Det var först efter flera år som Eva förstod vad som kan ha bidragit till exmakens förändring.
1 av 2: Det var först efter flera år som Eva förstod vad som kan ha bidragit till exmakens förändring. Foto: Shutterstock
Eva isolerade sig mer och mer och sluta lita på sin omgivning.
2 av 2: Eva isolerade sig mer och mer och sluta lita på sin omgivning. Foto: Shutterstock

Eva, 47: ”Kunde han läsa min mobil?”

Efter skilsmässan började Evas exmake skicka märkliga sms där han redogjorde för allt hon gjorde, var hon var och vem hon pratade.

Men hur?

Här är hennes historia.

Vi var gifta i fem år och fick en dotter tillsammans. Jag såg honom som en mycket lugn och trygg man. Han tog hand om det praktiska, som räkningar och inköp och jag fokuserade mycket på vår dotter. Där fanns en sorts kärlek, men kanske inte den kärlek jag hade längtat efter.

Till sist var vi båda olyckliga i vårt förhållande, vi nådde inte fram till var­ andra. Vi jobbade mycket på relationen, gick kurser i personlig utveck­ling och mediterade tillsammans. Men vår relation kändes ihålig, vi var färdiga med varandra. En höst förklarade jag att jag ville skiljas och året efter lämnade jag in en skilsmässoansökan. Det låter säkert naivt, men jag ville ha en skilsmässa i kärlek och samförstånd. Jag önskade att vi båda skulle bli lyckliga och allt skulle bli bra till slut.

LÄS OCKSÅ: ”Min älskade kompis var fast i narkotikamissbruk”

Började spionera

Men det blev inte så. Hans sorg tog sig väldigt destruktiva och mörka uttryck, som påverkade mig långt efter.

När jag hade flyttat ut i mars året därpå började han skicka sms där han beskrev var jag var och vem jag var med, även vad vi pratade om. Det var skrämmande och jag satt ofta i bilen och grät och undrade hur och av vem han fick sin information. Sms:en stämde ju, hur kunde han veta?

Jag var rädd och bar ständigt på en känsla av vara iakttagen, jagad och kontrollerad på ett sätt som kanske inte alltid var rationellt, men som påver­kade mig starkt emotionellt. Jag isolerade mig mer och mer. Under en period hade jag ingen tillit till mina vänner eller tekniken runt mig, jag förstod ju inte var han fick infor­mationen ifrån – kunde han läsa min mobil? Det var lite av en ironi i att ha 5000 kontakter på Facebook, men ingen att riktigt lita på.

Polisanmälan lades ner

Mina konsultuppdrag blev färre och därigenom kontakten med andra. Inkomsterna vek och jag hade ingen fast bostad efter att jag flyttat ifrån honom, bara olika tillfälliga boenden. Jag famlade efter en egen grund att stå på. Det hände att jag vaknade på natten av att kroppen låst sig av all stress och rädsla, det kändes som spjut genom­ borrat kroppen.

Jag polisanmälde men ärendet lades ner i brist av bevis, då sms inte räckte som bevisbörda. Var det jag som var galen? Men så kom en viktig vändpunkt för mig. Det var en kvinna jag inte kände som sträckte ut handen och sa ”jag tror på dig”. Att bli trodd av en annan människa, när jag inte ens riktigt litade på mig själv längre, var så viktigt. Jag tackar henne än i dag för den skillnad hon gjort i mitt liv.

Det visade sig att han hade en långt gången hjärntumör

I december samma år kollap­sade min exman under en motionstur. Det visade sig att han hade en långt gången hjärntumör. Med hans sjuk­dom eskalerade hans hot och hans resonemang blev allt snurrigare, men jag drev det inte vidare, för jag kände mig inte heller så utsatt eftersom också omgivningen såg och förstod sjukdomsbilden och kopplingen till hans beteende.

Vi träffades någon gång under tiden han var sjuk, men sen ville han inte ha mer kontakt, samtidigt som han dagligen sände sms med information om var jag var och vad jag gjorde. Det var jobbigt, för trots allt som hänt hade jag ju älskat honom och vi hade haft fina år tillsammans. Han kämpade in i det sista, men dog i mars månad, precis två år efter att jag flyttat ut. Jag kände en stor tomhet och en sorg över att han dog med så mycket hat inom sig.

Fick nya perspektiv

Under hela den här resan har jag förstått vikten av att omfamna våra skyldigheter och rättigheter som medmänniskor. I dag kan jag ge min exman rätten att hata mig. Men alla har vi också ett ansvar för vårt hat, våra känslor och våra uttryck. Jag är övertygad om att mycket av hans beteende mot mig hade att göra med hjärntumören. Det minskade inte allvaret i det som skett, men det var en ledtråd till att förstå.

Efteråt, när sorgen lagt sig och jag fått perspektiv, har jag funderat på vilka andra insikter jag fått. Jag har till exempel fått en förståelse för hur människor på flykt kan känna, hur det upplevs att vara iakttagen. Jag har förstått att bristen på tillit till sig själv och andra, ihop med stark rädsla, inte bara påverkar kroppen kemiskt, utan även självbild, tankar och känslor.

LÄS OCKSÅ: ”Mitt livs sista dejt, det fick bära eller brista”

Kom ut på andra sidan

Jag ser också vikten av civilkurage, att sträcka ut handen när andra behöver hjälp, som den okända kvinnan gjorde. De många olika aspekterna av civilkurage, i skolan, på arbetet och samhället är något jag tror vi behöver stärka för att bli ett mer helt samhälle där vi ser varandra. Jag önskar varje människa trygghet och frihet. Vi har rätten till vårt liv, tankar och känslor, men vi har också ansvar för dem. 

Dela med dig av din historia

Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på i Söndags- magasinet.

Vi vill höra din historia.

Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser Söndag,

Expressen

105 16 Stockholm

Vill du skicka ett mejl så går det också bra. Du kan skriva till: lasarberattelser @expressen.se

Samtidigt tror jag att viktigt lärande kan komma ur mörka och svåra stunder, som ett slags livslärande, så var det för mig i alla fall. I dag har jag en pod och arbetar för värdighet för både levande och döda, då jag även arbetar med begravningar. Jag har kommit ut på andra sidan mycket mer självständig och oändligt starkare än jag trodde.

Eva, 47, berättat för Anne Haavisto

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 5 nr av ToppHälsa + handkräm för 199 kr. Läs mer!