Foto: Shutterstock

Karin, 45: ”Jag förlorade min bonusson”

När Karin bröt upp från sin sambo förlorade hon sin bonusson på kuppen. En sorg som hon fortfarande bearbetar.

Här är hennes historia.

Jag träffade min bonussons pappa när hans pojke Linus var två år. Efter en tid flyttade vi ihop och ett år senare fick vi en gemensam dotter. Jag hade tre barn i skolåldern från en tidigare relation och Linus hade sedan tidigare en äldre halvsyster, så plötsligt var vi en väldigt stor familj.

Vi var som två familjer till en början, men när vi fick vår dotter kändes det som om familjen svetsades samman. Jag var ganska naiv den första tiden och tänkte att allting skulle flyta på utan problem, men med tiden har jag förstås insett att det inte är helt problemfritt att bilda en bonusfamilj. Vi träffades i Stockholm och flyttade sedan till en mindre ort i en annan del av landet, medan Linus mamma blev kvar i Stockholm.

LÄS OCKSÅ: Psykologen: Så gör du slut på ett bra sätt

Separationen fick konsekvenser

I början hade vi honom varannan vecka, så jag åkte ofta och hämtade från Stockholm och körde tillbaka honom efter en vecka. Senare ändrade vi så att han bodde mer hos oss en period, och sen mer hos mamman. Det var ett dilemma under flera år, för hur vi än gjorde så var alltid någon långt borta från någon. Min och Linus pappas relation höll inte, av många olika anledningar. Vi gick skilda vägar efter knappt sju år. Jag har funderat mycket efteråt på det här med att gå in i en kärleksrelation med någon som har små barn.

Kanske blir det så att man inte riktigt vågar släppa in bonusbarnen i sitt innersta? Linus växte upp med oss och var som ett riktigt syskon till mina barn.

Innan separationen hade jag aldrig kunnat föreställa mig den sorg jag skulle känna när jag förlorade Linus. Man pratar inte mycket om separerade bonusfamiljer och jag var inte alls förberedd. Av hans då nio år hade han spenderat nästan sju år med mig. Jag hade bytt blöjor på honom, sett honom tappa första tanden, hämtat och lämnat på förskolan och varit med när han började i första klass. 

Jag har en gnagande tomhet inom mig, kanske för alltid

Att förlora ett barn, fast barnet lever, är en märklig sorg som är svår att ta på. En osynlig sorg, som andra inte kan se. Det finns ju ingen naturlig eller juridisk rättighet att få träffa sitt bonusbarn, som med biologiska barn vid en skilsmässa. Det var konstigt att efter så många år som fembarnsmamma plötsligt bara ha fyra barn.

Jag har en gnagande tomhet inom mig, kanske för alltid. Jag saknar honom hela tiden. Det är en sorg som är svår för mig att bearbeta. Linus var med när jag och min nya man gifte oss. När han kom kändes det som att barnaskaran var komplett. Jag grät inte på hela bröllopet, men när jag såg Linus kom tårarna. Det var så stort och fint att han var där den dagen.

När vi ses är det aldrig i vardagen som förut, utan nu ses vi mest vid roliga och festliga tillfällen. Det känns ibland som om jag gått från att vara förälder till en avlägsen kär släkting. En märklig känsla.

Tveksam till ny bonusfamilj

Jag har hört historier från personer som har förlorat en bonusförälder över en natt och sedan aldrig träffat hen igen. Att det handlar om en stor förlust har nog inte alla greppat, men jag tror ändå att det slår an en sträng hos många.

När jag gick in i min nuvarande relation med en man som saknar biologiska barn, var jag först tveksam, för mina barns skull. Skulle jag verkli­gen in i bonusracet igen? Men det har gått bra, för min man är världens bästa bonuspappa. Jag tror att man måste vara en mogen och stabil vuxen för att kunna leva tillsammans med en annan persons barn, små som stora.

Man kan inte sitta vid sidlinjen, oavsett vilken roll man tar på sig, för man påverkar barnen man bor med hursomhelst. Att binda och klippa band är tungt för barnen. Jag tror det är viktigt att man pratar mer om sorgen över att förlora bonusbarn. Att man försöker se det ur barnens perspektiv, för de präglas förstås av den nya familjebildningen.

LÄS OCKSÅ: Malin, 35, om mötet som förändrade allt

Hoppas på förändring

Min son och Linus har kon­takt nästan dagligen på Snap­chat, så de håller kontakten. Varje år tar vi med Linus när vi firar lilla julafton och han följer ofta med till sommar­stugan på sommaren. Om vi åker till exempelvis Liseberg eller Skara Sommarland frågar vi om det passar att han följer med, och självklart firar vi hans födelsedag. Jag utgår från när Linus vill träffa mig, för hans behov går före mina. Han vet att jag finns för honom och jag ser fram emot att finnas i hans liv för alltid och se hans utveckling – se hans egna, eventuella barn och vad han kommer att arbeta med.

Dela med dig av din historia

Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på. Vi vill höra din historia.

Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara helt anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser Söndag,

Expressen

105 16 STOCKHOLM

Vill du skicka ett mejl så går det också bra. Du kan skriva till: lasarberattelser @expressen.se

Jag önskar faktiskt att det i framtiden kommer att finnas en klausul, en rättighet, att få träffa sina bonusbarn om de vill, och att föräldrarna inte kan stoppa det. Nu är Linus tonåring och jag kan känna oro för hur det går för honom i skolan och med kompisar, hur mycket han påverkats av att ha flyttat runt så mycket som barn. Vi har en egen, fin och nära relation och jag äls­kar honom som om han vore min egen son och hoppas att han vill vara en del av mitt liv för alltid.

Karin, 45, berättat för Anne Haavisto

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

ToppHälsa – 100 % pepp & inspiration! Se erbjudande