Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>SEX & RELATIONER

Publicerad 7 jul 2019 19:00

Karin om medberoendet: ”Tog lån för att betala räkningar”

42-åriga Karin drogs ner i sambons mörker.

42-åriga Karin drogs ner i sambons mörker.

Foto: Shutterstock / Shutterstock

Det som började som en fin romans slutade i psykisk ohälsa, medberoende och skuldsanering.

Här berättar 42-åriga Karin sin historia.

Vi träffades via jobbet och det kändes enkelt att prata med honom, vi hade mycket gemensamt. Han var stilig, vänlig och vältalig och jag blev väldigt nyfiken på honom.

Vi började ses allt oftare och visst märkte jag att han drack ganska mycket, men som nyförälskad brydde jag mig inte om det. Men ju mer vi umgicks, desto tydligare blev det att det mesta kretsade kring hans dagsform och hans behov. Mådde han bra hade vi det jättebra, men mådde han dåligt fick jag hålla mig undan lite. Jag minns att jag tidigt tänkte att jag ville hjälpa honom och det höll jag fast vid i många år – det blev som en uppgift för mig.

Efter ungefär ett år flyttade vi ihop. Jag började sakta men säkert att foga mig efter hans humör och la undan mina egna behov. Jag reflekterade knappt över hur jag mådde i relationen.

Jag såg i hans telefon att han köpt mängder med porrfilmer på nätet

Han drack mer och mer för att dämpa sin ångest och jag skötte all markservice i hemmet. Vi hade aldrig några pengar. Mina pengar gick till mat och räkningar och vart hans pengar tog vägen hade jag ingen aning om, förutom de tusenlappar han la på sprit varje månad.

När jag frågade om hans pengar blev han aggressiv och jag såg i hans telefon att han köpt mängder med porrfilmer på nätet. Jag hade alltid sett mig som en stark och oberoende kvinna, nu gick jag ner i träsket helt och blev medberoende. Men jag älskade honom så det gjorde ont och jag ville hjälpa honom, jag ville så gärna att hans inre stress skulle försvinna. Så jag bet ihop och höll tyst, försökte jag prata med honom fick han raseriutbrott och slog sönder mina saker. En dag kom han hem med en åkgräsklippare, som jag fick skriva papper för eftersom han hade betalningsanmärkningar.

LÄS OCKSÅ: Carola, 51, om livet som medberoende: ”Söndertrasad” 

Tvingades ta nya lån för att hålla sig över ytan

Jag la alla mina sparpengar för att sanera hans ekonomi. En dag skulle han må bra igen, intalade jag mig själv. När jag blev överfallen på jobbet gick jag in i en depression. Jag var isolerad och hade inte råd att tanka bilen. Vi tog ett stort lån för att kunna betala räkningar, och ungefär samtidigt blev jag sjukskriven. Vi tvingades ta ett nytt lån och hamnade i en ond cirkel. Vår grop blev djupare och djupare. Vi blev uppsagda och hamnade på bar backe men jag hittade en lägenhet som vi flyttade in i.

Genom socialen fick jag en så kallad ”medberoendevecka”, vilket innebär en vecka av lugn och ro och heldagskurser i att bygga upp sig själv. Jag bodde där med fem andra personer som hade en liknande livssituation. Vi pratade och skrev om våra upplevelser och såg filmer om beroende. Målet är att man ska stärka upp sig som person och hitta ork att bryta sig ur ett medberoende, något som skulle visa sig hade fungerat bra för mig. Jag körde ofta honom till psykakuten när han fick sammanbrott och djupa depressioner.

Lyckades äntligen bryta sig loss

Femte gången jag körde honom till psykakuten kallade läkaren in mig och frågade vad jag gjorde för att ta hand om mig själv – då hörde jag mig själv säga att jag skulle flytta till min syster. Jag förstod ju att jag inte kunde göra mer för honom, men att jag sa det högt överraskade mig. När jag äntligen hade brutit mig loss från honom gick jag ut och skrek lungorna ur mig, locket lyftes liksom bort och hela min insida kom ut kändes det som.

I dag har jag skulder på över en halv miljon, men vägrar låta det knäcka mig, för jag är fri från honom. Han fick skuldsanering, genom socialen och en god man, för att han inte skulle börja dricka igen, men mina skulder bara växte på grund av den höga räntan.

Så många tunga år kommer äntligen att få ett slutdatum

Jag kan inte vara bitter över mina tidigare beslut utan blickar framåt och tar en dag i taget. Jag kommer aldrig någonsin mer att skriva under några papper för någon annan människa eller handla något jag inte har råd med.

I dag är jag glad för ett riktigt mål mat på bordet varje dag. Jag vill ha det lugnt och tryggt och kommer nog aldrig mer att träffa en man, jag varken orkar eller vågar. Men jag kan känna en stor sorg för att jag aldrig fick några barn, men inte ens det ska göra mig bitter, jag gläds åt det jag har. Nyligen fick jag efterlängtat besked; att min skuldsanering gått igenom och blivit beviljad. Så många tunga år kommer äntligen att få ett slutdatum.

Karin, 42, berättat för Anne Haavisto