Min man dog mitt under sexakten
Läsarna berättar. Vi vill höra din historia. Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen när du hade änglavakt, om kärlek och otro, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.
Det har varit mycket upp och ner i mitt liv. Ibland tycker jag mest det varit ner, men jag försöker komma tillbaka, trots svåra motgångar.
Nu är jag där igen, framför nästa uppförsbacke.
Jag träffade min man och mina barns pappa när jag var 20 år. Han var tre år äldre än jag och vi köpte ett hus i en stad i Södermanland och vi fick två barn. Vi hade det bra men så en dag hände det omöjliga.
Det var kväll och barnen sov, vi passade på, hade sex i sovrummet som vi brukade. Han var över mig och inne i mig men plötsligt föll han bara ihop, rakt ner på mig. Jag förstod inte vad det var, jag vände upp hans ansikte och såg ögonen, då förstod jag att det värsta hänt, att han var död.
Jag lyfte bort honom och ringde SOS och fick rådet att försöka med hjärtmassage. Jag höll på i 17 minuter innan ambulansen kom. Han visade inga livstecken. Han hade fått en hjärtinfarkt och vid obduktionen visade det sig att han hade haft fyra dolda hjärtinfarkter tidigare men han hade aldrig sagt något, troligen aldrig märkt dem. Han var bara 38 år när han dog, jag var 35 och där stod jag med barnen, de var 10 och 11 år.
Det var en tragedi för oss allihop. Och en av konsekvenserna var att vi tvingades flytta till en lägenhet i stan. Jag fick byta jobb och började arbeta på ett behandlingshem. Men problemen efter min mans död satt djupt och jag fick en svår depression. Jag blev inlagd och barnen fick vara hos släktingar medan jag fick elchocker.
Jag kom ut därifrån och livet började om, jag träffade en ny man och vi gifte oss men efter nio år stack han. Då kändes det som ett fruktansvärt svek, men i dag kan jag förstå honom, jag var depressiv och det var många gånger som jag helt enkelt inte ville leva, han fick ofta ta hand om mig.
Det blev till att flytta igen eftersom jag inte hade råd att bo kvar i lägenheten själv med barnen. Nya jobbet innebar nattvak tio-elva dagar i sträck. Det var jobbigt, men det gick.
Så förra året träffade jag en ny man, han var fantastisk i mina ögon. Han var företagare, hade gott om pengar och stora planer. Vi flyttade ihop och i samma veva fick jag njursvikt och blev sängliggande.
Jag hamnade på sjukhus igen. När jag kom hem var min sambo full. Han hade inte visat några sådana tendenser tidigare. Han hade inte betalt räkningarna och det visade att han var luspank. Han var en stor lögn, innan vi träffades hade han blivit utkörd från det företag han tidigare varit delägare i.
I dag är han på ett behandlingshem och jag vet inte hur han mår. Jag har nog att ta hand om mig själv. Min sjukpenning är låg men det ska gå ändå.
Jag är 51 år i dag och jag måste helt enkelt komma igen. Är det inte så han sjunger, den där vad han nu heter, "...och jag reser mig igen". Mina barn har det bra, jag är till och med farmor och även om allt går i ultrarapid nu, så går det. Sakta, sakta uppåt igen.
Tidigare har jag alltid tyckt att jag varit ensam. Men nu ser jag att det finns vänner.
Det är bra att tänka på.
Berättat för Lars Palmborg
