade med sig honom.

Nu stod jag på hans balkong och mindes allting så klart. Dörren jag hållit stängd inom mig hade öppnats upp och ljuset strömmade in. Josef stod alldeles nära, jag kände värmen från hans hud, kände hur den laddade min egen hud med samma elektricitet som den gången. Vårt första hångel. Men inte vårt sista.

Slutade i äktenskap

Jag gjorde det igen, tog hans hand och ledde ut honom i parken till stället där vi blivit avbrutna. Och vi fortsatte som om ingenting hade hänt. Vi fick tillbaka vårt förlorade ögonblick och jag fick tillbaka en förlorad del av mig själv. Det var inte bara min barndomsväninna som hade vetat vem jag verkligen var. Josef visste det också. Jag var den där smarta, roliga och coola tjejen han hade berättat om.

Det här hände för tre år sedan.

I dag är Josef och jag gifta. Den långa omvägen vi fick gå för att komma hit har bara gjort vår lycka större.

Berättat av Pernilla, 47.