Trots att var tionde kvinna saknar en nära vän är det få som pratar om sin ensamhet. Det är ett tabubelagt ämne som är viktigt att bryta.
1 av 2: Trots att var tionde kvinna saknar en nära vän är det få som pratar om sin ensamhet. Det är ett tabubelagt ämne som är viktigt att bryta.
10 procent av svenska kvinnor och 17 procent av män saknar en nära vän, enligt SCB.
2 av 2: 10 procent av svenska kvinnor och 17 procent av män saknar en nära vän, enligt SCB. Foto: Shutterstock

Ofrivillig ensamhet: Tre svenska kvinnor berättar

Egen tid är en lyx. Om den är självvald. Annars kan det göra ont. Var tionde kvinna saknar en nära vän, enligt SCB. Men få pratar om ensamheten, ingen vill ju framstå som udda ... 

Möt tre kvinnor som berättar om sin längtan efter gemenskap.

”Jag drömmer om att få somna bredvid någon” 

”På jobbet är det ofta fullt ös och många skratt, men just därför blir det extra tydligt hur tyst och tomt det är hemma hos mig”, säger Annci Toresson Foto: Privat

 

”Jag är en 52-åring som varit ensam i 22 år nu. Jag har aldrig ens varit gift eller förlovad, och saknar närhet, beröring, att kramas, ha sex, ligga sked och känna doften av en annan människa så det gör ont ibland. Ja, jag har gått till sängs ensam i så många år nu att jag inte vet hur det känns att vakna bredvid en man. Eller att ha någon att prata och planera livet tillsammans med. 

ANNCI TORESSON

Ålder: 52. 

Familj: Dotter på 26. 

Bor: Västerås. 

Gör: Trafikledare och busschaufför. 

När min dotter var fyra år separerade jag och hennes pappa, och sedan dess har jag varit ensam. Visst har jag haft några relationer, men de har varit destruktiva. Det är risken när man känner sig ensam, att man kompromissar med sig själv och griper efter halmstrån för att få lite bekräftelse, att få känna att jag är värd något - men man blir ofta känslomässigt utnyttjad. Det kan också göra att man inte vågar visa sitt sanna jag i relationen, eller vågar ställa krav och säga vad man tycker, av rädsla för att bli lämnad. Samma sak gäller även på kompisfronten, men jag har blivit starkare de senaste åren. Nu säger jag vad jag tycker, kan folk inte ta det så är det bättre att vara ensam. 

Ibland när jag går på promenad tittar jag in i andras fönster och ser par sitta där i soffan eller vid köksbordet med ljusen tända och prata och skratta, och tänker att 'åh, vad härligt de har det.' Och jag ser avundsjukt på dem som går i mataffären och handlar tillsammans. 

Ibland när jag går på promenad tittar jag in i andras fönster och ser par sitta där i soffan eller vid köksbordet med ljusen tända och prata och skratta

Det verkar så mysigt. En vän brukar då påminna mig om att det inte alls är säkert att man är lycklig bara för att man är tillsammans med någon, och så är det förstås, men jag drömmer ändå om tvåsamheten. 

Jag tycker det här är skittråkigt, för jag är en social person, glad och positiv. På jobbet är det ofta fullt ös och många skratt, men just därför blir det extra tydligt hur tyst och tomt det är hemma hos mig. Visst har jag några få vänner, men alla har ju sitt och sällan tid. Och jag har en blygsel inom mig och ett självtvivel som gör att jag inte vågar fråga andra om vi ska hitta på något så som jag kanske borde. Men jag har försökt bryta ensamheten. Bland annat spelar jag golf, vilket är roligt, och är med i en reseklubb. Där gick jag med efter att ha försökt resa ensam några gånger och tyckt det varit hemskt smärtsamt. Jag åker också till min dotter ibland eller hem till min syster för att få kärlekspåfyllning av henne och hennes barnbarn. 

Allt det här är svårt att prata om, och det är inget jag erkänner för mina kolleger, för det känns skamfyllt på något sätt. Samtidigt vet jag ju att jag inte är ensam om att vara ensam. Kanske borde jag starta ett fik, där vi kan mötas och bryta vår ensamhet.”  

”Hästen är min räddning - någon blir glad när jag kommer”

”Det är lätt att börja slå på sig själv när man är ensam, tänka att det är jag som är udda eller konstig, att hamna i negativa tankar”, säger Charlotta Weckström. Foto: Privat

”Det finns både frivillig och ofrivillig ensamhet, där den ofrivilliga är den värsta. Det är närheten jag saknar mest, och att kunna prata med någon om småsaker, som hur min dag varit. 

Jag har aldrig varit tjejen som haft fullt av kompisar, men jag har haft ett fåtal nära vänner. Ensamheten blev tydlig först när jag flyttade från Finland till Sverige för tio år sedan. Jag flyttade hit för jobbets skull, och såg verkligen fram emot en tillvaro i Stockholm. Det kändes roligt att få komma till en annan kultur och prata sitt modersmål dagligen. Men det har visat sig vara väldigt svårt att få nya vänner här. I början hade jag folk jag umgicks med, men en efter en har droppat av i takt med att de hittat partner och skaffat familj. Jag vill verkligen inte klandra någon, jag förstår att det kan bli så - men resultatet är att jag har blivit väldigt ensam. Nu har jag egentligen bara en vän kvar, och jag vill ju inte ringa henne hela tiden och fråga om vi ska ses. 

CHARLOTTA WECKSTRÖM

Ålder: 38. 

Familj: Föräldrar och syskon och hästen Elan. 

Bor: Stockholm. 

Gör: Postproducent inom film och drama. 

Jag har också fått vänja mig vid en viss ytlighet här i Sverige (eller är det bara i Stockholm?). När folk säger 'vad kul det var att ses, vi borde ta en fika en dag' betyder det för mig att vi ska fika. Men när jag sedan hört av mig för att boka den där fikastunden är det som att personen knappt minns vem jag är. För henne var det bara en artighetsfras. Ibland får jag också känslan av att folk väntar och ser om det dyker upp något roligare. Lite som med dejtande, fast med vänner. 

Det är lätt att börja slå på sig själv när man är ensam, tänka att det är jag som är udda eller konstig, att hamna i negativa tankar. Men när jag märker att jag är i den spiralen försöker jag aktivera mig. 

Min ensamhet är som mest påtaglig under kvällar och helger. Att sitta ensam en fredagskväll är inga problem, men när det blir fyra helger på rad ... Ibland har jag funderat på vad som skulle hända om jag ramlade och tuppade av i badrummet en fredag. Det finns en realistisk möjlighet att ingen skulle sakna mig förrän måndag morgon. 

Jag har slutat titta på sociala medier på helger när folk lägger ut bilder på allt roligt de gör

I jobbet träffar jag mycket folk och har roligt, men på fritiden är jag ensam. Risken med det är att jag i stället fyller min tid med jobb. Jag försöker ändå göra allt jag vill, som att gå på teater, museum eller bio. Det enda jag inte gör är att gå ut och äta ensam, för ofta får man ett sorgligt litet bord i något hörn, och sedan glömmer kyparen bort att man är där. Jag har också slutat titta på sociala medier på helger, eftersom folk lägger ut bilder på allt roligt de gör. Det sårar och gör mig bara ledsen.

Min häst har fått mig att känna mig mindre ensam. Det fanns en möjlighet för mig att få köpa loss min favorithäst från ridskolan, så det gjorde jag. På så sätt vet jag att det finns någon som väntar på mig varje dag, som gnäggar välkommen när jag kommer och blir glad av att se mig. Jag känner mig behövd och får energi och kärlek. Ibland har jag gråtit i manen på honom. Ja, Elan ger mig massor, men han är ju ingen människa som jag kan diskutera saker med och få råd av. 

Min ensamhet är ingen annans fel, men ibland önskar jag att vi var bättre på att se och fånga upp varandra. Det räcker ju med att någon frågar om jag vill hänga med på en promenad eller bio. Bara det skulle ge så mycket.” 

ENSAMHET ÄR EN RISKFAKTOR

10 procent av svenska kvinnor och 17 procent av män saknar en nära vän, enligt SCB. 

Vi är skapta för gemenskap. Från början var det en överlevnadsfråga. Fördrevs man ur gruppen blev man villebråd, vilket var livsfarligt. 

Därför kan ensamhet påverka en psykiskt, ge ångest och depression. 

Studier har även visat att ensamhet gör att vi upplever mer fysisk smärta. Och på motsvarande sätt, att gemenskap minskar smärta. 

Amerikanska forskare jämförde ensamhet med andra kända hälsofaror vad gäller risken att dö i förtid. Enligt dem är ofrivillig ensamhet en lika stor riskfaktor som rökning och en större riskfaktor än fetma och fysisk inaktivitet. 

På det sättet är ensamhet en riskfaktor, på samma sätt som andra livsstilsfaktorer som dålig kost, brist på motion och rökning.

(Källa: SCB, 1177 och boken ”Att höra till. Om ensamhet och gemenskap” av Peter Strang.) 

”Ensamhet kan gå i arv” 

”Det är också lätt att fastna i ensamheten, man vet exakt vad man ska göra för att bryta den, vem man ska ringa, men man tar inte steget”, säger Ida Thorell. Foto: Privat

”Å ena sidan är ensamhet livsviktig för mig, jag älskar att gå i skogen och låta tankarna få flöda fritt. Det är otroligt självläkande. Å andra sidan vill jag väldigt gärna ingå i ett sammanhang med andra människor. 

IDA THORELL

Ålder: 41. 

Familj: Två barn på 11 och 9. 

Bor: Älvsjö, Stockholm. 

Gör: Affärsområdeschef på Misa, daglig verksamhet för människor med funktionsnedsättning. 

Till viss del tror jag att ensamhet kan gå i arv. Jag är uppvuxen i en stökig familj. Jag, min tvillingbror och mamma bodde med mormor och morfar, men när jag var 8-9 år gick de bort, och då blev vi ganska isolerade och ensamma. Mamma var deprimerad, drack mycket och var allt annat än en social och välmående person. Det kom få besökare, och det var ingen som egentligen frågade hur vi hade det. Redan då drömde jag om en stor familj. Jag tror att om jag hade bott kvar på den lilla orten i Hälsingland, så hade jag varit mer ensam än jag är i dag. Man ärver så mycket bara genom att ha det namn man har, och det är svårt att ta ny mark på en mindre ort, så mycket är redan stadfäst. Jag har alltid kämpat med det, och gör det fortfarande varje gång jag kommer 'hem'. Jag tycker att det är jobbigt att gå in på Coop, träffa människor från förr som frågar vad jag gör nu för tiden. Det ger mig enorma ångestpåslag. 

Redan tidigt fick jag lära mig att klara mig själv, att stå på egna ben. Det finns fördelar med att vara självständig, samtidigt som ensam inte är stark. Vi behöver andra människor, ibland är jag nog lite för självständig. Det finns ju ett indirekt avståndstagande i att inte behöva andras hjälp också. 

Det är också lätt att fastna i ensamheten, man vet exakt vad man ska göra för att bryta den, vem man ska ringa, men man tar inte steget

Jag och mina barns pappa hade ett hem där dörren stod öppen för alla, folk kom och gick och det var alltid någon som sov över. Jag älskade det! Men mycket försvann när vi skilde oss. Dels började jag ha barnen på halvtid, dels tyckte hans släkt att jag svek genom att fatta beslutet - ingen frågade efter orsakerna (nu har det tack och lov vänt). Dessutom försvann många vänner. Varför tycker folk att de behöver ta parti för den ena eller andra vid en separation? För mig känns det helt galet. Vi gillar väl varandra på samma sätt nu som förra veckan? 

Därefter träffade jag och flyttade ihop med en man som var raka motsatsen till mitt ex. Han ville helst umgås på tu man hand. Han bjöd inte in sina vänner och bjöd jag in mina ville han oftast inte vara med, vilket ledde till att jag alltmer sällan gjorde det. Vänner flaggade för att jag inte var mig själv längre, inte lika social och öppen som vanligt, men jag ville inte riktigt ta in deras ord då, så under den perioden fick jag mer distans till mina vänner. Det är också lätt att fastna i ensamheten, man vet exakt vad man ska göra för att bryta den, vem man ska ringa, men man tar inte steget.  

Jag fick också uppleva vad det innebär att vara känslomässigt ensam i en relation. Jag har alltid varit duktig på att säga vad jag tycker, men sällan vad jag känner. Jag började gå i terapi för att jobba med det här, men min partner hade svårt att prata om känslor och blev avståndstagande så fort jag öppnade upp. Hans reaktion fick mig att känna mig dum, som om det jag sade var ointressant och icke betydelsefullt. Nu har vi gjort slut, men den relationen spädde också på min ensamhet. Jag håller på att ta igen det, att återknyta banden till mina vänner, men det tar lite tid att komma tillbaka till den relation man hade. 

Jag tänker mycket på hur det ska bli när man blir äldre. Jag vill verkligen inte sitta ensam då, så jag har börjat planera för ett pensionärskollektiv - allra helst ett hus här i Sverige och ett i Thailand som man kan alternera mellan. Där kan vi äta middagar ihop, göra saker tillsammans och dela både glädje och sorg. Visst vore det härligt.” 

Experten: ”Sociala medier spär på en känsla av misslyckande

Psykologen Anna Bennich, har skrivit boken ”Att vinna över ensamheten”. Foto: MATTIAS AHLM / SVERIGES RADIO

Ensamhet kan vara skön och utvecklande när man själv väljer den. Men du behöver kunna gå ut ur ensamheten, poängterar psykologen Anna Bennich, som skrivit boken ”Att vinna över ensamheten”. 

De pratas om att ensamheten är vår nya folksjukdom. Varför tror du att den har ökat? Vad finns det i dagens samhälle som gör oss mer ensamma? 

- Vi flyttar mer i dag och tappar sociala nätverk längs vägen. Sedan har antalet naturliga mötesplatser minskat: vi är sekulariserade och går inte till kyrkan, en plats som tidigare hade många stunder för social interaktion, aktiviteter, möten. Vi tycks inte engagera oss lika mycket i föreningsliv i dag (vi hinner inte i våra allt snabbare snurrande effektivitetsromantiska liv), och flera saker som tidigare krävde att vi gick i väg och mötte folk kan vi sköta hemifrån, vi behöver inte gå till posten, banken, biblioteket etcetera. 

Spär sociala medier, där ”alla” andra verkar ha så många vänner, på ensamheten? 

- Ja, de spär helt klart på känslor av ensamhet eller misslyckande eller stress över hur bra alla andra har det. Trots att vi vet att det är putsade fasader, att det bara är ”det härliga i livet” som vi delar där, påverkas vi ändå! Sociala medier kan visserligen vara hjälpsamt för en ensam person, för där kan man få lite kontakt, kanske hitta någon att prata och dela saker med. Men helt klart kan det också spä på känslor av att samvaro och umgänge händer överallt utom där jag befinner mig. 

Kan man känna sig ensam, fast man har många människor omkring sig? 

- Absolut. Det här är vanligare än vi kan tro, framför allt gruppen unga tycks uppleva den här mer känslomässiga ensamheten. 

Vad finns det för tecken på att man tar stryk av ensamhet? 

- Ofrivillig ensamhet ger med tiden flera symtom, men det man kanske känner av i första hand är försämrat självförtroende i sociala sammanhang, ökad nedstämdhet, brist på energi och skam. Skammen i sin tur ställer till det för ensamma på det viset att den ju är en signal att vi ska dra oss undan, inte visa oss i dagsljus, att vi är fel. Det leder i sin tur till ökad isolering och svårare att ge oss ut bland folk eller be om hjälp. 

Vad har du för tips för att minska ensamheten? 

- Det enkla svaret är att man behöver hitta arenor, sammanhang där det finns möjlighet att träffa nya människor. Men ofta är det inte så lätt att gå med i en bokcirkel eller anmäla sig till någon kurs om man har huvudet fullt av både rädslor och självförebråelser. En god sak är att engagera sig i volontärarbete. Det är både att komma ut bland människor, att engagera sig i något och att hjälpa andra, vilket är något vi vet att människor mår väldigt bra av. 

Vad kan omgivningen göra? 

- Många är försiktiga med att närma sig människor som har det jobbigt. Vi är rädda att klampa in, att störa, att säga något klumpigt. Därför blir många som är ensamma eller i någon kris ofta ännu mer ensamma. Min uppmaning till omgivningen är att hellre säga tio kanske lite klumpiga saker än inget alls. 

- Ibland hindras vi av att ta kontakt med en ensam granne av oro att vi då har hela ansvaret i vårt knä, ”om jag dricker en kopp kaffe så måste jag också bjuda in till jul”. Men det bestämmer du ju själv. Du behöver inte vända ut och in på dig, men alla kan göra något! 

Artikeln har tidigare publicerats i Tara. 

LÄS OCKSÅ: Susanne: ”Jag skämdes för min ensamhet” 

LÄS OCKSÅ: Träna för din mentala hälsa – tio minuter räcker 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av ToppHälsa + varma tights från Röhnisch. Köp nu!