”Jag har alltid bara haft ägglossning tre till fyra gånger om året eftersom jag har en ärftlig åkomma som gör det svårare att få ägglossning.”
”Jag har alltid bara haft ägglossning tre till fyra gånger om året eftersom jag har en ärftlig åkomma som gör det svårare att få ägglossning.” Foto: Shutterstock

Camilla, 33, valde att donera sina ägg

Möjligheten att bli gravid var långt ifrån en självklarhet för Camilla. När hon väl fått sina barn växte en ny längtan inom henne – att hjälpa andra.

Här är Camillas historia.

Anne Haavisto

”Jag växte upp i en typisk kärnfamilj, mamma och pappa som verkligen älskade varandra, en äldre syster och en äldre bror. bror. Ända sedan jag var liten har jag önskat mig egna barn att skapa minnen tillsammans med, se små syskon ha glädjen i varandra, som jag hade med mina syskon. När det väl var dags för mig och min sambo att försöka få en egen familj, visste vi att det inte skulle bli helt enkelt.

Jag har alltid bara haft ägglossning tre till fyra gånger om året eftersom jag har en ärftlig åkomma som gör det svårare att få ägglossning.

Min mormor hade samma problem och på den tiden sades det att hon aldrig skulle kunna få egna barn, då trodde man att det krävdes regelbunden ägglossning för att bli gravid. Min mamma skulle alltså egentligen inte finnas till, men när min mormor var i 40-årsåldern fick hon sin älskade dotter som en överraskning.

LÄS OCKSÅ: Johanna, 37: ”Jag orkade inte leva i ovisshet”

Blev gravid – trots svårigheter

Det här har alltid varit en diskussion i vår familj och tack vare det har jag haft en sund inställning till hur svårt det faktiskt är att bli gravid. När min sambo och jag hade försökt i ett år började jag ändå misströsta lite. Under den här tiden hade jag studerat på högskolan och tänkt att ”händer det så händer det”, men med tiden blir man så klart mer osäker.

Min sambo har alltid haft en önskan om att bli ”ung pappa” så barnlängtan var inte bara min egen. Men så, precis när vi hade börjat prata om att ta hjälp av sjukvården, såg jag plötsligt på min app i telefonen, som håller koll på ägglossningen, att jag skulle ta ett graviditetstest.

Vi hade lyckats pricka rätt och jag var gravid! Graviditeten var fantastisk och jag kände mig lugn och trygg. På beräknat förlossningsdatum gick det så fort att jag inte ens hann få bedövning och vår första dotter föddes. Vi var så lyckliga och jag älskade att vara mamma. Tre år senare föddes vår andra dotter. Lika älskad och önskad men inte alls planerad, vi hade blivit med barn utan att ens försöka.

Ju mer jag tänkte på det desto mer växte beslutet fram att donera ägg

Samma år som hon föddes blev det tillåtet att donera ägg i Sverige och då väcktes mina tankar på en donation.

Under några år hade jag följt en väninna från skoltiden som kämpade med att bli gravid och som var öppen om sin kamp i sociala medier. Jag kände enormt starkt för henne och många andra i hennes situation. Förra sommaren började jag fundera mer seriöst på äggdonation, kanske kunde jag hjälpa min vän från gymnasiet eller någon annan kvinna?

Ju mer jag tänkte på det desto mer växte beslutet fram att donera ägg, för jag var klar med barn då mina döttrar är allt jag önskat mig. Jag har full förståelse och respekt för alla som vill bära ett barn från sitt eget ägg, men de som inte kan då? För mig personligen ligger inte ett föräldraskap i huruvida alla celler är ens egna, medan jag aldrig skulle klara av att bära ett barn åt en annan förälder till exempel, så en äggdonation kändes som mitt sätt att kunna hjälpa.

Jag fyllde i en ansökan och en hälsodeklaration på hemsidan till fertilitetskliniken jag valt och efter bara några dagar kontaktade de mig och berättade om själva processen. De kunde se att allt såg bra ut och nästa steg blev blodprover på min lokala vårdcentral. 

LÄS OCKSÅ: Tommy, 55: Förstod inte hur trasig jag var

Ville hjälpa andra

När testerna kom tillbaka med bra resultat fick jag prata med en psykolog som gjorde en utvärdering om mig som person. Efter många tester och ultraljud blev jag till slut godkänd som donator, mitt blod hade skickats till ett labb i Italien för att utesluta genetiska sjukdomar. Sedan fick jag sprutor för att mina äggblåsor skulle mogna i kontrollerad takt och hormoner för att så många blåsor som möjligt skulle börja växa.

Dela med dig av din historia

Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på.

Vi vill höra din historia.

Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser Söndag,

Expressen

105 16 Stockholm

Vill du skicka ett mejl så går det också bra. Du kan skriva till: lasarberattelser @expressen.se

Resultatet blev sex ägg från tio äggblåsor, sex potentiella barn alltså. Många som vet att jag gjort det här ser det som en heroisk insats, att man gör en helt fantastiskt stor grej, men för mig har det inte varit så. Mina ägg blir kanske barn någonstans, men det är inte mina barn. Det kommer finnas föräldrar som är mig evigt tacksam, men de står inte i skuld till mig på något sätt alls.

Det ger mig lite hopp om livet, att få ge den här möjligheten som så många tar för given

Kanske hade jag tänkt annorlunda angående donationer om jag hade haft väldiga problem vid mens eller svårt för preventivmedel, då det är en stor del hormoner som man tar under en kort tidsperiod. Jag hade varit tvungen att tänka igenom det hela fler gånger om mina graviditeter inte hade varit så okomplicerade, men för min del var det inte fallet.

Jag kommer att göra det igen om jag får och tar nog kontakt med kliniken under hösten igen. Nu, en tid efter att donationen är klar, är jag otroligt glad över att jag tog det här beslutet. Det ger mig lite hopp om livet, att få ge den här möjligheten som så många tar för given, till människor som inte vill något hellre än att bli föräldrar. Jag hoppas det barnet jag eventuellt ger upphov till får växa i en trygg och kärleksfull miljö, det är det viktigaste.

Jag förväntar mig inte att det dyker upp ett barn från mitt ägg om 18 år, men blir det så är det så välkommet.”

Camilla, 33, berättat för Anne Haavisto