Maja, 41: Jag stod inte ut med min bonusdotter

Foto: Shutterstock

När Maja, 41, flyttade ihop med Göran fick hon bonusdottern Ebba, 13, på köpet.

Relationen fick en katastrofal inledning, men sedan kom vändningen.

Här är hennes historia.

Ämnen i artikel:

Andra har också läst

När man säger ”bonusbarn” låter det som en belöning. Men för mig kom 13-åriga Ebba som ett straff för att jag träffat världens härligaste man. Göran hade varit frånskild i två år när vi fann varandra genom ett kommunalt bostadsprojekt där jag jobbade som fastighetsförvaltare och Göran drev en hantverksfirma vi anlitade. Han var mycket uppskattad som samarbetspartner, både för sin pålitlighet och för sin nolltolerans mot sexism bland jobbarna, något som annars är extremt utbrett inom byggsektorn.

Redan vid första dejten hade Göran visat bilder på sin dotter. Hon var gudomligt söt, såg ut som Pocahontas, med stora mandelformade ögon och långa svarta flätor.

LÄS OCKSÅ: Anna, 39: Jag missade att min man var narkoman 

Bonusdottern blev en plågoande

Göran och jag fungerade så bra ihop att jag var övertygad om att Ebba också skulle passa in i leken. De gånger jag träffat henne när vi åt brunch eller gjorde utflykter tillsammans hade hon varit som en blyg viol. Men så fort jag flyttat in i Görans egenhändigt byggda trähus med punschveranda och snickarglädje blev Ebba en riktig plågoande som aldrig lät oss ha ett vuxenliv. Hon avbröt alla våra samtal, trängde sig ner mellan oss i soffan och stormade in i vårt sovrum mitt under våra kärleksstunder och tjoade om att hon sett spindlar, möss eller rena fantasifoster.

Ännu värre blev det när Ebbas mamma och hennes nye man fått en bebis med tremånaderskolik och ville att Ebba bodde hos oss på heltid tills det lugnat ner sig. Då orkade jag inte vara hemma om kvällarna längre och se hur Göran lät Ebba bete sig helt sinnessjukt och kasta saker i golvet så fort hon inte fick som hon ville. 

Innan jag smällde igen ytterdörren sa jag åt den elaka satungen att jag tänkte flytta samma dag

Efter maten gick jag ut på långa skogspromenader och blev mer och mer uppgiven. Min kärlek till Göran levde än, men Ebba stod i vägen för mina drömmar om en framtid med honom. Jag var 37 år och snart skulle det vara för sent för oss att få ett gemensamt barn, som vi båda hade sett fram mot.

En kväll när jag kom hem hade Göran stängt in sig med Ebba på hennes rum. Inifrån hördes ilskna snyftanden och Görans försök att lugna. Jag gick och la mig med en kudde över huvudet. På morgonen hade jag försovit mig, så jag hann bara duscha och slänga i mig en kopp kaffe. När jag slätade till håret framför hallspegeln ryckte jag till av att Ebba stod en bit bort och betraktade mig. Sen sa hon med hånfull röst att jag borde fatta att hennes pappa var sjukt less på mig som bara förpestade deras liv. Det var droppen. Innan jag smällde igen ytterdörren sa jag åt den elaka satungen att jag tänkte flytta samma dag.

LÄS OCKSÅ: Sanna, 36: Min sambo lämnade mig efter stroken 

Plötsligt föll polletten ner

Jag bestämde mig för att ringa Göran och säga att vi måste ses och prata ostört, men först behövde jag samla ihop mina upprivna känslor. Framåt lunch ringde Göran och frågade om jag sett Ebba på morgonen. Han hade fått ett samtal från en lärare, som undrade varför hon inte var i skolan. Och hennes telefon var avstängd.

Lite senare ringde Göran igen, och nu var det han som lät alldeles uppriven. Han hade åkt hem och det första han sett var en lapp fasttejpad på hallspegeln, där det stod: Nu slipper ni mig för alltid! Göran hade enorma skuldkänslor av att han tappat tålamodet kvällen innan för att Ebba vägrade lyssna och till sist sagt att han var så sjukt less på att ha en dotter som bara förpestade vårt liv.

Och plötsligt klarnade allt.

Det var nu jag insåg att Ebba var en liten tjej som kände sig övergiven, ensam och rädd

Jag gasade hemåt och gick direkt ut i skogen. Vid det här laget kände jag till varenda trädstam. Jag följde min intuition och vek in på den smala och snåriga stigen som ledde fram till en gammal bod där jag sett ett gäng tonåringar hålla till om kvällarna. Och där inne satt hon, hopkrupen med huvudet mot knäna. Jag sa inget, slog mig bara ner bredvid. Det var nu jag insåg att Ebba var en liten tjej som kände sig övergiven, ensam och rädd. Jag mindes hur det var när mina föräldrar skilt sig, särskilt när mamma träffade en ny man som verkade tycka att jag mest var i vägen.

När vi suttit tysta en lång stund sa jag lågt: Fan, vad livet suger ibland. Ebba lyfte på huvudet och såg på mig. Ögonen var igensvullna av gråt. Jag makade mig närmare. Snart satt hon lutad mot min axel och jag la armen om henne, märkte hur hon slappnade av. Jag vill inte att du ska flytta, mumlade hon. Jag vet, sa jag. Jag står kvar. Det är bara fegisar som ger upp.

Dela med dig av din historia

Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på.

Vi vill höra din historia.

Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara helt anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser Söndag, 

Expressen 

105 16 STOCKHOLM

Vill du skicka ett mejl så går det också bra.

Du kan skriva till: lasarberattelser @expressen.se

Jag ska väl inte påstå att allt gick som på räls efter den dagen. Ebba var i en jobbig ålder, och det gick inte att ändra på. Men nu hade hon en bonusmamma att vända sig till när hennes pappa inte ”fattade ett skit”. Då brukade Ebba och jag ge varandra ett särskilt tecken som Göran inte heller fattade.

En solig försommardag i år klev min 18-åriga bonusdotter ut på skoltrappan, strålande vacker med studentmössa och midjelånga svarta flätor. Göran hade vår ettåring i bärsele, jag höll upp vår hemgjorda skylt med texten ”Bara fegisar ger upp!” Ebba sprack upp i ett bländande leende och vi gjorde vårt hemliga tecken.

Jag är så glad att jag inte gav upp. 

Maja, 41, en läsare

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Exklusivt nyhetsbrev för din hälsa varje vecka - Anmäl dig här