Johan Ulveson om stora kärleken till hustrun

Nästan försynt berättar Johan Ulveson att de träffades för snart 30 år sedan. Johan repeterade ” Tingel Tangel”, en revy med Povel Ramel och Hasse Alfredson på Tyrol. Varje morgon åkte ett gäng skådespelare över med Djurgårdsfärjan från Södermalm till Gröna Lund på Djurgården.

– Anki löste biljetterna på färjan. Små blå biljetter, som konduktörerna klippte ett hål i. Jag föll för hennes utseende och blev väldigt intresserad och förtjust i henne. Men jag vågade inte riktigt ta kontakt. Det blev inte av. 

Johan anförtrodde sig åt kollegorna och på morgnarna frågade skådespelaren Margaretha Krook hur det gick med ”Båtflickan”. Så plötsligt en dag var konduktören inte längre kvar på färjan.

– Hon hade slutat. Tillfället hade glidit mig ur händerna. Några månader efter det stötte vi ihop på krogen Söders hjärta och då lyckades vi få till det. Det visade sig att hon hade spejat på mig också. Sedan dess är det vi.

I dag jobbar Anki som praktiksamordnare på ett gymnasium. Tillsammans har de barnen Max, 27 och Klara, 25.

LÄS OCKSÅ: Patrik Isaksson om längtan efter kärlek

Om rollen i ”Älska mig”

I Josephine Bornebuschs serie ”Älska mig” får man följa tre generationer genom vänskap, sorg, frigörelse och romantik. I den varma dramakomedin spelar Johan Ulveson pappa Sten. För att fira sin och hustruns 40-åriga bröllopsdag har Sten köpt en resa. Innan de hinner i väg dör frun, som spelas av Ia Langhammer. Resan har inget avbokningsskydd. Till slut åker han i väg själv och då börjar det hända saker.

– När jag berättade det här för en jag känner sa hon att hennes granne varit med om precis samma sak. Så är hela den här serien. Det är som att man lyckats hitta en urhistoria som upprepas.

När Sten stöter på en ny kvinna skapar det konflikter i honom. Han upplever att han sviker sin döda fru, deras relation och allt som de hade. Han har väldiga samvetskval för att han har sådana känslor, som han kanske aldrig haft förut. Inte med sin fru, inte med någon.

LÄS OCKSÅ: Lindorff: ”Lovade att aldrig svika henne igen”

Känner igen sig i rollfiguren

I många år har Sten tagit hand om sin hustru, som sitter i rullstol efter en bilolycka. Han är den som hjälper henne på toaletten, lagar maten och sköter allt. Han tar också mycket ansvar för barnen.

– Han lever genom dem kan man säga. Jag tycker att Sten är väldigt igenkänningsbar både hos mig själv och andra. Våra inre är väldigt lika. Det är ju jag och det kommer man aldrig runt när man gör en roll. Men även om Johan använder sig av sig själv i rollen, skiljer sig deras situationer åt.

– Jag är ju skådespelare och lever ett liv där jag uppmärksammas för nästan allt jag gör på ett konstigt sätt egentligen. Man kan säga att jag får omotiverat mycket uppmärksamhet jämfört med andra.

Till skillnad från Johan får Sten aldrig några ovationer i sitt arbete som ekonom.

”Ingen machokille”

Att vara omhändertagande och ansvarstagande upplever Johan som väldigt vanliga manliga sidor.

Hur skulle du beskriva din egen manlighet?

– På ett sätt är den väl självklar för mig, min egen könsroll. Samtidigt är jag ingen machokille och har inte särskilt många intressen som är traditionellt manliga.

Han tror att det kan vara en generationsfråga. Den yngre generationens män är mycket mer ifrågasatta, upplever han.

– De ska både vara otroligt maskulina, vältränade och snygga. På samma gång ska de inte dominera, hålla sig undan och vara jämställda på alla sätt och vis. Jag har inte riktigt upplevt den konflikten. Det har bara varit som det har varit. Oreflekterat.

På ett sätt tror han att acceptansen var nästan större på 70-talet när han var ung – vilket devis kan bero på okunskap om de problem som kanske fanns.

– Man fick vara som man var. Då kunde man vara en liten, smal snubbe. I dag är det höga krav och otroligt många åsikter om allt.

Insjuknade i TBE

Med åren tycker han att jobbet har blivit roligare.

– Nojan över att inte prestera någonting har blivit mindre och då blir glädjen att jobba och till exempel repetera större. När man närmar sig premiär kommer alla de jobbiga känslorna, men alla känslor blir lite lugnare med åldern. Både dipparna och topparna är lite kapade.

Johan ger upp sitt karakteristiskt kluckande skratt.

Han beskriver det som att han är något mer tillbakalutad på ett positivt sätt. Och kanske lite mer generös och tolerant, när saker inte blir precis som han vill ha dem.

Sommaren 2013 vistades Johan i skärgården. I augusti drabbades han av TBE. Han fick sådana kramper att han blev tvungen att sövas i tre veckor. När han vaknade upp igen var han så nedsatt att han inte kunde gå. Under rehabiliteringen fick han träna på att gå och åka tunnelbana igen. Han blev också överkänslig av hjärninflammationen, han grät och blev starkt känslomässigt påverkad, särskilt av familjen.

LÄS OCKSÅ: Helena Bergström: ”Jag vill omfamna mitt åldrande”

Friskförklarad

I dag är han friskförklarad från sjukdomen.

– Det är nog så bra som det kan bli. När man fyller i friskhetsintyg när man filmar behöver jag inte ta upp det längre. Jag tror det preskriberas efter fem år.

Även ljudkänsligheten och tröttheten i huvudet har försvunnit säger han.

– Det är svårt att skilja det ena från det andra. Jag har ju blivit äldre och kan bli lite trött i huvudet av att sitta med många, när det är musik och folk pratar mycket.

Skönaste avkopplingen får Johan på sitt lantställe. Ett litet hus i innerskärgården söder om Norrtälje, där han vistas året runt. På skärgårdsstället ägnar han sig åt att läsa, promenera, åka med båten, laga mat och basta. Trädgårdsarbete och svampplockning gillar han däremot inte.

Det var bara kärlek, ingenting annat. Det är som ett stort hål som uppstår

En favoritplats är långbänken, som går längs en hel vägg i ett rum.

– Jag ligger gärna på långbänken och läser. Förut hade vi hund. Det var mina högtidsstunder när jag och hunden fick ligga och sova där tillsammans på eftermiddagarna. När jag låg i ena änden och han i den andra, hasade han sig ner till mig, la sig bredvid och somnade. Det var väldigt mysigt.

Jeppe var en blandning av bracco italiano, labrador och flatcoated retriever.

– Han var brun, väldigt snygg med långa öron och aristokratisk som en gammal adelsherre.

För sex, sju år sedan gick Jeppe bort.

– Det var väldigt tufft. Han är saknad fortfarande. Det var bara kärlek, ingenting annat. Det är som ett stort hål som uppstår.

Fortfarande står hundens urna på spiselkransen.

Att skaffa en ny hund är inte aktuellt just nu. Det fungerar inte med logistiken, då Johan inte är intresserad av att ha hunden på dagis.

Blev uppsagda

För många år sedan hyrde familjen ett hus på ön, där de nu bor. När de blev uppsagda som hyresgäster efter fem år, åkte Johan och tittade på ett ställe på Söderöra längre ut i skärgården.

– Vi köpte vi det och flyttade dit, men längtade litegrann tillbaka. Dels var det mycket närmare och enklare att ta sig till från stan, dels så kände vi flera på ön som vi umgicks mycket med.

Då några före detta grannar hälsade på berättade de att huset bredvid var till salu.

– Vi insåg direkt att det var ett hus som skulle kunna bli otroligt fint. Det låg på en höjd med utsikt över en liten fjärd. Ett fantastiskt läge och egen brygga. Bakom fjärden går Furusundsleden, så det är raka spåret ut i ytterskärgården. Det var rätt mycket att göra om det skulle bli som vi ville.

Johan och Anki köpte stället till ett bra pris. Just då var det svårt att sälja, men de fick bra betalt för fritidshuset på Söderöra. Under de fem åren de bott där hade lantstället stigit rejält i värde.

– Det var tur. Vi åkte den här hissen, som man kan åka på bostadsmarknaden om man har lite röta ibland.