Hanna Hedlund vill inte vara en bantande mamma

Hälsa: ”Har man varit ätstörd kan det bli komplicerat”

– Det vet man inte riktigt. I 46-årsåldern är det mycket hormoner som härjar. Inför ”Let’s dance” fick jag göra en grundlig hälsoundersökning. Innan var jag lite nervös. Pappa dog i hjärtinfarkt, som finns i släkten precis som åldersdiabetes. När jag skulle testa konditionen och hjärtat visade det sig att sköterskan var från Bollnäs och hade haft min pappa som patient. Jag har en andlig livsåskådning, så det blev som en hälsning, som att han var med mig.

– Jag älskar mat och har lätt att bli rund. Träning måste vara kul. Att jogga tycker jag är skittråkigt, men jag älskar långa promenader och dans är vansinnigt kul. Under pandemin har jag börjat spela padel. Att testet visade att jag har en god kondition var fantastiskt.

Trivs du med din kropp?

– Jag är inte helt sams och det tror jag tyvärr inte jag varit sedan jag fick ätstörningar på högstadiet. Även om jag blev frisk sitter det i. Sedan jag blev mamma är det viktigt för mig att allt inte handlar om vikten. Känna att jag tycker om mig själv fast jag har extra kilon. Det har jag jobbat med och jag har lovat mig själv att inte vara en bantande mamma.

– I dag är det viktigt för mig att röra mig, men absolut inte banta. Har man varit ätstörd kan det bli komplicerat. Det kan sitta kvar som gammal rädsla och nojor. Vågen skiter jag fullständigt i och går på hur kläderna känns. En del i ”Let’s dance” är att våga sätta på sig kläder man inte väljer själv. Plagg som sitter tajt över magen och höften, där jag vanligtvis har lösa kläder. Det var jättespännande att ta sista steget.

– Jag är ute efter hälsa mentalt och fysiskt, inte efter att se ut på ett visst sätt. Jag har accepterat mig själv. I ”Let’s dance” tittar man sig i en spegel fem timmar om dagen. Det är en jäkla bra övning i att tänka positivt kring sin kropp och allt fantastiskt den gjort.

LÄS OCKSÅ: Petra Mede: ”Jag känner mindre skam”

Ekonomi: ”Mitt värde sitter inte i vad jag har”

– Pengar är inget jag strävar efter. Jag är obrydd om sakers värde, lägger inte pengar på väskor och dyra skor, men kan tycka om fina saker. Jag har vuxit upp i ett hem utan statussymboler. Det har alltid funnits mat och kläder, men det var begagnade grejer. Vårt hem var inte det finaste, men det mysigaste. Mitt värde sitter inte i vad jag har. Att kunna resa och slippa fundera över vad man har råd att äta är ekonomisk frihet. Tidigare har jag levt som fattig student och på mammapengar. Jag kan tycka om att behöva spara till något. Som två frilansare är det viktigt att inte ha för dyrt boende och höga lån.

Arbete: ”Då Martin fyllde 30 fick han en tangokurs av mig”

– Det kunde inte bli bättre timing med ”Let’s dance”! När jag fick frågan i höstas trodde jag vår föreställning ”Pernilla Wahlgren har hybris” skulle vara i gång nu och sa nej. Jag kände mig också rädd, eftersom jag jobbat med musikal och har en oerhörd respekt för dansare. Jag är ohämmad och kan fuldansa, men i ”Let’s dance” ska man lära sig teknik.

– Ända sedan jag såg första programmet 2006, när jag var mammaledig med vår son, har jag velat vara med. Då jag tackade nej sa Martin: ”Du har ju pratat om att du vill det här”.

– Jag har försökt dra med honom på danskurser, men han är inte intresserad. Då Martin fyllde 30 fick han en tangokurs av mig. Vi gick fem av de tio privatlektionerna och fick höra att Martin var värdelös på att föra, medan jag förde.

– Tobias Wallin, min partner i ”Let’s dance”, är en bra pedagog som får sin elev att tro på sig själv. Han skrattar alltid med, aldrig åt och vi skrattar mycket. Nu har jag gått in i euforin, som jag väntat på.

– Början av 2020 var den bästa plats jag någonsin varit på, sedan blev det märkligaste året någonsin. Hela hösten hade Pernilla Wahlgren, Kim Sulocki, Måns Nathanaelson, Ola Forssmed och jag repat ”Pernilla Wahlgren har hybris”. De är både mina vänner och kollegor. Vi hann ha premiär, fick strålande recensioner och turnén sålde slut. När vi satt på tåget ner till Göteborg kom beskedet att folksamlingar förbjuds och nu planerar vi att köra föreställningen i höst. Du tänker också utbilda dig till socionom?

– Min pappa Latta, som egentligen hette Lars-Göran, var akademiker och lärare. Han stöttade mig i mitt karriärsval och sa alltid att universitetet står kvar. Min mamma Eva jobbade inom socialen på ungdomshem och som chef. Vårt hem var öppet och människor kom och gick.

– När jag bodde kvar i Bollnäs arbetade jag ett år som kamratstödjare. Jag har alltid varit intresserad av psykologi och tyckte det var otroligt givande att jobba med ungdomar. Under året började jag fundera: Tänk om min bransch inte finns kvar längre? Jag vill inte bli pensionär 46 år gammal. När jag kom in på socionomprogrammet på universitetet blev jag så glad, men det funkade inte med mina andra jobb.

– Jag behöver vara mamma lite till, finnas för min yngsta och är inte klar i underhållningsbranschen. Men att bli socionom vid 55, 60 med mycket livserfarenhet är ingen nackdel.

LÄS OCKSÅ: Mandelmanns: ”Vi jobbar med vår relation”

Kärlek: ”Jag såg absolut inte Martin som en potentiell partner”

– Då tänkte jag på Martin. Vi möttes på nyårsafton 1997/1998.

– Allra första mötet var på Wallmans där vi jobbade. Jag såg absolut inte Martin som en potentiell partner. Han kändes ointressant och jag dömde honom efter utseendet: Mr Col- gate med ett stort brett leende. När han sa att han tyckte jag var bra, tyckte jag hans attityd var lilla gumman. Vi hade gemensamma vänner och sågs några gånger, men det tände inte till.

– På en personalfest blev vi helt krasst för fulla. Vi slutade vara uppe i huvudet, började prata och dansa. När vi släppte förnuftet hände det bara. Dagen efter kände vi gud, man kan inte börja ett förhållande med ett ”one night stand”. Vi hördes inte, men båda tänkte på varandra dygnet runt. Till slut ringde Martin och vi pratade och pratade.

Fem på morgonen tog vi fram dukar och kandelabrar och hängde kvar tills städarna hittade oss

– På nyårsafton sågs vi igen på en fest på Engelen. Martin kom fram med en flaska champagne och sa: ”Ska vi inte dela på den här, bara du och jag?” Vi satte oss på ett par stolar i en skrubb och tiden försvann som i en romantisk film. Plötsligt blev det tyst utanför. Alla hade gått hem, det var låst och larmat och bara vi kvar. Fem på morgonen tog vi fram dukar och kandelabrar och hängde kvar tills städarna hittade oss. Sedan dess har vi varit tillsammans. Det bara skedde, något förde oss samman.

Hur känns det mellan er i dag?

– Martin är den som känner mig bäst och i dag har vi tre fantastiska barn ihop. Min kärlek till honom är djup och stor. Kärleken är tillitsfull, respektfull och behöver inte kontrolleras. Vi är lyhörda för varandra och den andres drömmar och bromsar inte. Fortfarande tycker jag att han är vansinnigt attraktiv, men återigen, det har med hans personlighet att göra.

– Vi gifte oss 2016. Det var otroligt romantiskt, vackert och lika spontant som allt annat varit. Det känns som att vi inte riktigt styr.

LÄS OCKSÅ: Niklas Strömstedt: ”Vi passar väldigt bra ihop”

Fritid: ”Det är aldrig tyst i huvudet”

– Har man någon fritid när man är högkänslig? Det är aldrig tyst i huvudet. Då är det bra att bara tänka på att träffa bollen i padel eller att sätta koreografin i dans.

– Det är därför jag trivs på scenen. Det blir som fritid när tanken inte behöver jobba och jag måste vara supernärvarande i nuet. Annars går det åt fanders.

– Just nu läser jag en väldigt bra bok som heter ”Lev mer, tänk mindre”. Jag mediterar också en del.

Bostad: ”Huset är en gammal byskola, där pappa gått”

– Vi bor i ett radhus på Lidingö med världens bästa grannar. Lägger man om taket gör man det tillsammans. Det är lite som att bo i lägenhet med plätt. Men vi är dåliga på att använda plätten.

– När skolorna stänger åker vi till vårt sommarhus i Kilafors i Hälsingland. Huset är en gammal byskola, där pappa gått. Han blev så glad när vi köpte den och nu är platsen förknippad med honom.

Familj & vänner: ”Pappa hann ge så mycket och lever kvar i alla”

– De är jätteviktiga och väldigt nära. Jag har många vänner, Martin och barnen. Rollen som mamma är viktigast, men jag har inte rätt att prata om barnen. De får forma sina egna liv.

– Min syster Lina har funnits i min närhet så länge jag kan minnas och känns som en del av mig. Mamma är jättenära mig. Att förlora pappa 2016 var en stor förlust. Vi var lika och upp till tonåren var jag hans prinsessa. Som kamratstödjare på hans skola blev vi plötsligt kollegor. Jag kände sådan respekt både för och av honom.

– Han var en oerhört engagerad morfar. En inspiratör i att följa sina drömmar. Pappa älskade jazz och gick från att vara lärare i 30 år till att reparera bleckblåsinstrument. Han spelade trombon och åkte till England för att lära sig laga bucklor. Pappa startade flera jazzband och spelade i ett salsaband.

– Saknaden efter honom är stor. Pappa hann ge så mycket och lever kvar i alla, även mina barn. Han såg människor och fick dem att blomma. Det är synd att han fick gå så tidigt, men han lämnade mycket minnen och kärlek efter sig.

Personlig utveckling: ”Jag var ett högkänsligt barn”

– Det är meningen med hela livet, tror jag. Sedan jag var åtta, nio har jag varit sökande. Jag har alltid haft många olika sorters kompisar och är intresserad av utveckling i relationer. Allt jag är rädd för vill jag göra, som exempelvis ”Let’s dance”. Våga lita på någon annan, vara dålig och visa resan. Jag var ett högkänsligt barn och har alltid känt mig dödlig och haft existentiella funderingar. Vad är meningen? Vad händer sen? I ett rum känner jag av stämningar, när någon säger en sak, men menar något annat.