Anna, 39: Jag missade att min man var narkoman

”Jag visste inte att det kunde dölja sig en narkoman bakom en välklädd charmör med sammetsblick”

Foto: Shutterstock

”Jag visste inte att det kunde dölja sig en narkoman bakom en välklädd charmör med sammetsblick”

När 39-åriga Anna förälskade sig i Edgar hade hon ingen aning om att han var narkoman. Och det dröjde många år innan polletten trillade ner.

Här är hennes historia.

Andra har också läst

När jag träffade Edgar hade jag tagit mig igenom nästan hela läkarutbildningen, så jag visste att jag inte var dum.

Ändå tycker säkert många som hör den här historien att jag måste ha varit extremt korkad som inte fattade att jag fått en tung heroinist på halsen. Men jag visste inte att det kunde dölja sig en narkoman bakom en välklädd charmör med sammetsblick och förmåga att snacka omkull en bergvägg.

På nolltid virade han mig runt sitt finger, och inom ett år hade han satt en vigselring på det. Han var så intensiv att jag nästan kunde känna hans blod flyta i mina ådror. Till en början gick det bra att bo ihop i min etta med kök. 

LÄS OCKSÅ: Carola, 51, om livet som medberoende: ”Söndertrasad” 

Skyllde på psykiska problem

Edgar gick sista året på Socialhögskolan, men jag såg honom aldrig öppna en bok. När vi var hemma satt jag och hårdpluggade medan han låg och slumrade i soffan.

Första gången han vaknade upp med influensasymtom pysslade jag om honom, bytte svettiga lakan och gav honom huskurer. Men när han fick frossbrytningar och muskel­värk och behövde spy i en hink minst ett par gånger i måna­den var det som att ha fått en patient och inte en man.

Jag bad honom söka läkare och begära en medicinsk utredning av sitt nedsatta immunförsvar, men då sa han att det var själen och inte kroppen som var sjuk, och hade han bara haft råd att gå i terapi skulle allt bli bättre. Om nu pengar var det enda som hindrade honom från att bli frisk beslöt jag att bekosta Edgars terapi med sparslanten mina för­äldrar satt in för oväntade utgifter.

Jag hade just börjat min praktik­tjänstgöring när graviditets­illamåendet satte in

Så snart Edgar hade letat upp en bra terapeut fick han själv hushålla med sparpengarna, och redan efter första terapitimmen mådde Edgar så bra att jag ville veta vad den där terapeu­ten gjorde för att åstadkomma ett så snabbt resultat. Men Edgar förkla­rade att läkningsprocessen måste leva sitt eget liv, annars skulle terapin kunna komma av sig. Och jag nöjde mig med att vi fick en lång och lugn period då vi kunde göra alla vanliga saker som alla vanliga par gör.

Dela med dig av din historia

Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på. 

Vi vill höra din historia.

Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara helt anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser Söndag, 

Expressen 

105 16 STOCKHOLM

Vill du skicka ett mejl så går det också bra.

Du kan skriva till: lasarberattelser @expressen.se

Sedan blev det min tur att må illa och spy. Vårt sexliv hade gått på högvarv och ibland hade vi haft så bråttom att vi struntat i skydd. Jag hade just börjat min praktik­tjänstgöring när graviditets­illamåendet satte in. Därefter gick allt så fort att jag knappt hann förstå vart jag var på väg. Jag fick min läkarlegitima­tion strax innan Joel föddes med akut kejsarsnitt. Edgar fick jobb på en socialjour i en annan stad och det blev en akut flytt dit. Lagom till att Edgar blev pappaledig erbjöds jag en läkartjänst på sjukhu­sets akutavdelning där allting var en kamp mot klockan.

LÄS OCKSÅ: Sanna, 36: Min sambo lämnade mig efter stroken 

Kunde vakna upp i Köpenhamn

Utpumpad kom jag hem efter jobbet där Edgar satt i köket och gav Joel kvällsgröt. Det var alltid mörkt i lägenheten. Per­siennerna nere och gardinerna fördragna. Edgar sa att Joel inte kunde sova annars. Men det var vid veckosluten som jag märkte att något var fel. Jag hade vän­tat mig att vi skulle göra saker tillsammans på helgerna, som andra familjer. I stället bru­kade Edgar helt plötsligt få ett brådskande ärende ut på stan, inget viktigt, bara något han sa att han måste köpa, byta eller hämta. Men hem hade han inte lika bråttom. Han kunde vara borta hela natten, och hans förklaringar var så långa och invecklade att hjärnan kändes som en torktumlare. 

Och jag började känna mig som en mål­vakt med miljoner bollar som oavbrutet slungades mot mig. Det räckte inte att dagligen försöka rädda livet på allvarligt sjuka och skadade människor, jag fick dessutom rädda Edgar som jämt liksom bara råkade hamna på fel adress, som när han somnat på ett tåg, blivit rånad och vaknat i Köpenhamn.

Pengarna försörjde missbruket

Jag hade inte ens förstått vad det innebär att vara högavlönad eftersom det mesta av lönen rann in i Edgars vener, precis som terapipengarna hade gjort. Men frågade jag fick jag bara ännu ett hål i huvudet. När en hel drös med sprutor och kany­ler föll ur en av fickorna i hans kavaj som jag plockat upp från golvet, lyckades Edgar banka i mig att det var insulinverktyg jag tagit hem från jobbet.

Till slut trillade i alla fall pol­letten ner. Överläkaren hade samlat oss för att informera om anledningen till att vi fått in så många fall av heroin­överdoser de senaste dygnen. Ett stort parti med ovanligt hög koncentration av den verksamma substansen hade börjat säljas på gatan.

Drogfri i tio år

Sprutnarkomanerna fick därför i sig alldeles för höga doser. Att det var den här överläka­ren jag skulle dela mitt liv med när jag sluppit ur mitt privata dårhus visste jag inte då, jag visste bara att jag måste hem genast.

Joel satt på vardagsrums­mattan och rullade en leksaks­bil över sin pappa som låg med näsan i vädret. Därefter gick allt på rutin. För sista gången räddade jag Edgar.

Nu har Edgar varit drog­fri i tio år. Det firade vi med dödskalle­tårta tillsammans med hans fru och deras dotter Kitty. Både Kitty och Joel har fått sin pappas sammetslena, mockabruna ögon. Mina ögon är blå. Men blåögd blir jag aldrig igen.

Anna, 39, en läsare

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer