Anki och Stefan förlorade en dotter.
Anki och Stefan förlorade en dotter. Foto: Shutterstock

Anki, 64: ”Sorgen slet isär oss”

Att förlora ett barn är alla föräldrars värsta mardröm.

För Anki och Stefan blev det verklighet efter en fruktansvärd olycka.

Här är deras historia.

En dag slogs våra liv i spillror. Vår lilla dotter skulle skoja med sin pappa och hade smugit sig fram till bilen som min man skulle backa ut. Stefan såg naturligtvis ingen, så han backade rakt på vår flicka som dog på en gång. Hon hade nyss fyllt fem år.

Trots att Stefan inte hade kunnat undvika olyckan blev han förkrossad av skuldkänslor. Jag vet inte hur många gånger jag talade om för honom att jag inte anklagade honom. Eller hur många gånger jag sa att det inte var hans fel. Att han inte hade kunnat förutse att vår dotter skulle smyga på honom. Han tog ändå på sig skulden.

LÄS OCKSÅ: Pia, 64: Skulle jag aldrig få se mitt barnbarn igen?

Maken slöt sig

Det krävs ingen större inlevelse för att inse vidden av vår familjs sorg. Att mista ett barn är bland det värsta som kan hända, och om man dessutom tar på sig skulden blir bördan enorm.

För min del blev bördan lite annorlunda. Jag var tvungen att mitt i min egen förtvivlan trösta min man, vara förstående och överslätande. Inte på minsta vis fick jag ge uttryck för min egen ilska, som alla andra som mister en nära får göra. Ilskan över det orättvisa, över livet, över Gud, över vad som helst. Ilskan behöver få utlopp. I stället var jag tvungen att vara stark. Både för vårt tonårsbarns och för Stefans skull. Vi kunde inte sörja tillsammans. Trots mina ihärdiga försök slöt sig Stefan inom sig själv. Det var som om vi levde i två olika världar. Vi fick svårt att prata med varandra. Vi blev hänvisade till en psykolog, men det gick snett från början. Stefan kände sig anklagad och vägrade att gå dit mer.

Vi gick i stället på tå för att inte såra den andre

Våra liv fortsatte sakta att återgå till vardagen. Men det var en vardag som såg annorlunda ut än före olyckan. Vi hade haft ett lyckligt äktenskap och alltid pratat med varandra om allt, men nu undvek vi att samtala med varandra och gick i stället på tå för att inte såra den andre. Vi gled ifrån varandra. Stefan mådde allt sämre. Han var sjukskriven och hade svårt att fördriva tiden.

Efter ett par år kom nästa chock. Jag fick veta att Stefan hade slarvat med betalningarna. Lån, försäkringar, räkningar. Ingenting var betalt. Vi hade skulder i massor och Kronofogden hotade med utmätning.

Jag hade inte haft en aning om det här. Jag stod handfallen. Stefan hade alltid skött lånen och jag hade tagit för givet att han hade fortsatt med det. Men alla kravbrev hade han gömt undan. Vad kunde räddas? 

LÄS OCKSÅ: Fredrika, 37, bröt med församlingen

Lyckades bli skuldfria

Trots den vanmakt och ilska jag kände var jag helt på det klara med att ingen fick anklaga Stefan. Han hade det svårt nog ändå. Han var knäckt och sjuk av sorgen och skuldkänslorna. Visst insåg han att den dåliga ekonomin var hans fel, men vi behövde inte lägga mer sten på bördan.

Jag samlade ihop våra föräldrar och vi kom fram till att skulderna skulle betalas så snabbt som möjligt, och alla var villiga att hjälpa till. Jag insåg att Stefan och jag hade några verkligt magra år framför oss, men på fyra år lyckades vi faktiskt göra oss skuldfria. Det var svårt och mycket jobbigt. Vi fick plocka massor av bär på höstarna och sälja för att kunna köpa vinterkläder åt familjen.

Konstigt nog hittade Stefan och jag tillbaka till varandra. Så fort han började jobba igen blev det bättre. Han mådde bra av att ha rutiner och gick till företagsläkaren, som ordnade en samtalskontakt så att han fick hjälp att bearbeta allt som hade hänt. 

Lyckades äntligen nå varandra

Det öppnade också upp kommunikationen mellan oss två. Vi började så smått att prata kring hur våra sorgeprocesser hade varit, och jag tog också hjälp själv. När det kändes som allra tyngst ringde jag jourhavande präst, och det hjälpte mig att hålla näsan ovanför vattenytan.

Bit för bit släppte det för mig och min man. Vi samtalade om allt och det visade sig att vi båda två hade varit rädda för att säga något som skulle såra, vilket i sin tur hade lett till att kommunikationen mellan oss dog ut. Nu lyssnade vi på varandra, och öppnade upp oss för varandra.

Vi kämpade på och i dag är vi glada över att vi har klarat det. Stefan och jag sätter mer värde på livet nu, och jag har lärt mig att det inte finns någon garanti i livet. Allt kan ändras i ett ögonblick. 

Vi är tacksamma över att ha varandra, och vi pratar med varandra på ett nytt sätt

Livet är för kort för att tjafsa om, eller oroa sig för, onödiga saker. Ibland när jag hör vänner och bekanta beklaga sig över småsaker skakar jag bara på huvudet. Både min man och jag sätter ett stort värde på alla de glädjeämnen livet erbjuder, stora som små. Vi väljer att låta dessa vara viktigare än de motgångar som vi mött.

Dela med dig av din historia

Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på.

Vi vill höra din historia.

Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara helt anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser Söndag,

Expressen

105 16 STOCKHOLM

Vill du skicka ett mejl så går det också bra. Du kan skriva till: lasarberattelser @expressen.se

Sedan en tid är vi båda pensionärer, och vi ser varje dag som en gåva. Inte minst bidrar våra barnbarn till att förgylla våra liv. Vi är tacksamma över att ha varandra, och vi pratar med varandra på ett nytt sätt. Livet har gått vidare. Jag älskar att vara mormor och ägnar mycket tid våra underbara barnbarn. Livet fick trots allt ett ljus efter mörkret.

Anki, 64

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av ToppHälsa + varma tights från Röhnisch. Köp nu!