1 av 2: Hälsoliv har listat några punkter som aldrig är okej i en relation
2 av 2 Foto: Shutterstock

Mikaela, 54, fastnade i ett sexmissbruk

Efter år av tillfälliga sexuella möten, ångest och självhat trillade polletten slutligen ned för Mikaela.

Sexmissbruket hade helt tagit över livet.

Här är hennes historia.

Anne Haavisto

”Mitt sexmissbruk började strax före medelåldern och det tog flera år innan jag kunde närma mig ämnet och se hur destruktivt jag levde. Det var självklart inte min exmans fel för att han lämnade mig hastigt och jag dränkte min sorg i sexuella möten. Det var inte någons fel egentligen, det var ett uttryck för något jag haft inom mig länge.

Jag började alldeles för tidigt med sex och lät män använda min kropp, fast då förstod jag inte vad det handlade om.

Jag ville verka sexig och kåt, och jag tog alla chanser att ha sex som jag kom åt. Mannen som tog min oskuld träffade jag på en fest och vi hade sex i hans sunkiga lilla ungkarlslya som han delade med en vän. Han tyckte jag var snygg och läcker, och jag slickade i mig uppskattningen. 

LÄS OCKSÅ: ”Hemma i duschen skrek jag ut min förtvivlan”

Trodde hon var psykiskt sjuk

De följande åren drack jag mycket alkohol, hade ströjobb och reste en del. Men fokus låg alltid på män och sexuella möten. Ville en man ha mig tändes något inom mig. I dag vet jag att det var ett hopp, en stark önskan att bli älskad. Det hände att jag blev övertalad till sex, fast jag sagt nej flera gånger. Oftast ställde jag upp och de gångerna kom gråten över mig. Jag kunde inte hindra tårarna, hulkningarna och den bottenlösa sorg jag inte förstod.

Jag minns att jag tänkte att jag kanske var psykiskt sjuk, det måste ju vara något fel på mig som grät under sex. Det var så klart varningsklockor, men alkoholen tystade ljudet från dem, stillade det mörka som ville upp, suddade bort det som gjorde mest ont.

Hatet jag kände mot mig själv hade börjat visa sig tydligare

Jag landade lite när jag hade en längre fast relation. Då hade jag bara sex med en person under ett års tid, men jag minns att jag ofta grät. Min pojkvän gjorde allt han kunde för att trösta mig, men han förstod lika lite som jag vad som drog i gång min sorg. Han var snäll och tog väl hand om mig, övertalade mig aldrig att ligga med honom.

När den relationen var slut var jag tillbaka på ruta ett, med lösa förbindelser med mer eller mindre bra män. Männens uppmärksamhet var mitt syre. Utan de trånande blickarna vissnade jag och tappade kurs.

En kväll utan ett ragg var en misslyckad kväll och jag kunde nästan gå in i en depression. Hatet jag kände mot mig själv hade börjat visa sig tydligare och jag fick en tid till en psykolog, som jag gick och pratade med under tre års tid. Mycket handlade om min relation till mina föräldrar, om anknytning och om mitt sjukliga behov av uppmärksamhet. Vi började prata om min frånvarande pappa, som bara gjorde sig påmind när han kritiserade mig, mitt beteende och mitt utseende, och när han sa att jag aldrig skulle bli något.

LÄS OCKSÅ: Camilla, 33, valde att donera sina ägg

Dämpade ångest med medicin

Det var röriga år, med mycket gråt och inre panik. Jag medicinerades med antidepressiva för att trycka undan det allra värsta. Yrsel, illamående, kraftiga smärtor i lederna var symtom på det som hölls under locket.

I relationer lugnade jag mig, men tiden där emellan hade inga konturer. Att bli mamma var räddningen och i många år hade jag ett nyttigt fokus; att vara mamma till mina barn. De åren var stilla och mjuka och jag var till och med tillfreds.

Men när min man lämnade mig havererade väggarna omkring mig. Varannan vecka när jag inte hade barnen var almanackan fullklottrad med namn på män jag skulle träffa. Det enda som betydde något var att få känna en kropp nära och inuti. En kropp som blev, för en kort stund, en trygg punkt att haka fast vid. Det hände att jag hade flera män under ett och samma dygn. Efter en sådan dag satt jag i duschen i evigheter och skrubbade kroppen sårig, för att få bort alla spår av förnedring.

LÄS OCKSÅ: 12 bråk som kan innebära slutet för er relation

Missbrukade sex

En natt satt jag uppe och surfade runt på nätet. Då kom jag över en artikel som handlade om sexmissbruk. Jag kände igen mig i vartenda ord, skrämmande läsning, men det var en ögonöppnare. Den natten sov jag inte en blund, utan satte mig ner och började skriva ner känslor och saker som hänt. Jag skrev en lista, så gott jag kunde minnas, på de män jag dragit hem, vad vi hade gjort och hur det hade känts.

Dela med dig av din historia

Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på.

Vi vill höra din historia.

Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser Söndag,

Expressen

105 16 Stockholm

Vill du skicka ett mejl så går det också bra. Du kan skriva till: lasarberattelser @expressen.se

Nästa dag bokade jag en läkartid för att prata om möjligheterna att få hjälp. Via en remiss fick jag först börja i kbt-terapi och efter någon månad började jag i en samtalsgrupp för sexmissbrukare. Jag har gråtit hav av tårar, det har varit helt vidrigt smärtsamt, men jag är på god väg att börja min läkning.

Ett sätt att läka vara att sluta träffa män. De första veckorna var svåra men allt eftersom tiden har gått så har jag lyckats vara utan sällskap. Jag går fortfarande periodvis i stödsamtal. I samtalen har jag förstått att mitt destruktiva beteende dels är kopplat till anknytningen med min pappa, dels en sårbarhet för beroenden av olika slag. Det har gått ett år sedan jag hade sex och jag klarar det jättebra. I framtiden hoppas jag att jag är öppen för att finna en bra man som vill mig väl. Och som älskar mig precis för den jag är. Det vore underbart.”

Mikaela, 54, berättat för Anne Haavisto

Aktuellt just nu