Janne, 55, träffade sitt livs kärlek efter skilsmässan

Efter 24 år stod Helena i hallen och sa att hon ville skiljas. Jag hade precis kommit hem från jobbet och hade fortfarande arbetskläderna på mig. Man får nog säga att jag fick en chock. Jag tyckte att vi hade det ganska bra, men det tyckte inte Helena. Hon hade tråkigt med mig, sa hon. Helena ville resa, åka på solsemester och weekendresor. Hon ville shoppa, ta ett glas vin i stan, gå på bio och fika. Själv ville jag bara sitta hemma, påstod hon.

Enligt henne var vi för olika, och det kunde jag förvisso hålla med om. Jag gillade inte shopping, men att säga att jag aldrig gjorde någonting stämde inte. På helgerna gillade jag att packa ryggsäcken och ge mig ut i skogen.

LÄS OCKSÅ: Mona förändrade livet med en gastric bypass: ”Jag känner mig normal” 

Hustrun tog sitt pick och pack och drog

Jag tyckte om att jaga och åka ut med snurran och fiska i sjön. Hemma snickrade jag; jag byggde altaner, pergola, en damm och ett litet lusthus på berget. Jag trivdes med att pyssla i trädgården och ta en kaffe i bersån. Jag hade trott att Helena också tyckte om det, men hon var rastlös sa hon.

Ett halvår tidigare hade yngste sonen flyttat och nu fanns det inte längre något som höll henne kvar, menade hon.

Det blev tomt när Helena flyttade till en lägenhet i stan. Men det var ingenting jag kunde göra något åt. De sista åren hade hon hållit sig mycket borta, så jag hade delvis vant mig av med henne redan. Hemma sysselsatte jag mig som vanligt, i ett gammalt hus finns alltid saker att göra. Men glädjen fanns inte riktigt där längre.

Då och då bjöd våra gamla vänner hem mig på middag, men jag isolerade mig en del. I alla år var det Helena som hållit i gång umgänget med våra kompisar. Jag hängde på, men hade inte samma behov av att träffa dem som hon.

Någon ny kvinna var jag inte sugen på att skaffa, även om kompisarna var på mig

Däremot hade jag alltid gillat att sticka i väg på fiskeresor med några av killarna på VVS-firman där jag jobbade. Nu blev det mycket flugfiske efter öring när Helena inte längre klagade över att jag minsann kunde göra egna resor, men aldrig några med henne.

På ett sätt var det skönt att hon var borta. Det slog mig att hon aldrig hade varit riktigt nöjd med mig. Hon tyckte att jag hade fått kagge, klädde mig gubbigt och inte köpte några presenter. Att jag hade byggt lusthuset för hennes skull tror jag inte hon tänkte på. Inte heller att jag anlagt rosenrabatterna åt henne.

Någon ny kvinna var jag inte sugen på att skaffa, även om kompisarna var på mig. Helena hade snabbt hittat en ny karl på nätet, en säljare som hon reste en hel del med. Det kändes märkligt, men det var ingenting jag kunde göra någonting åt. Jag visste inte ens om jag ville ha henne tillbaka.

LÄS OCKSÅ: Martha, 32: ”De trodde inte jag var sjuk på riktigt” 

Levde ensam i fem år

Efter fem år levde jag fortfarande ensam. För min del var det otänkbart att nätdejta. Det som hände det hände, var min inställning. I augusti förra året blev jag bjuden på kräftskiva hos grannarna. Bredvid mig satt en ljus, jämnårig kvinna. Det första jag la märke till var hennes glada skratt. Sedan såg jag att hon hade ett par fantastiska blå ögon. Hon var det sötaste jag sett. När vi väl börjat prata kunde vi inte sluta. Vad vi snackade om minns jag inte, men samtalet flöt på. Sussi var syster till grannfrun. Jag hade aldrig sett henne tidigare, när hon varit där och hälsat på. Innan jag pallrade mig hem framåt småtimmarna gav vi varandra en lång kram och en puss på munnen. Jag kände mig som 15 år igen.

Nästa dag skulle hon komma och titta på min trädgård innan hon åkte hem. Sussi älskade att odla och hade skapat en oas i sin radhustäppa. Jag hade knappt sovit en blund, när hon knackade på vid elva. Vi gick runt och tittade på rosenrabatterna, som jag var väldigt stolt över. Jag bjöd Sussi på kaffe och kanellängd i pergolan. Vi hade det så mysigt. Det var som att vi känt varandra länge. Sussi visade bilder i mobilen på sina rabatter med lavendel, rabattrosor och olika klematis som klättrade på planket.

Jag visste inte att man kunde ha det så härligt med en kvinna

Hon var skild sedan barnen var små och efter att hennes ungar flyttat ut hade hon skaffat hund. Sussi och jycken gav sig ofta ut i skogen tillsammans. Jag började känna att det här kunde vara kvinnan för mig. Förutom att hon var söt som spunnet socker hade vi samma intressen. Inte ens i början hade jag och Helena suttit och snackat på det här viset.

Sussi blev kvar hela dagen. Jag frågade om hon ville stanna på middag och det ville hon. Sedan dess har hon blivit kvar. Jag visste inte att man kunde ha det så härligt med en kvinna. Hon har fört in glädje i mitt liv. Redan efter ett par månader flyttade hon in hos mig. Jag kan inte ha det bättre. Och inte klagar hon på min mage heller. Hon kramar bara om mig och säger att jag är hennes egen nallebjörn.

Berättat av Janne, 55, för Åsa Görnerup