”Allt oftare hamnade vi i högljudda diskussioner, men det slutade alltid med att jag bad om ursäkt och att han skyllde på att jag provocerat honom”, berättar Mia.
”Allt oftare hamnade vi i högljudda diskussioner, men det slutade alltid med att jag bad om ursäkt och att han skyllde på att jag provocerat honom”, berättar Mia. Foto: Shutterstock

”Det första slaget kom när jag redan var nedbruten”

Först vara det bara romantiskt och härligt, sen smög sig de mörkare sidorna fram. Det första slaget kom först när Mia, 33, redan var nedbruten och hade börjat ta på sig skulden för alla bråk. 

Här är Mias historia – som visar att det går att ta sig ur en destruktiv relation och faktiskt bli lycklig och stark igen.

Första gången jag träffade honom var jag 21 år gammal. Jag föll för hans stora snälla ögon och för att han såg hela mig. Men det skulle dröja fyra år innan vi blev ett par på riktigt, efter att vi haft en på- och av-relation och lite av en katt- och råttalek. Äntligen hade jag fått den man som jag suktat efter i flera år och han fick mig att känna mig så upplyft. 

En romantisk komedi till en början 

Vi levde som i en romantisk komedi till en början. Han hämtade mig på jobbet, skickade kärleksfulla meddelanden och gjorde små gurkhjärtan till min sallad. Allt det här och alla fina kärleksförklaringar dagligen gjorde att jag föll mer och mer för honom. 

Men han började förändras, eller kanske var det så att han visade sitt rätta jag. På en sparesa utomlands hamnade vi i ett gräl och han blev så arg att han slog in knytnäven i väggen och vi var tvungna att åka till sjukhuset och gipsa hans hand. På morgonen skrattade vi åt det. Han skyllde på ”snefylla” och bad mig att inte berätta det för någon. Jag kände ett obehag inför att ljuga, men han skämdes så mycket och övertalade mig, och fick i stället mig att känna mig skyldig. 

Jag började ta på mig skulden för alla gräl 

Det var första gången han visade en våldsam sida, men inte den sista. Allt oftare hamnade vi i högljudda diskussioner, men det slutade alltid med att jag bad om ursäkt och att han skyllde på att jag provocerat honom. Redan då började jag ta på mig skulden för alla våra gräl, jag var ju så kär och ville inte förstöra för oss. 

När han ville flytta ihop tvekade jag först, men ännu en gång övertalade han mig. Han sa att han skulle känna sig lugnare och tryggare om vi bodde ihop, vilket vi gjorde tre månader senare. Från att bara ha varit verbalt elak började han putta och knuffa mig när vi grälade. Jag blev rädd men fortsatte be om ursäkt, fortsatte att säga att jag skulle bättra mig. Jag slutade umgås med vänner för våra bråk tog så mycket energi.

”Skallade mig så jag svimmade”

Det som fick oss att fortsätta var nog att efter våra dalar så kom otroligt passionerade toppar. Men vi hade det bra, så länge jag ”skötte mig”. Efter en utekväll, där vi båda varit ute på varsitt håll, var han väldigt nedstämd och bestämde sig för att sova i gästrummet. Jag ifrågasatte, men fick inget svar och blev arg och provocerad av hans tystnad. Plötsligt reste han sig, tryckte upp mig mot en garderob och skallade mig så jag svimmade. 

När jag några minuter senare vaknade hade jag en fruktansvärd smärta i ansiktet och det rann blod från näsroten. Jag fick fullständig panik när jag förstod vad han hade gjort och samtidigt livrädd för att han skulle slå mig mer. Jag vacklade ut ur rummet och ringde några vänner som kom till mig direkt. Min sambo var då inte längre hemma, han hade flytt från lägenheten. När jag ringde honom svarade en polis som sa att de var på väg till mig för att undersöka och förhöra mig. De hade hittat min sambo utanför polishuset, han var på väg för att anmäla sig själv.

Jag tog tillbaka min polisanmälan

Jag bestämde mig för att lämna honom, men jag kunde inte, inte då. Han hade så mycket ångest och sa att han hade kontaktat en mansjour för att få hjälp, så jag tog tillbaka min polisanmälan och var kvar hos honom i sju månader till. Men det blev ändå en rättegång, för sjukhuset, polisen och han själv hade ju anmält och han dömdes till 50 timmar samhällstjänst för misshandel. 

Det var under rättegången jag bestämde mig för att lämna honom. Jag kunde inte längre förneka vad som pågick i mitt hem och nu var han även dömd för det. Jag kontaktade en diakon som hjälpte mig att sätta ord på vad som hänt, hon blev min stöttepelare, min räddning och väg ut. Utan henne hade jag fortsatt klandra mig själv och inte vågat ta steget ut. 

Jag lärde mig tillåta mig själv att vara ledsen

Uppbrottet blev bra, för att valet var mitt eget och ingen annans. Jag flyttade till en vän där jag bodde i några månader och sen flyttade jag tillbaka till lägenheten då mitt ex flyttade vidare. I terapi lärde jag mig att tillåta mig att vara ledsen. Jag hade svårt att acceptera det jag varit med om, för i hela mitt liv hade jag sagt att jag aldrig skulle stanna hos en man som slog mig. Men det tar ju tid innan våldet smyger in, det psykiska är så mycket större och kommer i små portioner till en början, och slaget kommer ofta när man redan är nedbruten. 

Jag har förstått att man inte kan förändra en annan människa, att det inte var mitt ansvar, jag hade bara ansvar för mina egna handlingar. Jag önskar jag hade litat på min magkänsla jag hade i början, att något inte stämde och det vill jag uppmana andra att göra.

 Får man en magkänsla av att man inte blir rätt behandlad ska man ta det på allvar, för det blir värre. Idag mår jag väldigt bra, jag lever ensam och är trygg i det. Jag är faktiskt i mitt bästa jag just nu och vill med min berättelse visa att det går att komma ur en destruktiv relation och få ett fantastiskt liv igen. 

Mia, 33, berättat för Anne Haavisto

LÄS OCKSÅ: Karin, 45: ”Jag förlorade min bonusson” 

LÄS OCKSÅ: Psykologen: Så gör du slut på ett bra sätt 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 5 nr av ToppHälsa + handkräm för 199 kr. Läs mer!