Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>SEX & RELATIONER

Publicerad 13 jul 2019 19:00

Maria, 46: ”Jag minns smärtan än i dag”

Övergreppen förändrade allt för Maria.

Övergreppen förändrade allt för Maria.

Foto: PEOPLEIMAGES / GETTY IMAGES/ISTOCKPHOTO ISTOCKPHOTO

Maria var bara ett barn när hennes styvfarfar började förgripa sig på henne. Räddningen kom först flera år senare.

Här är hennes historia.

Jag var fem år och skulle sova över hos min styvfarfar, för mamma och styvpappa skulle på fest. Det var den natten mitt liv förvandlades till ett helvete. De hade en hund som jag älskade och jag såg fram emot att sova över. Styvfarmor var allergisk och hade ett eget sovrum, så jag och styvfarfar sov i dubbel­sängen. Jag trodde att det var en lek, när han tog på mig. Han kittlade mig under nattlinnet samtidigt som han tog på mig intimt. Sedan la han sig på mig och försökte genomföra ett samlag men det gick inte och jag minns smärtan än i dag. Jag flydde mentalt och tänkte på annat, jag var som någon annanstans. Jag ville prata med farmor men hon sov så jag gick och la mig igen, och somnade så småningom. Jag hade en napp där som jag hade i många år, som var min tröst, tillsammans med hunden.

LÄS OCKSÅ: 5 dolda tecken på psykisk misshandel du inte ska ignorera 

Började skära sig i armarna

Styvfarfar sa att om jag berättar för någon så skulle ingen tycka om mig och han hotade att göra min mormor illa, vilket var det värsta för mormor var mitt allt. Det fortsatte spora­ diskt när jag var där på besök; han fortsatte att klämma på mig och försöka ligga med mig. När jag var nio år flyttade vi och hamnade bara några kvarter från styv­farfar, och där fick jag vara efter skolan. Så fort styvfarmor inte såg stoppade han hän­derna innanför mina kläder och han fortsatte med sina hot. Mitt sätt att stå ut var att bli självdestruktiv och våghalsig och utsatte mig själv för farliga situationer.

När jag gick i fyran var det ett gäng killa från sexan som vi hängde med. Vi lekte ”sanning eller konka” och de utmanade mig. Jag gick med på att kyssas och tog på en killes kön.

Jag började skära mig i armarna och försökte dränka mig i badkaret flera gånger, men jag klarade mig alltid.

Övergreppen fortsatte - i åratal

Jag minns inte exakt när det var när min styvfarfar genom­ förde ett samlag med mig. Jag kommer ihåg känslan efteråt, när mina trosor var kladdiga och det sved när jag kissade. Han var både ond och god.

I vissa stunder var han snäll och gav mig leksaker, som en häst på hjul som jag så länge hade velat ha. Och vi åkte till kiosken och jag fick välja godis. Varje gång hoppades jag att han inte skulle ge sig på mig igen, men övergreppen fortsatte i många år efteråt, hundratals gånger.

När jag började i gymnasiet flyttade jag till min mormor och då fick jag distans till honom. På en tjejfest råkade jag försäga mig och hela historien kom fram. Jag fick panik och blev livrädd. Några av mina väninnor bestämde att vi skulle åka till polisen. Jag ringde min styvfarfar och berättade att jag skulle gå till polisen och anmäla honom, men han trodde inte på det.

Rättegången hölls efter några månader och han dömdes till två års fäng­else

När vi hade gjort anmälan skrev jag ett brev till min moster som jag la i en bok jag lånat av henne, och så fort hon hade läst det bad hon polisen att plocka in styvfarfar, vilket de gjorde direkt. Rättegången hölls efter några månader och han dömdes till två års fäng­else. Jag fick prata med en socionom och tog senare hjälp av en psykolog. När han släpptes ut efter ett år gömde jag mig hos mormor, livrädd för att han skulle söka upp mig, men jag såg honom aldrig mer. Polisen ringde min mamma och när de började prata så sa hon att hon hade känt på sig vad de skulle säga. Min mamma och jag har aldrig haft någon nära relation, mormor har varit mitt stöd i livet.

Jag har haft en kronisk dödslängtan i hela mitt liv och gjort ett tiotal självmordsförsök.

En gång tog jag tabletter när mamma skulle åka i väg, men hon hade glömt något och kom tillbaka och hittade mig och tog mig till sjukhuset. Jag har fått antidepressiva och lugnande mediciner. Jag har haft mycket ångest men mår bättre än någonsin i dag.

LÄS OCKSÅ: 7 saker som aldrig är okej i en relation 

Träffade sitt livs kärlek

Jag träffade mitt livs kärlek i maj för två år sedan, vi förlovade oss och gifte oss samma år. Jag har varit med om så mycket att jag har lärt mig att ta vara på stunden. Det rör sig i bröstet när jag tänker på mina hemska minnen, men jag kan inte göra något åt det som varit. Nu är jag hos rätt psykolog och distansen gör att jag i dag kan prata om det, men det kommer stunder då jag har svårt att förstå allt jag varit med om. 2011 började jag att föreläsa om mitt liv och måla tavlor med grafittisprej, och på så sätt har jag kanaliserat mycket av det svåra. Och så min kvinna, min älskade fru, hon är den första som fått mig att känna mig älskad på riktigt, för den jag är, med alla mina fel och brister. Ibland har jag svårt med tilliten, men i det stora hela, har jag aldrig känt mig så lugn i en relation. Hon skriver kärleksbrev och vi är noga med att bekräfta varandra. Små ord kan göra så mycket.

Tack vare mina väninnor som brydde sig om mig, kom allting fram och jag vill innerligt tacka dem. Hade de inte bestämt sig för att gå till polisen, kanske det hemska aldrig hade kommit fram. Jag trodde aldrig att jag skulle ta mig över bron till att må bra igen, men det gjorde jag.

Maria, 46, berättat för Anne Haavisto