En mamma som pratar illa om dig inför släkt och vänner, eller som aldrig tycker att du är bra nog. Ibland är enda utvägen att bryta, hur smärtsamt det än är.
1 av 2: En mamma som pratar illa om dig inför släkt och vänner, eller som aldrig tycker att du är bra nog. Ibland är enda utvägen att bryta, hur smärtsamt det än är. Foto: Shutterstck
3 svenska kvinnor berättar om sina svåra relationer med sina mammor och varför de bröt kontakten med dem.
2 av 2: 3 svenska kvinnor berättar om sina svåra relationer med sina mammor och varför de bröt kontakten med dem. Foto: Shutterstock

Att bryta kontakten med sin mamma – 3 kvinnor berättar

Att klippa bandet till sin mamma som vuxen och bestämma sig för att inte träffas mer. Ett dramatiskt beslut och ett smärtsamt skifte i livet. Både hos den som lämnar – och den som blir lämnad. 

Här berättar tre kvinnor om livets svåraste beslut, att bryta med sin mamma. 

Det är en av de viktigaste relationerna vi har i livet, den med vår mamma, ändå blir det ibland så totalt fel. Relationen är allt annat än bra och hur vi än försöker prata och förklara så når vi inte fram till henne. 

Hur mycket energi ska man egentligen lägga på något som man inser aldrig kommer att bli vad man önskar? Till sist blir kanske en brytning den enda utvägen, hur mycket det än smärtar. 

Här berättar tre kvinnor om sina komplicerade förhållanden till sina mammor och hur de har tagit sig vidare.

Berit Ståhl, 57: ”Mamma tog ut sin frustration på mig” 

Berith Ståhl är glad för att hon lyckats bryta den negativa spiralen och har en bra relation till sitt eget barn och alla barnbarnen. Foto: Privat

”Jag vill börja med att säga att smärtan hos det bortvalda vuxna barnet är lika stor som hos föräldern. Fördomarna finns där och gör situationen ännu jobbigare än den redan är. Smärtan att inte kunna ringa och prata, berätta om allt som händer i ens liv, eller bara få ett gott råd, finns även om man har brutit kontakten. Att min och mammas relation har varit dålig och till sist bröts, har jag blivit ifrågasatt för under större delen av mitt liv. Det är samma omgivning som när jag växte upp borde ha förstått att något var rejält fel, och sedan agerat därefter. 

I femte klass gjorde i alla fall skolkuratorn en anmälan och jag skulle gå på samtal hos PBU (psykisk barn- och ungdomsvård). Även de ockuperades enligt journalen av min mamma. Vi flyttade genom en förtur utfärdad av BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) och hjälpen rann ut i sanden. Två år senare sökte jag på egen hand till BUP för att få ett halvårs fosterhemsplacering, men det lyckades inte, främst för att jag själv sökte hjälp. 

Grundproblemet var att det alltid var hon som skulle vara i centrum. När det inte blev som hon ville så blev hon otroligt upprörd.

Mamma var född på tidigt 20-tal och hade inte själv någon positiv uppväxt. Ska jag se det ur hennes perspektiv så mådde hon väldigt dåligt och tog ut sin frustration på mig med hjälp av min mycket äldre halvbror. Även min pappa som hon var gift med tills han dog, fick utstå hennes narcissistiska beteende. Grundproblemet var att det alltid var hon som skulle vara i centrum; det var henne det var synd om, och omgivningen skulle vara tacksam för vad hon gjorde för den. När det inte blev som hon ville så blev hon otroligt upprörd.

När man växer upp i en familj där inte det känslomässiga fungerar är det lätt att se sig själv som en del av problemen. Skammen kan fortfarande komma över mig, jag har än i dag alldeles för höga krav på hur jag ska vara och min mammas beteende har påverkat min personlighet. Mina krav på mig själv gör mig ofta nedtonad då jag vill vara felfri och kunna stå för allt till hundra procent. 

Mamma hade en benägenhet att tala illa om mig inför både släkt och övrig omgivning

Bekräftelsen på att det inte var fel på mig, kom trots allt till sist. Det var när jag efter hennes bortgång talade med hemtjänstpersonalen som inte ens hade velat gå hem till henne på grund av hur hon behandlade dem. En annan händelse var vid bouppteckningen då min brors vän och kollega deltog, en person som jag inte ville ha med. Nu blev det så ändå. Vi lyckades tack vare hans nedtonade sätt ändå genomföra bodelningen. När allt var över sa han inför de andra att jag inte alls var som han fått det beskrivet. Han var även imponerad av min kompetens när det gällde värderingen av tillgångarna.

Mamma hade en benägenhet att tala illa om mig inför både släkt och övrig omgivning. Nu hade jag från två oväntade håll fått höra att det jag alltid känt stämde. Jag var normal. Det i kombination med att hon blev allt mer ensam, gör att jag inte längre tar på mig någon skuld. Det var hennes uppväxt och hennes mentala hälsa som förstörde för oss. Jag är glad att jag lyckats bryta den negativa spiralen och att jag har en bra relation till mitt eget barn och alla tre barnbarnen. Det är lycka.

När mamma dog 1998 hade vi inte setts eller haft kontakt sedan 1992. Att det tillfället blev det sista berodde på att min egen dotter som fortfarande bara var ett barn sa till mig: 'Mamma, nu går vi, mormor får inte göra så här mot dig.' Och vi gick! Det var en befrielse.”

Janet Camilleri, 52: Hur jag än försökte så dög jag inte 

När Janets mamma dog hade de inte haft kontakt på många år och hon tvingades acceptera att det inte längre fanns någon möjlighet till försoning. Foto: Privat

”In i det sista hoppades jag att min mamma och jag skulle försonas, men det blev aldrig så. Hon dog 2007 och vi hade inte haft kontakt sedan 1994 när jag väntade mitt första barn. Jag hade bjudit henne på bröllopet tidigare, men hon vägrade komma då jag även hade bjudit min pappa. De hade varit skilda i 20 år, så man tänker att det skulle fungera i alla fall en sådan dag, men jag fick höra så mycket otrevligheter från henne på grund av att jag bjudit även honom, och hon stötte än en gång bort mig. 

Uttrycket att gå på äggskal stämmer verkligen, jag var alltid på helspänn som barn.

Hon hade psykiska diagnoser, men ärligt talat så undrar jag ändå hur mycket av hur hon bar sig åt mot mig och mina syskon som handlade om sjukdom och egna val. Hur jag än försökte så dög jag inte. Uttrycket att gå på äggskal stämmer verkligen, jag var alltid på helspänn som barn. Eftersom jag har egna barn nu blir hennes beteende än mer obegripligt. Faktiskt så fick jag hjälp och insåg att problemen inte berodde på mig när jag läste en bok jag hittade på biblioteket med titeln Att gå på äggskal.

De som har en bra relation med sina föräldrar förstår sällan hur det känns. Det vet inte hur det är att gå och handla med sitt nyfödda barn och gråten kommer när man ser andra kvinnor som är ute, och med sin egen mamma i sällskap. När en relation är dålig eller bryts så handlar det alltså inte nödvändigtvis om det vuxna barnet, för som barn vill man inget annat än vara nära sin förälder. Men även föräldrar tar avstånd.

Man blir tvungen att acceptera att en försoning aldrig kommer att ske.

Trots att hon alltid såg fel hos mig, och trots att jag hade försonats med mitt öde, så blev jag otroligt känslomässigt upprörd när jag fick veta att hon hade dött. Mina arbetskamrater kunde inte förstå min reaktion då det var så länge sedan vi hördes av, men mamma är trots allt mamma. 

När ens förälder avlider blir det uppenbart hur definitiv döden är och man blir tvungen att acceptera att en försoning aldrig kommer att ske. För min del blev beskedet en chock då jag 2011 satt på jobbet och fick syn på hennes dödsannons på webben. Jag hade ingen aning om att hon inte levde längre. Då hade hon dessutom varit död i nästa fem år! 

När mamma levde undvek jag att tala om min situation om jag bara var ytligt bekant med människor. Nu kan jag bara svara att hon är död sedan länge. Då finns det ingen som dömer mig.”

Elisabeth, 54: För mig är mamma redan död

Genrebild. Elisabeth vill vara anonym eftersom hennes mamma är i livet. Foto: Shutterstock

”Min relation till mina föräldrar har gått från okej till obefintlig. Nära varandra har vi aldrig varit, men visst finns det positiva minnen. Livet är inte svart eller vitt. Ändå blev det så fel.

Jag ville ha en bra relation, men det var inte ömsesidigt. Vi är tre syskon och de fick en favorit – inte jag – vilket blev tydlig när vi blev vuxna. Så någonstans fanns förmågan att älska, även om deras hämningar känslomässigt var uppenbara. 

De gillade aldrig min man, inte för att han hade gjort dem något, utan för att de bestämt sig för det.

De hade dålig självkänsla och dåligt självförtroende. Relationen till de egna föräldrarna var inte bra. Trots sina problem såg mina föräldrar sig själva som felfria, vilket de inte var, och till sist bröt jag med dem.

Efter några år återupptog jag kontakten, för sådant här är svårt, men den blev sporadisk. De behandlade mig som en ytlig bekant. Vi sågs bara några få gånger åren innan pappa dog. 

De gillade aldrig min man, inte för att han hade gjort dem något, utan för att de bestämt sig för det. Resultatet blev att jag var det enda av syskonen som kom till begravningen utan respektive. Det var uppenbart att mamma inte ville ha honom där. Det var förnedrande, men jag gick. 

För mig är hon redan död. För min egen skull har jag varit tvungen att släppa.

Ändå gav jag henne en ny chans och hon ändrade sig i positiv riktning, men till sist gick det inte; för mycket vatten hade runnit under broarna. Något som gjorde mig ledsen var när jag insåg att mammas vänlighet inte handlade om mig, utan om henne. Hon var ensam och ville ha en relation, något hon aldrig ansträngt sig för tidigare. 

Jag bröt igen och jag kommer inte gå på hennes begravning. För mig är hon redan död. För min egen skull har jag varit tvungen att släppa.

Jag tror att hon lider av depression. Jag har knappt sett henne skratta. Hon har ingen livsglädje. Hennes och pappas känslomässiga hämningar gjorde att de aldrig tog i varandra, och sällan i oss heller.

Pappa hade problem med humöret. Det var tack och lov ytterst sällan det blev fysiskt, men man visste var gränsen gick och hota kunde båda göra. Jag minns också när mamma försökte hälla vitpeppar i munnen på mig för att jag svurit. 

Jag har alltid vetat att vår familj var annorlunda. Det sägs att barn anklagar sig själva när saker är fel, det gjorde inte jag, men det är först som vuxen som jag har förstått hur mycket det här har förstört. Min relation till syskonen har också blivit negativt påverkad, även om den är mycket bättre nu, vilket jag är väldigt glad över.

Det här en av mina största sorger och det är ett öppet sår som kommer blöda livet ut.

Saknaden att inte kunna ringa mamma och sorgen över att jag inte var mer älskad är stor. Bland det värsta jag kan tänka mig är att något av mina egna barn tar avstånd, men vi har en bra relation så jag känner mig trygg. Ändå: Varför kände de inte för mig som jag känner för mina barn? Hur kunde jag bli en ickeperson? 

Det var inte många år sedan som jag insåg att vuxna barn umgås med sina föräldrar för att de trivs ihop. Så skruvad blev alltså min bild av barn-föräldrarelationen. Det här en av mina största sorger och det är ett öppet sår som kommer blöda livet ut. 

En sak tar jag ändå med mig, och det är att mamma en gång sa att hon var avundsjuk på mig som var stark nog att bryta den negativa trenden i familjen.”

Psykologen: Ibland är en brytning nödvändig

Om det inte finns någon chans att nå varandra, så får man satsa på att läka sig själv, menar Jenny Klefbom, som är psykolog. Foto: PRIVAT

Vuxna barn som tar avstånd kan bli dömda väldigt hårt. Men ofta finns det grund för deras val. Ibland kanske ett uppehåll i umgänget är tillräckligt, men det finns relationer som inte går att reparera.

Jenny Klefbom, som är psykolog, författare och föreläsare och arbetar med frågor som rör barn, unga och deras föräldrar, menar att situationer kan bli så svåra att det vuxna barnet inte har något val. 

– Det finns definitivt fall då det är helt nödvändigt att bryta helt. Det gäller exempelvis om föräldern utsatt en för övergrepp eller andra kränkningar och inte visar någon vilja att vare sig erkänna eller ta ansvar för detta. Det kan också gälla om föräldern utnyttjar en på ett sätt som det är svårt att värja sig mot med vanlig gränssättning. Vanligast är dock kanske att man bryter med en förälder som har problem av något slag, såsom missbruk eller allvarlig psykisk ohälsa, som man helt enkelt inte orkar leva med längre.

Relationer kräver ömsesidig respekt, men det kan vara lätt att ha för stora förhoppningar, menar Jenny Klefbom och fortsätter:

– Samtidigt tycker jag att det är bra om man ändå försöker ha någon slags relation, inte minst om man själv har barn. Att ens förälder inte var eller är någon bra förälder måste inte betyda att hen är en dålig mor- eller farförälder. Många tänker nog att målet ska vara den där härliga samvaron som när man tillbringar en vecka tillsammans på landet på sommaren. Det är att ha ganska höga krav, få klarar faktiskt av sådant. Om man i stället frågar sig om det finns några former som ett umgänge skulle kunna fungera under, så lättar kraven lite.

Inget annat val än att förlika sig med tanken

Som förälder ser man inte alltid sina brister, eller kanske ens kommer ihåg vad man gjort som sårat sitt barn. Vissa står därför helt frågande inför det som händer. 

– Alla människor har mycket, mycket lättare att ta sitt eget perspektiv än andras. Det gäller i synnerhet om relationen har varit ansträngd. Har man en tydlig känsla av att ha varit offer för andra, så är det svårt att bara släppa den känslan även om det kanske har gått 30 år sedan oförrätten, och den andra knappt kommer ihåg den, eller ens förstod hur det hela upplevdes. Vi tenderar också att ha en övertro på andras förmåga att leva sig in i vår egen situation. Mycket bättre är att på ett tydligt sätt berätta vad man känner och hur man upplevt saker. Sådana samtal kan man få hjälp med på exempelvis familjerådgivningen, säger Jenny Klefbom.

Ibland måste man ändå acceptera faktum hur ont det än gör. Relationen är bruten och det för gott. I en sådan situation har man inget annat val än att försöka förlika sig med tanken så gott det går.

– Upplever man att det inte finns någon chans att nå varandra, så bör man satsa på att läka sig själv i stället. Det här gäller inte bara relationer som gått helt i kras, det gäller även då man har ouppklarade saker med en förälder som går bort. 

LÄS OCKSÅ: Marie, 56: Min mamma var aldrig närvarande

LÄS OCKSÅ: 7 steg till ett mer jämställt och rättvist förhållande 

AV: Katharina Wallenborg

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av ToppHälsa + boken Träna hemma av Annika Sjöö. Läs mer!