Foto: Shutterstock

”Med lycka kommer rädsla, i alla fall för mig”

Evis, 42, hade slutat hoppas på att hitta kärleken. Men en dag stod han där - och hon visste instinktivt att han var ”den rätte”. Men trots lyckan kände hon oro och tvivel. 

Jag hade gett upp kärleken efter många korta dramatiska och passionerade relationer, som alla slutat i stor sorg och besvikelse. Så gissa om min förvåning när han stod där framför mig, med sitt underbara leende och huvudet på sned. Att det skulle bli han och jag, i sann innerlig kärlek visste jag bara instinktivt, men jag kände mig samtidigt skräckslagen. 

Vi hade stött på varandra några gånger, som hastigast vid huvudentrén och någon gång i hissen, eftersom vi jobbade i samma byggnad. Men vi hade aldrig haft ögonkontakt, inte ens pratat, bara hälsat artigt, som man gör. Men när han stod en dag och höll upp dörren för mig när jag kom rusande i ösregnet fastnade vi i varandras ögon och det gick som en ilning genom hela mig. Jag tackade och skrattade generat, medveten om att jag hade haft vackrare dagar. Mitt hår var genomblött och säkert hängde maskaran på kinderna också. Men ändå, våra blickar kunde inte släppa taget och i hissen småpratade vi lite, om vädret förstås, och jag kände hur gott han doftade. 

”Var modet kom ifrån vet jag inte”

Hela dagen tänkte jag på hans blick, de grönbruna ögonen och de fylliga läpparna, det tjocka bruna håret, doften... och jag hoppades att vi skulle ses snart igen. Det dröjde några dagar, men sen såg jag honom på busshållplatsen utanför jobbet. Jag tvekade, skulle jag gå fram och hälsa, eller gå därifrån? Men när han tittade upp och våra ögon möttes var det självklart att gå fram. Samma ilning genom kroppen, som förut, och mitt hjärta bultade, undrar om det syntes genom tröjan, tänkte jag och fnissade för mig själv. 

Var modet kom ifrån vet jag inte, men jag frågade om han hade lust att ta en öl? Först verkade det som han tvekade, och jag skämdes och ångrade min framfusighet, men sen lös han upp och sa ja, absolut, kul. Vi satt i fem timmar på en pub den kvällen och pratade om livet; han hade inga barn precis som jag och var relativt nyinflyttad i Stockholm. Jag hade svårt att fokusera, stirrade på hans vackra ansikte, fantiserade om en kyss och såg ner på hans fina gyllenbruna händer. Plötsligt reste han sig upp och kom fram till mig, böjde sig ner och kysste mig ömt. Jag blev både chockad och upphetsad och livrädd, ett virrvarr av starka känslor. Sen log han och satte sig igen som om inget hade hänt. 

”Alla gamla besvikelser var som bortblåsta”

Vi bestämde att träffas tre dagar senare och gå ut och äta middag. Han tog mig till en mysig restaurang i Gamla Stan, där vi satt tätt intill varandra tills maten kom. Ännu en underbar kväll med timmar av samtal, ömma kyssar, och när vi gick mot tunnelbanan tog han min hand och jag minns känslan än i dag, den varma, omslutande, lite bestämda handen som gjorde att jag kände mig som hans. Att det var vi två, även om vi bara umgåtts två kvällar. 

Alla gamla besvikelser var som bortblåsta, med honom kände jag något annat. Visst var det passionerat, men jag kände också en trygghet som jag inte känt tidigare. 

Efter en månad sa han att han ville leva ett liv med mig. Vi började planera för allt vi ville göra tillsammans; resa, gå på konserter, kanske ha barn, men det var det inte bråttom med tyckte vi båda. Sexet var magiskt och jag grät av lycka och tacksamhet, ville aldrig släppa taget. När han sa att han älskade mig kände jag en lycka jag aldrig känt tidigare. Det var stort, det var kärlek, det var verkligen vi.

Under en weekendresa i Dublin friade han till mig och jag tror vår dotter kom till där i den härliga sängen i Botiquehotellet, under den gigantiska kristallkronan. 

”Jag började skratta hysteriskt” 

Jag var i sjunde månaden när vi gifte oss i en liten kyrka på landet i Småland, med bara våra närmaste släktingar som gäster. Jag glömmer aldrig den stunden när jag stod framför spegeln i den ljusrosa sidenklänningen med putmage och tårarna rinnandes. Det var som en dröm och jag hoppades jag aldrig skulle vakna ur den. Trots lyckan kände jag också oro och tvivel, det måste jag erkänna. Med lycka kommer rädsla, i alla fall för mig. Jag var rädd att det inte skulle hålla, att han skulle tröttna, hitta någon bättre. Framme vid altaret sneglade jag på min blivande man och mitt hjärta svällde och hettade. Denna vackra man, vår kärlek, barnet inuti mig. Med ringen på fingret och efter en evighetslång kyss släppte alla spänningar och jag började skratta hysteriskt. När vi snubblade ut ur kyrkan hörde jag skratten från gästerna. 

Vår dotter föddes och han var vid min sida och andades med mig. Nu var vi tre personer, och en mängd att älska. Jag är inte religiös men jag bad till gud att vi skulle få vara tillsammans för alltid. Det var tio år sedan, och vi har fått en till dotter. Jag trodde inte på kärleken, hade bittert insett att jag inte kunde leva i en relation, att tvåsamhet och lycka inte var för mig. 

Men lyckan fanns där, väldigt nära till och med. Och han finns nära mig än, min älskade.

Evis, 42, berättat för Anne Haavisto

Från arkivet: Använd ditt andetag för att hitta ditt lugn

LÄS OCKSÅ: Johanna, 45: ”Han ville krydda vårt sexliv” 

LÄS OCKSÅ: ”Plötsligt stod min gifta kollega utanför dörren” 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av Topphälsa + bok av Annika Sjöö för 199 kr. Köp nu!