Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>SEX & RELATIONER

Publicerad 2 jun 2019 19:00

Maria, 43, fick ett meddelande från andra sidan

Rösten i huvudet sa: ”Du måste lämna huset”.

Rösten i huvudet sa: ”Du måste lämna huset”.

Foto: Shutterstock

När 43-åriga Maria flyttade in i sitt nya hus kände hon direkt att något var fel.

Då fick hon stöd från oväntat håll.

Här är hennes historia.

Mitt i natten vaknade jag av en sträng röst som sa: ”Vakna!”

Inget mer. Bara en uppmaning.

Jag blev rädd och satte mig upp i sängen. Vid fotänden satt min hund på helspänn på golvet och tittade mot mig. Det var som att labradoren hade sett något. Det var en märklig upplevelse. Rösten var inte något jag hört i drömmen.

Den var liksom i mitt huvud, fast den kom från något eller någon i rummet. Låter det konstigt? Det var det.

Det här var under en jobbig tid i mitt liv. Jag och maken hade flyttat in i ett renoverings­objekt med våra tre barn på tre, fem och sju år. Trädgården såg ut som en leråker. Jag blev trött bara av att titta på den. Egentligen hade jag inte velat flytta till huset, men lägenheten hade blivit all­deles för liten för oss. Min man hade hört att paret som bodde i villan skulle skiljas. Han gillade stora projekt och över­ talade mig att slå till. Trävillan från 30­-talet skulle snart läg­gas ut till försäljning. Det var bråttom och jag fick inte tid till att fundera över vad jag ville.

LÄS OCKSÅ: 6 tecken på att det är dags för parterapi 

Det satt en dålig känsla i väggarna

Jag trivdes inte i huset. Det satt en dålig känsla i väggarna och var alldeles för mycket att renovera. Ena badrummet var halvfärdigt och tapeterna i alla sovrummen var nedrivna.

Maken körde direkt i gång med att drä­nera. På kvällarna satte han sig i en liten grävskopa och grävde runt husgrunden. Inom­hus hade han börjat göra i ordning en uthyrningsdel i källaren, samtidigt som han lät hantverkare färdigställa badrummet på övervåningen. Mig hade han satt på att spackla sov­ rumsväggarna. Jag ville inte.

Jag hade varken ork eller lust. Vi hade tre barn att ta hand om. Dessutom hade vi jobb att sköta. Stefan jobbade mycket hemifrån och kunde styra sina arbetstider. Det kunde inte jag som förskollärare.

Jag behövde också få ta det lugnt ibland. Nu fanns det ingenstans där jag kunde softa och gå ner i varv. Inte för att jag gjort det så mycket tidigare med tre mindre barn, men nu var det helt omöjligt. Jag hade länge misstänkt att min man har adhd eller någon annan diagnos.

Till slut kändes det som att vi tjafsade mer än vi var sams

När vi flyttade in i huset blev det uppenbart.

Han for omkring i 180 och påbörjade projekt efter pro­jekt. Den där sköna energin som jag hade fallit för nio år tidigare tyckte jag var mindre charmig nu. När han började dela ut arbetsuppgifter satte jag mig på tvären och klagade. Det gick nog inte en dag utan att vi bråkade. Stefan tyckte att jag var negativ och klagade. Att jag inte bidrog ordentligt och var självömkande. Själv tyckte jag att han körde över mig, var egoistisk och inte lyssnade på oss andra. Jag irriterade mig på Stefan. Till slut kändes det som att vi tjafsade mer än vi var sams.

Stämningen var inte den bästa och vi var alldeles för trötta för att ha sex. Det fick mig att känna mig oattraktiv. Jag kan inte påstå att jag var någon superfru heller. Bara trött, tråkig och sur. Var det så här det skulle vara framöver? En massa jobb och plikter och hela tiden utarbetad? Priset för att bo i hus var alldeles för högt, tyckte jag. Men Stefan höll inte med. Han påstod att så fort vi hade renoverat klart villan skulle den ha ökat i värde med över en miljon. Jag var inte lika säker. De två hant­verkarna tickade pengar dag efter dag, utan att det kändes som att vi kom någon vart.

LÄS OCKSÅ: 7 saker som aldrig är okej i en relation 

Lyssnade på rösten i huvudet

De som tog det hela bäst var kanske barnen. De hade ingenting emot att äta snabb­makaroner och micrade köttbullar flera dagar på raken. Det var just i köket som nästa märkliga händelse ägde rum. Jag stod och diskade när jag återigen hörde en röst som sa: ”Du måste lämna huset”.

Precis som förra gången hörde jag rösten högt och tydligt inne i huvudet, fast den inte kom från mig. Än en gång upplevde jag att jag fick ett meddelande. Den här gången blev jag inte rädd. Jag fick en stark känsla av att det var min mormor som talade om för mig att jag inte kunde stanna kvar i villan. Hon hade gått bort några år tidigare och vi hade haft en väldigt nära relation. Det låter flummigt, men jag tyckte det var skönt att få stöd i att huset inte var rätt ställe att bo på. Det tärde på mig och vårt äktenskap.

LÄS OCKSÅ: 7 vanliga kriser i längre relationer 

Jag förstod att jag måste prata med Stefan. Efter några dagar bad jag att vi skulle sitta ner och prata ordentligt. Stefan ville inte alls flytta, men jag stod på mig. Under ett par månader levde vi i ett ingen­mansland. Det var obehagligt och den största kris vi haft. Ett par månader senare hade han bestämt sig. Stefan gick med på att flytta. Han hade pratat med en mäklare, som sagt att vi skulle göra en vinst på en halv miljon om vi sålde. Det gjorde vi också. I dag bor vi i ett radhus. Det är en befrielse och jag tror att det räddade vårt äktenskap. Nästan dag­ligen skickar jag en tacksam tanke till mormor och den stränga rösten som sa åt mig att vakna.

Berättat av Maria, 43, för Åsa Görnerup