Foto: Shutterstock

Anna-Karin: ”Svärmor hittade alltid fel”

Elaka svärmödrar existerar inte bara på film. Det fick Anna-Karin erfara första gången hon träffade sin.

Till slut blev situationen ohållbar.

Här är Anna-Karins historia.

Jag vet att Sven inte hade det lätt i sin uppväxt. Min svärmor ville styra honom redan då, och gjorde han inte som hon ville bemöttes han med iskyla och hårda ord. Redan när jag träffade henne första gången visade hon denna sida för mig.

– Du ska inte tro att du kan lyckas med det, sa hon när jag berättade om våra framtidsplaner.

Först blev jag bara paff. I min enfald trodde jag att sådana svärmödrar bara fanns i roliga historier. Hon är verkligen spydig med en spetsig tunga – en verklig expert på att trycka ner folk i skosulorna och få dem att känna sig mindre värda.

LÄS OCKSÅ: Psykologen: Så gör du slut på ett bra sätt

Ingenting dög

I början av vårt förhållande pratade jag med Sven om hur jag upplevde situationen.

– Du får inte ta henne på allvar. Du vet ju hur hon är. Jag tror inte att hon menar något illa, svarade han.

Jag insåg snabbt att det enda sättet att slippa svärmors elaka tunga var att hålla med henne om allt. Men det fungerade bara delvis – jag kunde inte stå ut med att inte vara mig själv och kände att också jag måste kunna få stå för mina åsikter. Jag tog alltså smällen genom att vägra att anpassa mig och helt dansa efter hennes pipa. Under de två första åren hade jag fortfarande hopp om att hon skulle ändra sig, jag tänkte att bara jag gav henne tid skulle hon acceptera mig. Men det fortsatte i samma stil. Varje gång vi sågs kom hon med små nålstick och vassa kommentarer.

När vi så småningom fick barn visade det sig att de var måttligt intresserade av att kliva in i rollen som aktiva farföräldrar. Detta trots att vi bor bara en timmes bilfärd ifrån varandra. När vi behövde ha hjälp med barnen hittade de alltid på ursäkter för att slippa. I stället blev det så att mina föräldrar, som bor 40 mil bort, åkte hit och tog hand om våra två pojkar. Men också det stack i ögonen på min svärmor. Ingenting dög. 

Gick till gränslös attack

När vi besökte mina föräldrar kunde svärmor inte dölja irritationen över att vi valde att åka dit. Träffades vi allihop var det inte heller bra. De betraktade mina föräldrar som mindre vetande, och den inställningen förstärktes för varje år som gick. Hon sa till Sven att min mamma var en ”tönt” och kallade henne för ”jävla kärring”. Det sårade mig. Hon tyckte alltid synd om sig själv, men brydde sig aldrig om någon annan. Det hände aldrig att hon frågade hur jag och Sven hade det, eller hur mina föräldrar mådde.

Det gick inte att säga eller göra någonting, svärmor hittade fel i allt. Mina föräldrar ville inte lägga sig i för Svens skull, utan höll alltid god min.

Vid ett tillfälle, då jag tyckte att det hade gått över styr i och med att pojkarna blev utsatta för hennes klagomål, bad jag svärmor att ligga lågt med bråk då barnen var med. Hon brände blicken i mig och fräste att det hade jag inte med att göra. Därmed var det slut på den diskussion, enligt henne.

När vi hade kommit hem från dem hade jag gråten i halsen

Jag har så många gånger undrat vad som är orsaken till att hon behandlade oss så här, men den frågan har aldrig fått något svar. Kanske är det så att hon någonstans är väldigt olycklig i sig själv eller har låg självkänsla, men hon är ändå en vuxen person och har ett ansvar för att inte låta det drabba andra. Sven och jag gjorde många försök att prata med henne, men hon vägrade att lyssna. Hon blev arg och sur och kastade tillbaka till oss att det var vi som illvilligt misstolkade henne.

Dela med dig av din historia

Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på. Vi vill höra din historia.

Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara helt anonym. Men vi behö- ver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser Söndag, 

Expressen 

105 16 STOCKHOLM

Vill du skicka ett mejl så går det också bra. Du kan skriva till: lasarberattelser @expressen.se

Åren gick och det fortsatte i samma spår. Varje gång svärföräldrarna hälsade på oss eller när vi hade kommit hem från dem hade jag gråten i halsen. Gemensamt firande av födelsedagar, midsomrar och andra storhelger blev en större och större plåga, och det gjorde ont i mig att se hur pojkarna led. För ett par år sedan fattade vi ett avgörande beslut, Sven och jag. Våra barn hade då hunnit bli så stora att de själva reagerade och tyckte att farmor var elak. De ifrågasatte varför farfar aldrig sa emot, och vi hade inget bra svar att ge dem. Eftersom beteendet bara fortsatte kom vi överens om att vi måste slå näven i bordet och säga ifrån, även om det var svårt.

LÄS OCKSÅ: Pia, 64: Skulle jag aldrig få se mitt barnbarn igen?

Sa upp all kontakt

Vi har bara ett liv, och bestämde att det fick vara nog. Vi ville inte ta emot mer elakheter, och vi ville slippa ha ont i magen inför och efter mötena med min svärmor.

Att säga upp kontakten är bland det bästa vi har gjort i våra liv. Det har inte varit enkelt, särskilt inte för Sven som tvingats att bryta med sina föräldrar. Det gör mig också ont att barnen inte har kontakt med sin farmor och farfar, men trots detta hyser jag inga tvivel om att vi har fattat rätt beslut. Det är en stor lättnad att få känna att vi bestämmer över våra liv själva. Vi mår alla mycket bättre utan dessa ständiga konflikter och har funnit en helt ny harmoni. Tack och lov har barnen en nära kontakt med sin mormor och morfar. Storhelgerna är något vi numera ser fram emot med glädje, och närmast ser vi fram emot att fira midsommar hos mina föräldrar.

Berättat av Anna-Karin, 46.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

ToppHälsa – 100 % pepp & inspiration! Se erbjudande