Tove började hata sin kropp i samband med sin första graviditet.
1 av 2: Tove började hata sin kropp i samband med sin första graviditet. Foto: Shutterstock
Först långt senare, när hon redan brottats med svåra depressioner fick hon diagnosen BDD – Body Dismorphic Disorder.
2 av 2: Först långt senare, när hon redan brottats med svåra depressioner fick hon diagnosen BDD – Body Dismorphic Disorder. Foto: Shutterstock

Tove, 46: ”Storgrät när jag såg mig själv i spegeln”

I samband med sin första graviditet började Tove tycka illa om sin kropp. Det gick så långt att hon hamnade i djupa depressioner.

Först vid 40 fick hon diagnosen BDD – Body dysmorphic disorder.

Här är hennes historia.

”Jag lider av ”inbillad fulhet” och diagnostiserades med BDD (Body Dysmorphic Disorder) först när jag var 40 år. Men jag kan se nu att det började långt tidigare. Under 80-talet när jag växte upp pratades det inte så mycket om komplex för sitt utseende, inte i mina kretsar i alla fall. De flesta verkade glada och nöjda, få rakade varken benen eller under armarna och när vi sminkade oss blev det lite hipp som happ. 

Jag minns att min mamma var ganska fåfäng, gick inte ut osminkad och håret skulle borstas minst två gånger om dagen, för att det skulle glänsa. Pappa var mer av bohem och gick i stickade stora koftor och manchesterbyxor som hade sett sina bästa dagar för länge sedan.

LÄS OCKSÅ: Charlotte, 39: ”Jag har slagit mina pojkvänner”

Mådde dåligt under hela graviditeten

I min klass på mellan- och högstadiet hade vi bara ett par personer som i dag skulle ses som överviktiga, jag minns inte att vi varken reagerade eller kommenterade deras kroppar. Resten var ”normalviktiga” eller magra, som jag. Överlag minns jag det glada åttiotalet med ett leende, när jag tänker på benvärmarna i neonfärger, de stora kalufserna som tuperades och sprejades upp med sockervatten och bergsprängaren på axeln. Jag träffade en kille när jag var 17 år och vi var upp över öronen förälskade. Han blev en trygg punkt i mitt liv och jag flyttade in hos honom bara ett halvår senare.

Sen gick det fort, jag blev gravid några månader senare. Jag tror att det var då mina problem började, fast då hade jag så klart ingen aning om vad det handlade om. Jag mådde dåligt under hela graviditeten, kunde inte se mig i spegeln och hatade att behöva köpa större kläder för att få plats. Min pojkvän försökte stötta men kunde inte förstå vilket helvete jag gick igenom. Jag försökte tänka glada tankar, försökte se fram emot vårt barn och ett mysigt liv ihop, men oftast grät jag mig till sömns och jag minns att jag nöp på min mage, äcklad över huden som spände allt mer. I slutet av graviditeten var jag förtvivlad och höll mig mest hemma, för jag skämdes över min fula kropp.

LÄS OCKSÅ: Klara, 56: Jag älskar att ha sex

Drabbades av en depression

Att få en dotter var så klart omvälvande och jag blev mer och mer bekväm i rollen som mamma allt eftersom veckorna gick. Då tänkte jag inte så mycket på min kropp och allting lugnade sig ett tag när jag hade gått ner alla gravidkilon. Men kroppen var förändrad, jag kände inte igen mig själv, och jag gömde mig i bylsiga kläder, för att dölja varje kontur. Att gå i badkläder på en strand fanns inte, så när vänner ville ses för att bada satt jag alltid i skuggan påklädd och skyllde på att dottern behövde vara i skuggan.

Vi fick en son ett år senare. Jag trivdes mer och mer som mamma och ville gärna att hon skulle ha ett syskon. Den graviditeten var tio gånger värre. Jag gick upp nästan 30 kilo och grät dagligen de sista tre månaderna, trodde jag skulle kräkas när jag råkade få syn på min mage och till sist låg jag bara i sängen fram till förlossningen. När vår son var några månader gammal drabbades jag av en depression och pappan fick stanna hemma. Jag storgrät när jag såg mig själv i spegeln, kände ett sådant hat att jag blev rädd. Var kom detta starka, brännande hat ifrån?

LÄS OCKSÅ: Jessica, 44: ”Jag förstod att något var väldigt fel”

Kämpade med komplex och negativa tankar

I flera år hade jag komplex som kom och gick som skov, vissa perioder hade jag intensivt negativa tankar om hur jag såg ut, men jag hade även perioder då jag lyckades tränga undan tankarna. Många år senare, när barnen var stora, fick jag en remiss till en psykolog via husläkaren. Jag hade då bestämt mig för att ta tag i mina problem. Några veckor därefter fick jag diagnosen BDD, inbillad fulhet. Min första tanke var att min fulhet inte alls var inbillad, utan verklig, men så tänker de flesta när de får höra om den här diagnosen.

Dela med dig av din historia

Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på.

Vi vill höra din historia.

Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser Söndag,

Expressen

105 16 Stockholm

Vill du skicka ett mejl så går det också bra. Du kan skriva till: lasarberattelser @expressen.se

Jag började i terapi och fick lära mig nya sätt att både se på mitt utseende och på mina tankar. I början var det jobbigt och jag hade svårt att fullfölja övningarna, särskilt dem framför spegeln. En väninna tipsade om att skriva så kallad tacksamhetsdagbok, där jag skulle skriva ner det jag var nöjd med i mitt utseende. Den där dagboken låg länge orörd på mitt nattduksbord, för jag kunde verkligen inte komma på någonting i mitt utseende som jag tyckte om.

LÄS OCKSÅ: Många svenskar lider av en inbillad fulhet

Terapi blev första steget

Min terapeut hjälpte mig och genom att ställa nya frågor skapade hon nya svar hos mig som blev nya tankar. Hon hjälpte mig att fylla i dagboken och jag minns att jag skrev ”mina ögon”, för att jag kunde se mina underbara barn.

Med små enkla sätt tog jag mig framåt och snart hade en ny värld öppnats. En värld där inte mitt fokus låg på att magen putade ut, hur mycket jag vägde och om håret låg åt rätt håll. Jag skämdes ofta när jag tänkte på hur många år jag kastat bort på något så oviktigt. Terapin hjälpte mig att vända mina tankar, men jag har en bit kvar. Jag har till exempel inte slutat att bläddra i magasin och stirra på alla vackra kroppar i bikinireklamen. Men nu har jag verktyg att bläddra vidare, så att säga, och inte fastna så att hela dagen blir förstörd.”

Tove, 46, berättat för Anne Haavisto

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av Topphälsa + duscholja från L´Occitane & necessär. Köp nu!