Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>SEX & RELATIONER

Publicerad 29 jun 2019 19:00

Ellie, 47: Därför kraschade min och mammas relation

Vissa relationer är mer komplicerade än andra.

Vissa relationer är mer komplicerade än andra.

Foto: Shutterstock / Shutterstock

47-åriga Ellie har alltid haft en komplicerad relation med sin mamma. Det började i barndomen och eskalerade.

I dag har de äntligen hittat en sund balans.

Här är hennes historia.

Min mamma fick mig när hon var 18 år. Hon har berättat att det var en ganska traumatisk förlossning. Hon var ung, osäker och ensam, min pappa låg då i lumpen och kunde inte vara med. Vi var kvar ganska länge på BB, för jag hade svårigheter med andningen. Sedan bodde vi hos mormor och morfar i några veckor innan mina föräldrar hittade ett eget boende åt oss.

Jag var ensambarn i tolv år och mamma och jag stod varandra väldigt nära , efter­ som pappa var ofta bortrest längre perioder. Det var mamma och jag som åkte på utflykter, reste och hittade på saker. När jag var 13 år föddes min lillasys­ter. Hon fick en helt annan start än jag med lite äldre och mognare föräldrar och en lättare förlossning. Någonstans där började mamma och jag glida isär. Eller inte glida isär, det var jag som aktivt tog avstånd. Jag började hänga ute mer och mer med kompisar, jag var ofta borta hela nätter och på den tiden fanns ju inga mobiltelefoner så mina föräldrar hade ingen aning om var jag var.

En period hatade jag henne, men jag vet inte riktigt varför

Min mamma och jag började bråka, vi skrek elaka saker till varandra och det slutade oftast med en ytterdörr som smällde igen så hårt att tavlorna ramlade ner från väggarna. En period hatade jag henne, men jag vet inte riktigt varför. Kanske var jag svartsjuk på lillasyster som fick all uppmärksamhet. När jag skulle ut och tågluffa grät min mamma i en vecka har hon sagt. Hon trodde jag aldrig skulle komma tillbaka. Jag kände en enorm frihet att lämna allt bakom mig och bara tänka på mig själv. Äventyren i Europa kom att prägla mig mycket, men även min relation till mamma. Jag ringde henne en gång i veckan från telefon­automater längs vägen. Hon var orolig för mig men jag försäk­rade henne om att jag tog väl hand om mig själv, vilket jag gjorde. Jag var borta samman­ lagt nästan i ett år, och när jag bodde hemma igen blev vår kontakt något bättre. Senare, när jag fick barn gick mamma och jag in i en helt ny fas. Den fasen då jag blev helt osynlig. Den enda hon såg var mitt barn och jag minns att jag i början blev väldigt svartsjuk och frustrerad. Jag hamnade ännu en gång som nummer två, som tidigare, när min syster föddes.

LÄS OCKSÅ: Experter: Hemligheten för att en relation ska hålla 

Barnbarnet förde oss samman

Men mamma och jag kom när­mare varandra också, hon var ju ofta hos oss och hjälpte till och sakta men säkert förändrades vår relation ytterligare en gång. Hon blev självklart den jag frågade om allt som hade med barn att göra. Vi började höras flera gånger om dagen på telefon. Jag tyckte om det. Mamma blev mer och mer närvarande, eller kanske var det jag som tillät henne vara nära mig. Vi hade en viktig sak gemensamt plötsligt; vi var båda mammor och det förde oss samman.

Med tiden började jag öppna mig mer och mer för henne. Vi började gå ut tillsammans och resa. Vi blev mer och mer som väninnor, på gott och ont. Jag berättade allt för henne; innersta mörka tankar, rädslor och sexfantasier. Hon sa ibland att hon inte ville höra men jag märkte på henne att det ville hon visst det. Hon hade själv fått växa upp så tidigt att hon inte hade hunnit leka av sig. Jag tror hon levde mycket genom mig och mina berättelser och funderingar. Med tiden blev jag klängig och ville vara med henne jämt. Då förstod jag inte vad jag höll på med, men långt senare har jag skämtsamt sagt att det var som om navelsträngen växte ut igen och kopplade ihop oss.

Mamma och jag kom till slut för nära varandra

Mamma och jag kom till slut för nära varandra. När jag gick i terapi sa min terapeut att mycket av min ångest och oro berodde på min relation till mamma. Hon tyckte att jag skulle testa att ta lite avstånd, inte ringa varje dag och inte berätta precis allt. Först tänkte jag att det skulle vara omöjligt, så van var jag att ringa mamma varenda dag och vända ut och in på mig själv. Men jag testade och efter några veckor märkte jag skillnaden; jag var lugnare och mer trygg med mig själv. 

Jag började ringa var tredje dag och det kändes precis lagom. Jag slutade också att berätta allt, uteslöt detaljer som jag tidigare öst ur mig. Det gick några månader och relationen till mamma tog en ny vändning som kändes mycket bättre. Jag berättade för henne om mitt experiment att ta avstånd och hon förstod mig vilket kändes tryggt. Jag ville ju inte stänga ute henne, utan bara skapa eget utrymme och egen styrka.

LÄS OCKSÅ: Danny Saucedo: ”Mamma har hjärntvättat mig” 

Har äntligen hittat en sund relation

Det har snart gått ett år sedan jag ändrade mitt förhållningssätt och mamma och jag har en ännu bättre relation. Vi är nära varandra utan att sitta fast. Vi pratar om mycket men inte om allt. Det är en sund mamma-dotter-relation helt enkelt med respekt och lite hälsosamt avstånd. Jag har växt enormt som människa senaste tiden. Jag reflekterar mer och känner in, vad säger magkänslan? Jag lyssnar mer på min kropps signaler och stannar upp i stället för att ringa mamma på en gång. Jag vågar ta hand om mig själv i min ensamhet, mamma finns där alltid och oftast räcker det med att jag tänker på henne.

Jag älskar henne högt och hon är min bästa vän, men jag klänger inte på henne.

Ellie, 47, berättat för Anne Haavisto