Det tog lång tid för Hillevi att hitta den rätta.
1 av 2: Det tog lång tid för Hillevi att hitta den rätta. Foto: Shutterstock
I dag lever hon med sin drömman.
2 av 2: I dag lever hon med sin drömman. Foto: Shutterstock

”Mitt livs sista dejt, det fick bära eller brista”

Efter uppbrottet kastade sig Hillevi med huvudet före ut i dejtingsvängen. Hon hade i princip gett upp när drömmannen promenerade in i hennes liv.

Här är hennes historia.

Jag hade varit singel i ett år och levt i avhållsamhet. Jag var ganska ledsen efter uppbrottet från min man och hade haft fullt upp med att hitta mig själv, samtidigt som jag fokuserade på våra tre små barn som vi hade varannan vecka.

Det var tärande och jag sov dåligt, ständigt orolig för barnen och för ekonomin. Jag tänkte jag skulle fly till ett kloster i Asien, bli nunna och leva i celibat för evigt. Jag hade vilda, och så klart helt omöjliga, planer på att ge upp kärleken och acceptera ett liv ensam, utan sex och utan närhet.

Men sen började jag dejta, på inrådan av flera väninnor. De tyckte jag skulle ut och se mig om, de sa att jag dög än, inte ens fyllda fyrtio. Så jag gav dejtingvärlden en chans, vad hade jag att förlora? Det enda jag gjorde var att jobba, sova och ta hand om barn.

LÄS OCKSÅ: ”Jag blev besatt av att träffa unga män”

Började träffa män på löpande band

Jag blev medlem på tre olika dejtingsajter. Dagligen scrollade jag genom männen. Mina krav var att de skulle vara snygga och långa, med sexiga kroppar och de fick gärna ha långt hår. Och gång på gång fick jag napp och gick på i snitt två dejter per vecka. De flesta blev det bara några öl med, kanske lite hångel, men inte så mycket mer.

Så småningom träffade jag några män som jag hade riktigt bra sex med. En ung kille var helt galen och gränslös och vi hade sex på offentliga ställen.

En annan var så vacker att jag tappade andan när vi träffades. Jag njöt av uppmärksamheten och sexet som jag innerst inne saknat enormt. Fastän många ligg var också värdelösa, knappt jag minns namnet på männen.

Men underbart är kort, vet ju alla. Efter ett års dejtande började jag ledsna på avsaknaden av riktig, äkta närhet och kärlek. Jag insåg, mot min vilja, att jag längtade efter kärlek. Jag ville inte längre ligga kvar ensam i sängen, efter ännu ett mer eller mindre taffligt ligg.

Jag sa också till mina väninnor att jag skulle gå på mitt livs sista dejt

En dag började jag skriva med en kille som hade tre barn han också. Jag fick snabbt en bra känsla och frågade om vi skulle ses redan samma kväll. Jag sa också till mina väninnor att jag skulle gå på mitt livs sista dejt. Det fick bära eller brista, men jag skulle aldrig gå på en dejt igen, utan hitta någon annan hobby än vackra, resliga, underbara men miserabla och kärlekslösa män.

Vi träffades bara några timmar senare. Jag visste att han var kort, och hade för mig själv gjort upp en ny plan att frångå mina löjliga fysiska krav. Och där stod han vid baren med ett stort leende på läpparna. Min första tanke var: Oj, vad kort han är. Jag kände mig dum av tanken, men var så van vid långa män att jag hade gjort det till en norm. Den här mannen var snäll och mjuk, det kände jag direkt. Och vi kunde prata om allt direkt.

LÄS OCKSÅ: Maria, 47: ”Våra blickar möttes, det sög i magen”

Pratade om allt

Timme efter timme passerade och vi pratade om våra liv; tidigare förhållanden, jobb och barn. Vi pratade om våra framtidsdrömmar och vart i världen vi ville resa. Vi båda såg resandet som en viktig del i livet och ville gärna ha en resa att se fram emot. Jag såg på honom, han var så vacker, fina ögon, underbara läppar, vackert hår (inte jättelångt men inte heller kort). Han kändes som en fin människa med ett stort hjärta och mycket empati. När det var dags att åka hem följde han mig till bussen. Plötsligt stannade han och log mot mig och sen frågade han blygt om han fick kyssa mig. Kyssen var magisk och jag flämtade till av upphetsning. Han såg mig djupt i ögonen med det där himmelska breda leendet.

Han ville följa med mig hem men jag sa nej, kände på mig att han var något extra och det ville jag inte förstöra med ett eventuellt engångsligg.

Jag bestämde mig för att ge honom en chans

På busshållplatsen kysstes vi passionerat och hade svårt att slita oss. Vi bestämde oss för att ses några dagar senare, då skulle han komma hem till mig på middag.

Jag åkte hem med en varm känsla inombords och tänkte att det här var något speciellt. Honom ville jag gärna utforska mer på alla plan. När jag vi möttes nästa gång föll vi direkt i varandras armar och han höll mig så hårt att jag knappt fick luft. Vi skrattade båda två och jag kände en märklig smygande lyckokänsla, var så glad att se honom igen, det bubblade inom mig.

Hela kvällen gick i samtalets tecken, det var inte tyst många minuter när vi diskuterade. Han sa att han längtat så mycket efter mig och jag kände likadant, jag hade tänkt på honom konstant. Jag bestämde mig för att ge honom en chans, och våga se vad det här skulle kunna leda till.

LÄS OCKSÅ: Evelina, 29: ”Jag ville inte vara svartsjuk”

Tokkära själsfränder

Det var ett halvår sedan. Vi är nu ett par och vi är tokkära, han är verkligen min själsfrände. Vi tycker lika om det mesta, uttrycker oss på samma sätt, har nära till både skratt och gråt och vill vara tillsammans. Vi försökte ta det lugnt i början men kärleken och passionen skyndade på. Nu är vi stabila med varandra och bygger på vår relation som är över förväntan.

Tänk att den här korta mannen, som egentligen inte var min typ rent utseendemässigt, visade sig vara allt jag längtat efter. 

Hillevi, 50, berättat för Anne Haavisto

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

ToppHälsa – 100 % pepp & inspiration! Se erbjudande