”Våra bråk hemma eskalerade och vi kunde vara timmar i olika rum, bara för att slippa se varandra”
1 av 2: ”Våra bråk hemma eskalerade och vi kunde vara timmar i olika rum, bara för att slippa se varandra” Foto: Shutterstock
”Han började dricka mer än vanligt, dagligen stod en ölburk på soffbordet och jag hittade gömda spritflaskor i garaget och på vinden”.
2 av 2: ”Han började dricka mer än vanligt, dagligen stod en ölburk på soffbordet och jag hittade gömda spritflaskor i garaget och på vinden”. Foto: Shutterstock

Britt-May, 67: Pandemin förstör vårt äktenskap

Relationen knakade i fogarna redan innan Covid-19 tog över världen. Pandemin ställde emellertid allt på sin spets.

Här är Britt-Mays historia.

Min man och jag hade varit gifta i över 40 år. vi träffades som unga och föll direkt för varandra. Han var snygg och lite kaxig och jag var en blyg tjej från landet, som tyckte att han var häftig. Redan tre månader senare blev jag jag gravid och vi fick en fin son. Då min man reste mycket i arbetet var det mest jag som tog hand om vårt barn. Nu i efterhand, många många år senare, när jag tänker tillbaka på hur jag mådde då, inser jag att jag kände mig väldigt ensam, faktiskt som en ensamstående förälder. Min man var borta allt mer, både privat och på jobbresor. När vi fick vårt andra barn var det åter jag som ensam hade det största ansvaret för barnen.

Åren gick och ”Jag kunde lika gärna ha ett eget rum och få en chans att sova ostört” jag kände mig allt mer ensam och bitter, och väldigt sorgsen inom mig.

LÄS OCKSÅ: Anne, 48: ”Vi hade hemmagjorda visir av plastbitar”

Levde parallella liv

Utåt visade jag ingenting, men jag minns att jag ofta grät på nätterna när alla andra låg och sov. När jag försökte prata med min man blev han tvär och sa att någon måste ju jobba för att allt skulle gå ihop. På den tiden hade man råd att en förälder var hemma, men efter tio år började jag ändå jobba extra på ett äldreboende varannan helg. Jag minns glädjen och frihetskänslan på lördagsmornarna när jag skulle i väg till jobbet. Det blev min egentid och vila från familjen. Ibland kändes det som om jag skulle på hemligt äventyr, när jag satt ensam på balkongen med morgonkaffet, och lägenheten var tyst och fridfull.

När vi fick vårt tredje barn levde min man och jag parallella liv.

Han skötte sitt och jag skötte mitt och när vi sågs grälade vi allt mer. Jag var så less på ensamheten när barnen somnat på kvällarna och han var någon annanstans. Jag funderade till och med ibland på att skaffa mig en älskare, men jag gjorde inte det förstås, och skämdes över mina tankar.

LÄS OCKSÅ: Psykologen: Så hanterar du oro och katastroftankar

Pandemin förvärrade situtationen

Nästa steg i vårt havererande äktenskap var skilda sovrum. Det var jag som hade tröttnat på att somna ensam, vakna till hans snarkande på nätterna och sedan vakna upp ensam. Jag kunde lika gärna ha ett eget rum och få en chans att sova ostört. Till sist gjorde vi ingenting tillsammans, utan undvek varandra så gott det gick. När han var hemma gick jag ut på promenader eller träffade någon arbetskollega. När han var på jobbet eller på resor bjöd jag hem kollegor hem till mig, eller åkte på dagsturer med cykeln. Vår ytterdörr blev till en svängdörr där vi passerade, uppslukade av vårt eget, och när vi någon gång sågs hade vi inte längre något att prata om.

Sedan kom coronapandemin och allt förändrades till det värre. Från att inte ha varit hemma många timmar tillsammans skulle vi plötsligt vara hemma dygnet runt med varandra. Min man som tillhör en riskgrupp blev livrädd för viruset och isolerade sig helt. Han vågade inte träffa någon och inte åka någonstans, inte ens för att vistas i naturen, som han annars älskade. 

Han började dricka mer än vanligt, dagligen stod en ölburk på soffbordet

Varje dag bänkade han sig framför myndigheternas presskonferenser och när de var slut började han bläddra i tidningar och läste allt om corona. Jag följde också presskonferenserna de första tre veckorna men sedan tröttnade jag. För varje dag växte frustrationen när jag såg honom, alltid på samma plats i soffan med teven på hög volym och mobiltelefonen i handen.

Han började dricka mer än vanligt, dagligen stod en ölburk på soffbordet och jag hittade gömda spritflaskor i garaget och på vinden. Jag började få panik, hur länge skulle vi behöva stå ut med det här? Vem skulle få ett utbrott först? Vad skulle hända med drickandet? Efter två månader i isolering började jag att åka till affärer, även om min man blev förbannad. Jag stod inte längre ut att vara instängd med honom. Jag trotsade hans förbud och åkte till barnbarnen som jag träffade med två meters avstånd utomhus i trädgården. Att träffa dem blev mitt andningshål och det som förmodligen gjorde att jag inte fick någon panikattack, men nära var det.

Äktenskapet knakar i fogarna

Våra bråk hemma eskalerade och vi kunde vara timmar i olika rum, bara för att slippa se varandra. Jag tänkte ofta på alla andra redan olyckliga par, som nu tvingades lida mellan fyra väggar, utan en aning om vad som skulle hända i framtiden. Jag blev orolig för min man, han som alltid varit stark och framåt hade krympt till en gubbe. Han verkade ha fått sämre minne också och kunde fråga samma saker flera gånger. Efter mycket tjat fick jag med honom på promenader i skogen och så småningom även till mataffären. Vi bar munskydd och höll avstånd och hittills har vi båda varit friska. Men äktenskapet knakar med högre ljud än någonsin, precis som för många andra par i dessa tider. Jag gissar att skilsmässorna kommer att öka under hösten. Jag kan inte heller låta bli att tänka på värre saker som kan hända, som misshandel och mord.

Dela med dig av din historia

Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på.

Vi vill höra din historia.

Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser Söndag,

Expressen

105 16 Stockholm

Vill du skicka ett mejl så går det också bra. Du kan skriva till: lasarberattelser @expressen.se

Tankarna går verkligen sina egna vägar när man tvingas vara inne och stilla så mycket. Nu har jag fått med mig min man att hälsa på barn och barnbarn. Han sitter på tryggt avstånd och verkar tycka att det är trevligt med omväxlingen. Jag tror inte att vi kommer att skilja oss, vi hittar nog tillbaka till ett fungerande liv så småningom. Prövningarna är dock hårda och tärande. Men vi har gått igenom mycket genom åren, så vi ska väl fixa även den här märkliga tiden.

Britt-May, 67, berättat för Anne Haavisto

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av ToppHälsa + produkter från The Body Shop Olive. Köp nu!