Foto: Shutterstock

Malin, 35, om mötet som förändrade allt

Malin hittade sitt livs kärlek i Kalle.

Mötet med hennes familj blev emellertid allt annat än problemfritt.

Här är hennes historia.

Mamma brukade kalla mig för familjens lilla rebell. Jag var den enda tonårstjejen som hade kortsnaggat hår och skinnpaj och Doc Martenskängor i den lilla orten där jag växte upp. Min plan var att komma därifrån. Jag ville leva storstadsliv och ha ett skapande yrke, så jag sökte in till skolan Berghs i Stockholm och blev till min stora glädje antagen. Så fort jag ställt ner min ryggsäck i studentkorridoren kände jag att jag hamnat rätt. Storstaden var ett dignande smörgåsbord av aktiviteter och nöjen. Och killar. Det fanns så många jag ville ha att jag dejtade flera åt gången.

Men när utbildningen i grafisk design närmade sig sitt slut fick jag syn på en annan verklighet utanför min bubbla.

LÄS OCKSÅ: Anki, 64: ”Sorgen slet isär oss”

Åkte till ett krigshärjat Sydsudan

Jag såg en värld full av orättvisor, tortyr, terror, krig och mänskligt lidande och jag ville göra något åt det, göra skillnad. Så jag nobbade en lovande karriär inom reklam och marknadsföring och fortsatte utbilda mig i strategisk projektledning. Efter det fick jag jobb på ett företag som också ville göra skillnad. De hade ett samarbete med ”Läkare utan gränser” och jag fick plats i ett team som skulle slå sig ner i ett krigshärjat område i Sydsudan.

Det var där jag träffade Kalle. Han brann lika mycket som jag för att hjälpa människor i nöd och våra lågor blev till en flammande eld av kärlek.

Ute på fältet såg vi ibland sådana ohyggligheter att jag nästan tappade hoppet om en bättre värld. Kalle höll modet uppe och sa att det var hoppet som gjorde mänskligheten möjlig. Men när nya oroligheter bröt ut blev läget i landet så farligt att hela teamet skickades hem.

Mamma och pappa ryckte de till som om de sett ett monster

Mamma var glad över att jag hade livet i behåll, de hade varit fruktansvärt oroliga. Hon gladde sig också åt att äntligen få träffa mitt livs stora kärlek och bjöd oss att komma och fira pappas 65-årsdag med hela tjocka släkten.

Vi var nästan framme när Kalle undrade om jag talat om för min mamma att han hade en annan hudfärg. Nej, det behövde jag knappast säga eftersom jag skickat massor av bilder på oss två från vår Afrikavistelse.

Men när Kalle skulle presentera sig för mamma och pappa ryckte de till som om de sett ett monster. Mamma tittade på mig med förvirrad min. Det där är väl inte Kalle, mumlade hon. Vem skulle det annars vara? fräste jag. Hade de inte sett Afrikabilderna jag skickat? Mamma och pappa stod helt handfallna. De hade trott att mannen på bilderna var en som bodde där nere.

LÄS OCKSÅ: Pia, 64: Skulle jag aldrig få se mitt barnbarn igen?

Kalle ville inte åka hem

Ännu pinsammare blev det när vi gick in i finrummet för att hälsa på gästerna och alla bara satt knäpptysta och glodde. Men droppen kom när min morbror som vanligt skulle köra en av sina dåliga vitsar och drog ett unket skämt om en man som inte kunde fatta varför hans fru fött en svart bebis. Jag tog Kalle i handen och tågade i väg, urförbannad. Aldrig att jag ville sätta min fot mer i denna inskränkta byhåla! Mamma kom ut i hallen medan vi snörde på oss skorna och gjorde det bara ännu värre när hon försökte förklara att ett namn som Kalle lät så typiskt svenskt. Jag är född och uppvuxen i Sverige, sa Kalle vänligt. Även om jag inte ser ut som på kaviartuben.

Ändå ville inte Kalle åka hem, han ville i stället att jag visade honom mina hemtrakter nu när vi ändå hyrt en bil. Efter ett par timmars snirklande såg vi att den gamla faluröda byskolan var till salu. Kalle stannade bilen och beundrade utsikten över dalen där badsjön låg och glittrade. Men det var lerigt på marken där han parkerat så bakdäcken körde ner sig. 

Tänkte minsann inte skratta åt bondläpparnas rasistiska skämt

Längre ner i backen höll en bonde på att fösa kor över vägen. Jag bad honom hjälpa oss att knuffa på. Kalle och han knuffade allt vad de orkade medan jag gasade, men däcken grävde sig bara ännu djupare ner i geggan som sprutade upp i ansiktet på den hjälpsamme mannen tills han var helt nerkletad av mörk sörja. Ja, nu kan ingen se nån skillnad på oss två, sa han till Kalle och förde handsken över sin mun. Kalle skrattade gott, men jag tänkte minsann inte skratta åt bondläpparnas rasistiska skämt.

Fast senare, när bonden hämtat sin traktor och dragit loss vår hyrbil och bjudit in oss på kaffe, då kom jag på andra tankar.

Lärt sig älska sin hembygd

I ett kök som doftade vedspis och nybakat bröd satt vi i timmar och umgicks med en skara människor vi aldrig träffat. En liten flicka kröp upp i Kalles knä och begravde fingrarna i hans stora hårburr tills hon somnade mot hans axel.

Dela med dig av din historia

Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på.

Vi vill höra din historia.

Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara helt anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser Söndag,

Expressen

105 16 STOCKHOLM

Vill du skicka ett mejl så går det också bra. Du kan skriva till: lasarberattelser @expressen.se

I dag älskar jag min hembygd lika mycket som jag en gång hatade den. Vi bor i det faluröda skolhuset där vi körde fast med bilen. Jag leder ett kommunprojekt för en levande landsbygd och Kalle är distriktets husläkare. På hans dörrskylt hänger en färgglad skylt där det står ”medicin- man”. Och Kalle är inte längre den ende i trakten som har en annan hudfärg. Mitt hittills viktigaste projekt är tvillingarna Janne och Pelle, som dessutom blivit hela tjocka släktens små ögonstenar.

Malin, 35, berättat för Unni Drougge

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 5 nr av ToppHälsa + handkräm för 199 kr. Läs mer!