Ewa-Lena, 49: ”Jag var avis på min lillasyster”

Alla syskonrelationer är inte kärleksfulla.

Foto: Shutterstock

Alla syskonrelationer är inte kärleksfulla.

Det är långt ifrån ovanligt att ett nytillskott i familjen leder till avundsjuka. Men för Ewa-Lena ebbade konflikten med sin lillasyster aldrig ut – den fortsatte i år efter år.

Här är hennes historia.

Ämnen i artikel:

Jag har varit avundsjuk på min lillasyster i hela mitt liv. Det började redan när mamma blev gravid. I tolv år hade jag varit själv med mamma och nu skulle det komma ett syskon. Till en början minns jag att jag tyckte det var spännande.

Jag var den enda av mina kompisar som inte hade något syskon. Men allt eftersom mammas mage växte, växte något nytt inom mig – avundsjuka. När min syster hade fötts åkte jag med pappa och tittade på henne på BB. Hon var stor och hade massa hår på huvudet, jag minns att jag tänkte att hon såg ut som ett troll. Mamma och pappa var till sig och gullade med min syster så där fånigt som folk gör när de pratar med spädbarn.

LÄS OCKSÅ: Eva, 56: ”Min vuxna dotter pikade mig hela tiden”

Blev familjens svarta får

Hemma fick jag klara mig mer och mer själv. Jag var ju storasyster nu och kunde själv göra min frukost, gå ut och leka med kompisar, eller vara på rummet. För varje vecka som gick irriterade jag mig mer och mer på min lillasyster. Hon skrek och grät, luktade illa och värst av allt, hon tog min mamma ifrån mig. Avundsjukan har varit konstant genom åren. Allting gjorde min syster bättre än jag. Hon fick bättre betyg i skolan, hade en söt och ordentlig pojkvän och många kompisar. För varje år blev det tydligare vem som var det vita och det svarta fåret.

Hon var den som lyckades med allt hon tog sig för. Mig tyckte man lite synd om och hoppades att mitt liv skulle reda ut sig till sist. När jag tog studenten hade vi ingen fest, jag hämtades i en vanlig bil och fick några få presenter. Inte kom det några släktingar heller. Min syster hämtades med pompa och ståt i en röd sportbil, hon fick en hög med fina presenter och hyllningarna haglade. Ibland hatade jag henne och önskade hon skulle dö och jag skämdes för mina fula tankar.

Jag hade ofta ångest och drack alldeles för mycket

Men det gjorde någonting med mig, att allt var så lätt för henne medan jag fick kämpa så hårt med allt. Självklart kom hon in på universitetet och skulle läsa till läkare. Alla höll på att spricka av stolthet. Mamma och pappa berättade om sin lyckade dotter för alla som orkade lyssna. Själv jobbade jag på ett kafé och var inne på min tredje relation under det året, ena misslyckade killen efter den andra. Jag hade ofta ångest och drack alldeles för mycket.

Min syster fortsatte att imponera – och irritera. Hon fick jobb efter examen, på Mallorca. Med glittrande ögon – gissar jag, för jag var inte där – åkte hon i väg med sin lila resväska. Jag började på kvällskurs i drejning och försökte leva ett härligt, konstnärligt liv medan min syster gled omkring i ständigt leende och med bruna ben.

LÄS OCKSÅ: Maria, 44: ”Vid jul knöt det sig i magen på mig”

Försökte smälta in i familjen

De få gånger jag orkade ringa mamma berättade hon bara om min syster och hur bra det gick för henne. Allt mer osynlig och obetydlig slutade jag att höra av mig till min mamma. Min syster hade aldrig tid att ringa mig och jag ringde inte heller. Det gick faktiskt flera år innan vi fick kontakt igen, när vi båda hade fått barn. Hon hade försökt att ta kontakt någon gång, men jag skyllde alltid på att jag var upptagen med något, oförmögen att orka lyssna till hennes kvitter.

Jag insåg att jag var mer sur och bitter än jag vågat erkänna för mig själv. Många gånger i min ensamhet kände jag mig värdelös, som en förlorare. Det kändes som allting i min familj kretsade kring min lyckade syster.

Dela med dig av din historia

Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på. 

Vi vill höra din historia.

Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara helt anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser Söndag,

Expressen

105 16 STOCKHOLM

Vill du skicka ett mejl så går det också bra.

Du kan skriva till: lasarberattelser @expressen.se

Jag flyttade in i ett rum i en villa hos några musiker när min syster och hennes sambo köpte ett fint hus. På inflyttningsfesten var det ideliga kindpussar och gratulationer till det fantastiska husköpet. Jag var där fysiskt, men i mina tankar någon annanstans långt borta. Det kändes som jag var en svart skugga, långt bakom min vackra och strålande syster. Ingen pratade med mig, tittade knappt på mig. Vad gjorde jag där ens kan man ju fråga sig? Tror att jag ville smälta in i familjen, och bli en liten del av den.

En förlösande resa

Några år senare, när min syster köpt ett ännu större och finare hus, åkte vi på en helgtur till Tyskland. Det var min systers idé; hon tyckte det var dags att vi gjorde något tillsammans och pratade ut. Båda visste att det var dags. Vi kunde ju inte fortsätta så här. Jag minns att jag var väldigt nervös inför resan, men bestämde mig för att lägga korten på bordet och berätta vad jag tänkt om henne genom åren, berätta om hur dåligt jag mått i min avundsjuka.

Bara att erkänna att jag varit avundsjuk kändes väldigt jobbigt, men hon tog det bra. Faktum är att hon också känt avundsjuka; på mitt roliga, galna liv, min frihet, avslappnade vänner och alla resor jag gjort. På hotellrummet kramades vi länge och bad om ursäkt. Det var en lättnad som är svår att beskriva, som ett monster som släpptes ut ur bröstet och sprang i väg.

Vi bestämde att vi skulle boka en ny resa och att vi skulle ses mer, bara hon och jag. En helg och total ärlighet var det enda som behövdes för att föra oss närmare varandra.

Ewa-Lena, 49, berättat för Anne Haavisto

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Exklusivt nyhetsbrev för din hälsa varje vecka - Anmäl dig här