”Jag vill inte längre leva bakom en fasad”

Ibland gäller det att tacka ja när tillfälle ges. Genast. Så Magdalena Graaf sade ”Jag kan nu. Du?” när Louie Marti bjöd på middag. För sedan var det barnvecka. De kände varandra via gemensamma vänner. Han hade tänkt att ”vad vet den där blonda bruden om livet” – och sagt något liknande, varpå hon svarat att ”Louie, du och jag är av samma skrot och korn”. Hon bad honom läsa hennes bok, som handlar om hur Magdalena som ung flydde en misshandlande man, hotades till livet och fick gömma sig i kvinnohus. Boken väckte hans nyfikenhet. Och hon tyckte å sin sida att det var intressant med en man som stack ut bland alla slätstrukna snubbar. Någon att prata med. Men den bilfärd som skulle vara en dryg timme upp till hans herrgård tog fyra. För det blev snöstorm, och hon körde en liten sportbil. Så hon kom fram mitt i natten.

LÄS OCKSÅ: Sanna Nielsen: Vi har så mycket kärlek omkring oss 

Loui Marti: ”Jag föll för hennes hjärna”

Men vad gjorde väl det när hon blev bjuden på pyttipanna och samtal.

– Vi hade så mycket att prata om, så mycket gemensamt. Båda har exempelvis föräldrar i frikyrkan och liknande värderingar, säger Magdalena.

– Jag ville visa henne att det finns bra karlar också, så att bjuda hit henne var ingen flirt. Men ja, jag föll för hennes hjärna, säger Louie.

Och när Magdalena efter timmar av samtal och en enkel kram i dörren skulle åka hem, erbjöd han sin bil, som är säkrare på vintern. På så sätt fanns det också anledning att ses igen.

Och sedan var de ett par.

– Louie har till och med bott på gatan där jag bor nu, två hus från mitt. Så grannarna är redan tjena-tjena med honom, säger Magdalena med ett leende.

Växlar mellan herrgård och radhus

Vi ses på Bergby gård i Roslagen, några kilometer från Grisslehamn. Här har Louie en 300 år gammal herrgård, som han rustar och inreder på sitt egensinniga sätt, med utsikt över ängar och vatten. Paret hänger här ungefär på halvtid, och varannan vecka är Magdalena i sitt radhus i Täby med barnen. De berättar om sina planer på konferenser, yogahelger och bloggträffar. Men just nu under pandemin är det middagar som gäller. Den här kvällen kommer det åtta gäster på mat, och då hjälps de åt att laga, servera och senare städa.

– Jag vill att det här ska vara ett ställe för alla plånböcker, så ibland lagar vi lyxmiddag, och ibland gör vi en billig variant med enkla viner, säger Louie och förklarar att hans egen bakgrund från barnsben till nu enkelt sammanfattad är ”från husvagn till herrgård.”

En stor del av övervåningen är ett enda stort, öppet rum, där paret har sovrum och soffhörna (men inte riktigt alla garderober än). Medan Magdalena visar runt pratar hon om vilken mysig typ hennes man är.

– Han ser tuff ut, men är väldigt mjuk. Han har massor av tatueringar, men de flesta är Disneyfigurer och liknande, säger hon och utbrister:

– Jag fattar inte att jag inte separerade tidigare.

LÄS OCKSÅ: Kalle Moraeus: ”Jag var ledsen, åt mycket och ökade i vikt”

Separationen från Filip Larsson

Magdalena kommer ur ett tioårigt förhållande med Filip Larsson, mannen med den svenska agenturen för lyxbilsmärken, som erbjöd ett bekvämt liv med villa i Djursholm, resor till Franska rivieran och så vidare. Och strax före separationen förra våren pratade de om bröllop.

Vad hände?

– Ja du, han träffade en annan. Men idag är jag tacksam för det, annars hade jag ju inte träffat Louie. Ibland behöver man en spark i arslet, skrattar hon.

Inte så att hon tog separationen särskilt lättsinnigt. Hon vet mycket väl att relationer går i perioder, så visst susade tanken ”borde vi ge det en sista chans?” förbi (om än i hög hastighet), och oron ”hur ska det gå för barnen?” fanns där. Men i den här åldern vet man samtidigt att det sett över lite tid alltid blir bättre, bara man öppnar upp fönstret för det nya.

Det nya för henne har varit att gå tillbaka till kärnan, att som hon säger inte leva så mycket ”i en fasad” som hon periodvis gjort.

– I tio år levde jag i ett förhållande där vi hade helt olika intressen och levde ganska olika liv. Det känns lite sorgligt att tänka på, samtidigt som vi fick två fina barn. Men…ja, jag har väl insett att jag åker hellre i en gammal rostig Volvo 240 med glada människor, än i en Ferrari Spider med snygga. Jag går hellre barfota på stranden utanför en enkel bungalow i Thailand, än sitter på en fancy bar i Saint-Tropez. Det är inget fel på det, det är bara inte jag eller min värld. Jag tror att jag har hittat mig själv i att jag vågar göra det jag tycker om, och vara med människor som är som jag.

Ville vara singel

Initialt tänkte hon leva ensam, stå på egna ben och hitta lugnet och lyckan däri. För att hoppa in i en ny relation och öppna sitt hjärta igen varken vågade eller orkade hon.

– Så jag skaffade mitt radhus i Täby, inte långt från de yngre barnens skola, köpte mig en rolig liten bil och planerade saker med kompisar. Men så dök han upp, den stora, bullriga mannen som jag aldrig trodde jag skulle bli ihop med.

Och varför vågade du?

– Det positiva med att bli äldre är att man vet när det känns rätt. Så var det för oss båda. Vi fick nycklar till varandras hus nästan på första dejten.

Ens tidiga erfarenheter brukar prägla en. Och din relationsresa började med en misshandelsrelation. Hur har den påverkat dig, tänker du nu?

– Den har gett mig ett sjätte sinne, som gör att jag lätt läser av stämningar, humör och lögner. Nackdelen är att min förmåga att läsa av också kan leda till oro. Om någon inte svarar på mitt sms på fyra timmar hinner jag få ont i magen och tänka att nu är hen sur. Det behöver jag jobba med. Jag har också tagit så mycket stryk att gränserna för vad som är normalt suddats ut. Saker som du skulle uppleva som fruktansvärda kanske jag knappt reflekterar över. Om en tonåring kallar mig något fult har exempelvis Louie reagerat, medan jag är mer ”jaja”.

Hur är det att leva med dig i dag, i jämförelse med när du var yngre?

– Jag har nog alltid varit en brassläckare. Jag startar inga bränder och bråk. Jag har varit i så många bråk i mitt liv, så kan jag undvika tjafs lägger jag mig hellre platt. Louie är lite likadan, han söker lösningar och kompromissar gärna, säger hon och skrattar till:

– Men någon diplomat är han inte. Herregud! Häromdagen satt jag i solen i sovrummet, och då utbrast han ”Men, du har ju mustasch! Jag trodde inte svenska tjejer hade mustasch.” Och jag kände att dina tankar på det området kan du hålla för dig själv. Men nej, i det här huset uttalas allt.

Jag har varit lite av ett flugpapper vad gäller problem

Hon ler, och säger att det är en ny era i livet som börjar nu.

– Jag har varit gravid ungefär vart femte år sedan jag var 18, och har fått fem vackra barn, så den biten är jag färdig med. Nu ska vi ta hand om de barn vi har och varandra.

Magdalena ser lycklig och lugn ut. Ja, det är visserligen trassel med en tonåring på hemmaplan, men i grunden. Men att säga att hon mår toppen och att livet är härligt – nej, så långt vill hon inte gå. Det brukar nämligen straffa sig.

– Så fort jag säger ”fy fasen, vad härligt livet är”, så smäller det. Pang!

Ja, hon har fått sin beskärda dos skit de senaste åren. Som 2014 när hon först åkte på en hjärnblödning, och sedan fick veta att hennes äldsta son Isak hade dött i en olycka. Som 2017, när hon och hennes barn Tristan och Charlie med någon sekund överlevde terroristen på Drottninggatan i Stockholm. Eller som 2019 när hon åkte in akut för hjärtproblem, med känslan ”nu dör jag”, och man upptäckte ett medfött hjärtfel.

– Jag har varit lite av ett flugpapper vad gäller problem. Bara minuter efter att jag sagt att ”shit, vad livet är härligt” kom lastbilen farande emot oss längs Drottninggatan. Tristan räddade livet på oss när han drog undan oss. Men i rättegången som jag var kallad till erkände terroristen att han siktat på mig och min son.

LÄS OCKSÅ: Molly Nutley: ”Jag och mamma är fånigt lika”

Sorgen efter sonen Isaks död

Efteråt var det många bekanta som menade att det var tur att det hände just henne, hon som pallar saker.

– Men faktum är att jag har fått PTSD av händelsen, det var därför vi flyttade från stan ut till Djursholm, för jag har svårt för höga, plötsliga ljud.

Men livets svåraste stund var ändå när polisen knackade på och berättade att äldsta sonen Isak inte längre levde. Och på frågan om hur man klarar ett barns död svarar hon med obönhörlig ärlighet att det gör man inte, men att hon med tiden börjat förhålla sig till tragedin.

– Det är så pass illa, så fruktansvärt att det inte går att ta på. Och det finns ingen manual för hur man går vidare, så det har varit en resa. Eftersom jag har mina andra barn har jag inte kunnat lägga mig platt och bli en våt fläck. Jag har varit tvungen att hålla ihop för dem. Men 2018 åkte jag till Thailand helt ensam, och där tillät jag mig att gråta och sörja fullt ut.

Är du oroligare som mamma sedan dess?

– Absolut. Man vill aldrig igen vara med om det knacket på dörren. Samtidigt kan man inte låsa in sina tonåringar. Det är bara att lämna det i Guds händer. Men det är lätt att bli medberoende och kanske börja betala taxi hem för att inget ska hända på vägen. Jag försöker hantera den oron och det medberoendet, men det är inte helt enkelt.

Jag är fortfarande besviken på Gud

Händelsen fick också en gammal frikyrkoflicka som Magdalena att ifrågasätta sin tro.

– Jag tror fortfarande på Gud och himlen. Jag älskar tanken på att vi ses igen i himlen, den känns bra mycket bättre än att Isak ligger i kall jord eller har återfötts som en spa-fisk på Cypern. Men jag är fortfarande besviken på Gud. Efter att Isak dog hade vi ett rejält bråk och långa diskussioner. Vi är inte kompisar än, men kan i alla fall umgås i samma rum igen.

Men – påminner hon upprepade gånger – även om hon fått ta en del tuffa saker så kommer det också hela tiden bra saker till henne. Hon har på många sätt också haft tur i livet.

– Att se det och vara tacksam är viktigt. Och då pratar jag inte om tacksamhet som ett carpe diem-citat, utan att på djupet känna tacksamheten. Att jag exempelvis träffat Louie, som ger mig kaffe på sängen varje morgon, eller hjälper mig att laga en vägg som en tonåring haft sönder, är en gudagåva.

Ja, Magdalena må vara kantstött, men är långt ifrån bitterhet och offerroll.

– Vet du, jag har aldrig haft möjlighet att gå in i någon offerroll. Ibland skulle jag helt ärligt vilja göra det, haha, en stund i alla fall, men jag är ju alltid den som ska stå där och navigera i livet.

Gått i terapi

Hennes galghumor har burit henne igenom många tuffa stunder. Att ibland få flamsa och skratta är ett sätt att pausa ångest och tanka energi – även om folk på sociala medier med viss regelbundenhet tycker att hon går över gränsen.

– Utrymmet för vad man kan skoja om har krympt. Och ja, jag kan få ont i magen när folk blir arga eller besvikna på mig, så jag har blivit mer försiktig offentligt. Men i vardagen skämtar jag på.

Terapi har hon testat ett flertal gånger, men:

– Jag tycker det gör sak samma. Man får ändå inte tillbaka ett barn, och att sitta och gnälla över att min morsa inte var på min ridning när jag var liten…jag vet inte på vilket sätt det hjälper mig i nuet. Nej, det är så lätt att saker i mitt liv blir andras fel. Vardagen är min terapi, i den lär jag mig hantera saker.

Och på så sätt kan hon sakta knäcka livets koder.

– Att gå genom livet (framför allt med tonåringar) är lite som att gå på ett minfält, man vet aldrig var det smäller. Men att gå upp i oro och ångest bara för det är ungefär lika smart och effektivt som att försöka dränka en fisk. Istället har jag lärt mig att lura mig själv att tro att saker ska gå bra. Inträffar något jobbigt, tänker jag att även det här kommer att gå över. Eller så säger jag åt oron att sticka någon annanstans. Och om jag känner mig rädd när jag är ute på stan, så håller jag mig nära en vägg och lurar mig själv att det kommer att gå bra, och nästa gång vet jag att just den gatan inte var farlig att gå på. Så håller jag på – och det funkar!

Vad drömmer du om nu?

– Att få åka husbil och skaffa höns. Det är sant! Det är dit jag har kommit, och det känns underbart!