Linda fick veta att mannen hon kallat pappa hela sitt liv inte var hennes biologiska far.
1 av 2: Linda fick veta att mannen hon kallat pappa hela sitt liv inte var hennes biologiska far. Foto: Shutterstock
”Jag älskar den mannen som stannade vid mammas sida då för många år sedan.”
2 av 2: ”Jag älskar den mannen som stannade vid mammas sida då för många år sedan.” Foto: Shutterstock

Linda, 42: ”Din pappa är inte din riktiga pappa”

Föräldrarna höll hemligheten i nästan 40 år. För Linda kom avslöjandet som en total chock.

Här är hennes historia.

I bilen, på väg till mina föräldrar fick jag mitt livs chock. En av mina kusiner körde bilen och jag satt bredvid och löste korsord. Jag minns att vi lyssnade på svensk dansbandsmusik, en tradition vi hade när vi var ute och körde i Sverige. Jag minns till och med vilken låt som just då spelades, ”Eloise” med Arvingarna. Hon fick upprepa det tre gånger innan jag förstod vad hon sa: ”Så din pappa är inte din riktiga pappa, hade jag ingen aning om”.

”Vad sa du?” stammade jag om och om igen och bad henne köra av vägen och stanna bilen. Jag kunde inte greppa det hon sa och en massa bilder på pappa flimrade förbi; pappa som ung, solbränd och skrattande på sin moped, pappa som stod med resväskan på flygplatsen, i stilig grå kostym, pappa som sjöng för mig när jag skulle sova som barn. Vadå, det var inte min pappa? Vem var han då och vem var min riktiga pappa? Det snurrade i huvudet och jag kippade efter andan.

LÄS OCKSÅ: Per, 61: ”Jag kände att jag hade hittat min pusselbit i livet”

Ingen berättade sanningen

Jag bad om att få vara själv en stund och gick ut ur bilen och in på en liten skogsstig. Jag försökte andas djupt men hjärtat skenade. Var det här ett dåligt skämt eller? Jag gick tillbaka till bilen och bad min kusin att sluta skoja. Men hon sa att det var på allvar, det var inget skämt och sa att hon var ledsen för att hon sagt det så burdust, men hon hade ingen aning om att jag inte visste. Resten av resan satt jag tyst och funderade. Tänkte på min pappa hela tiden och kunde inte förstå.

Jag var nästan fyrtio år och att få den här informationen var omskakande. Men samtidigt kände jag mig varken ledsen eller besviken. För pappa hade ju alltid varit pappa, jag hade ingen annan pappa att relatera till. Men varför hade ingen berättat tidigare, det förstod jag inte. Jag märkte att min kusin sneglade på mig hela tiden och jag log mot henne, sa att jag var okej. När vi körde upp mot huset stod mamma och pappa på verandan och vinkade. 

Jag gav båda en kram men kanske var kramen med pappa lite längre

Jag bad min kusin att köra lite långsammare för jag ville studera pappa på avstånd. Vi hade samma längd, samma färger på hår och ögon, möjligen var hans ögon mörkare gröna än mina som hade lite brunt inslag. Pappas leende, från öra till öra när vi fick ögonkontakt genom bilrutan. Jag log och vinkade.

Jag gav båda en kram men kanske var kramen med pappa lite längre. Jag undrade om han visste att jag fått veta. Nervositeten tog över mer och mer under eftermiddagen och kvällen och jag hade inte mod eller ork att prata om min nya vetskap, fast egentligen hade inget förändrats, pappa var min pappa, den jag haft sen jag föddes.

Men tankarna började ta form om min biologiska pappa. Vem var han? Hur såg han ut? Var bodde han om han ens levde?

Dagen efter tog jag ändå mod till mig att ta upp ämnet, vi var ensamma i köket jag och mina föräldrar och jag bad dem sätta sig ned. Båda vände sig förvånade mot mig och satte sig vid köksbordet. ”Jag fick just veta den stora hemligheten”. Jag hittade inget bättre ord just då än hemligheten.

LÄS OCKSÅ: ”Jag har stuckit en kniv i Görans bröst”

Ställde upp – genom allt

Mamma och pappa tittade på varandra och skruvade på sig lite märkte jag. ”Ja, jag fick veta på vägen hit, det var ju lite chockartat”, sa jag med darrande röst. ”Vi har väntat på det rätta tillfället att berätta, men det har alltid kommit något emellan, sa mamma. ”Och inget förändrar något mellan oss”, sa pappa och log snett. ”Nej, så klart”, sa jag och visste inte vad jag skulle säga mer.

Jag gick fram till pappa och kramade honom och viskade att jag älskade honom och att han var min pappa oavsett. Lite lättade efter den första nervositeten började de berätta. Om mamma som blev lämnad när hon berättade att hon var gravid (för min biologiska pappa) och om pappa som hon förälskat sig i under en utbildning. Pappa som ställt upp för henne och det kommande barnet utan att tveka. Som varit med på förlossningen och alltid varit vid hennes sida sedan dess.

LÄS OCKSÅ: Johanna, 37: ”Jag orkade inte leva i ovisshet”

Inte tagit kontakt

Ju mer de berättade desto större växte sig kärleken till pappa och jag blev alldeles varm inombords. Hur många män skulle göra en sådan uppoffring för någon annans barn, tänkte jag och jag kände djup beundran och tacksamhet för pappa. Min älskade, starka, stöttande pappa. Vi pratade gamla minnen halva natten och till slut frågade mamma om jag ville veta vem som var den biologiska pappan. Jag funderade en stund och sa sen: ”Nej inte just nu, just nu känner jag inte alls för det, kanske skulle jag bli nyfiken längre fram”.

Dela med dig av din historia

Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på.

Vi vill höra din historia.

Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser Söndag,

Expressen

105 16 Stockholm

Vill du skicka ett mejl så går det också bra. Du kan skriva till: lasarberattelser @expressen.se

Den natten tittade jag i gamla fotoalbum på alla våra ansikten, studerade minerna noga och såg sammanhållningen och kärleken, som byggt upp vår familj.

Det var fem år sedan, och än så länge har jag inte haft något behov av att söka upp min biologiska pappa, som jag vet lever och bor i Sverige. Som jag känner just nu kommer jag låta det vara, det skulle inte tillföra så mycket att träffa honom. Jag älskar den mannen som stannade vid mammas sida då för många år sedan.

Linda, 42, berättat för Anne Haavisto

Aktuellt just nu