Tone, 54: ”Så blev jag fri från min mardrömsångest”

– Jag är lite nervös. Så jag kanske stammar lite när jag pratar, men när jag väl blir varm i kläderna så ska det gå bra.

Tone Johansen, 54, öppnar dörren till lägenheten i norska Gjøvik. Nysminkad och klädd i en ljusblå stickad tröja och jeans, visar hon vägen in i vardagsrummet via köket. Rummet är rent och stora fönster vetter ut mot solen, den blå himlen och sjön Mjøsa.

– Jag trivs jättebra här. Jag har väldigt fin utsikt och sol hela dagen, säger hon till Dagbladet samtidigt som hon plockar fram kaffe, koppar och glas.

Ända sedan grundskolan har Tone känt sig rädd. I klassrummet vågade hon aldrig räcka upp handen och hon fick kämpa för att hänga med i vad läraren sa. Det var inget konkret hon var rädd för, ångesten dök bara upp som ett förlamande obehag varje gång hon vistades bland folk 

”Jag är oduglig”, tänkte hon. ”Jag har inget värde. Jag är en nolla. Ingen gillar mig.”

De fula orden rann som en evig ström genom hennes huvud. Det var inte bara något hon tänkte om sig själv, utan också något hon antog att andra tyckte om henne.

Även om Tone hade nära vänner på den tiden, blev allt värre med åren. Hon lyckades ta studenten från vård- och omsorgsprogrammet och funderade även på en framtid inom sjukvården. Ångesten tog dock över och gjorde att hon aldrig kom vidare. Hon tänkte att hon inte hade någon rätt att leva, att det vore bättre om hon bara försvann.

Psykologen: ”Kan bottna i dålig självkänsla”

Social ångest kan utlösas av en specifik negativ händelse, till exempel att man känt sig dum inför klassen eller att man blivit mobbad, förklarar Asle Hoffart, psykolog och forskare.

Det behöver dock inte utlösas av en konkret händelse. Social fobi kan också bottna i allmänt dålig självkänsla.

– Personer med social ångest är ofta rädda för väldigt specifika saker, som att andra ser att de skakar, svettas eller att de inte ska ha något att säga i sociala situationer, säger Asle Hoffart till Dagbladet. 

Social ångest kan även yttra sig som en allmän rädsla för att umgås med andra människor, där det är svårt att precisera vad man är rädd för.

– Om du hela tiden tror att du är oduglig och värdelös kan du känna att allt du gör inför andra blir fel. Det leder till att du, så ofta det går, undviker den typen av situationer av rädsla för att andra ska se att du är oduglig och värdelös, även om du ofta inte är medveten om dessa tankar.

Tone: ”Jag var rädd för allt”

Vid arton års ålder hamnade Tone inom psykiatrin och där blev hon kvar i stort sett hela sitt vuxna liv. Det var både akuta inläggningar och långtidsinläggningar. Ångesten, men också tung depression, gjorde det omöjligt att arbeta. Bio- och restaurangbesök, kollektivtrafiken och födelsedagsfester – alla situationer som innebar mycket folk personer undvek hon så långt det var möjligt.

På frågan exakt vad det var som kändes så läskigt med att vara bland andra människor så har hon inget konkret svar:

– Jag vet inte faktiskt inte, men det bottnar nog i dålig självkänsla som gjorde att jag inte ville ta plats. Jag var rädd för människor, rädd för allt.

Det blev ingen vidareutbildning för Tone. Hon fick aldrig något jobb eller en egen familj.

Åren gick.

Men så för ungefär fyra, fem år sedan, kom vändpunkten.

Efter att ha tillbringat större delen av sitt vuxna liv inom psykiatrin hade Tone provat det mesta för att bli bättre. Men så träffade hon en psykoterapeut som förstod var hennes problem låg som livet förändrades.

Lyckades vända sitt tankesätt

Psykoterapeuten gjorde Tone medveten om hur destruktiva tankar hon hade matat sig själv med sedan barnsben. Tankarna satt så djupt i henne, att de hade blivit en vedertagen sanning.

Gradvis, genom kognitiv terapi som pågick under flera år, lyckades hon dock vända på sitt tankesätt och bygga upp självkänslan.

Ungefär samtidigt öppnade Fontenehuset hemma i Gjøvik, en slags arbetsgemenskap för människor som på olika sätt har det kämpigt i vardagen. Och det var här, i en miljö där hon kände sig trygg, som Tone började utsätta sig för olika sociala situationer.

Hon oroade sig dock i timmar innan hon gick hemifrån på mornarna. Hon svettades, frös, fick hjärtklappning och kände att hon skulle svimma. För att lugna ner sig försökte hon distrahera sig med musik och tv, men det funkade inte.

Trots känslorna av obehag tvingade Tone sig i väg. Hon visste att hon var tvungen att stå ut med det jobbiga för att någonsin bli bättre. 

Väl på plats vågade hon först inte göra annat än att bara sitta still. Efter några minuter gick pulsen ner och Tone märkte att det inte var så farligt där som hon trott.

Hon började äta lunch med de andra i matsalen. Först satt hon själv i ett hörn, nära dörren så hon kunde fly, men gradvis flyttade hon allt längre in. Med tiden deltog hon även mer och mer i samhället. Hon tog sig an fler arbetsuppgifter, var med på biodagar och föreläste – vågade ta plats. Gradvis släppte ångesten.

Psykologen: ”Individuell kognitiv terapi är det bästa”

Att leva med social ångest är väldigt tufft och man behöver ofta behandling för att bli kvitt den.

– Men det måste vara rätt behandling, en behandling som utmanar det som upprätthåller ångesten, säger Asle Hoffart.

Forskning har visat att individuell kognitiv terapi, precis det Tone gått igenom, är det allra bästa. Han hänvisar till en metastudie publicerad i den välrenommerade tidskriften Lancet, som bekräftar just detta.

Den metoden bygger på en väldigt specifik modell. Terapeuten ber vanligtvis patienten att ta upp en specifik situation där de upplevde social ångest, och ber dem berätta vad de tänkte i den situationen, vad de kände och vad som hände med deras uppmärksamhet. 

– Syftet är att ge patienten en överblick över sambandet mellan undvikande, trygghetsstrategier och ökad oro, säger han.

När patienten förstått detta koncept är nästa steg att skaffa sig erfarenheter som bekräftar modellen i praktiken. Det kallas exponeringsövningar, och går ut på att utsätta sig för sociala situationer du normalt undviker, utan att använda säkerhetsstrategier.

– För mig är det inte längre en utmaning mig, säger Tone.

Hon ha lämnat lägenheten och står nu vid huvudentrén till Gjøviks centrum, det lokala köpcentret. Förut undvek Tone att gå hit. Alla människor gjorde centret till en obehaglig plats. Nu kan hon utan problem sitta på ett café här inne. 

I dag väljer hon dock att stanna utanför. Tone vill helst inte gå in och fota med en journalist och en fotograf.

– Där går gränsen, säger hon.

Hon har dock i inga problem med att bli fotad utanför medan en ström av människor går förbi. Det hade hon aldrig klarat av för tio år sedan.

– Aldrig. Aldrig. Aldrig.

För Tone har den sociala ångesten varit handikappande. Att börja öva på alla att utsätta sig för olika sociala situationer har varit en lång process. Det är inget man klarar av i en handvändning.

Hon är stolt över att kunna säga att hon numera faktiskt vågar det mesta. Hon håller föredrag och talar högt inför stor folkförsamlingar.

– Ibland är jag kanske lite för framåt. Det är som natt och dag.

”Kan jag klara det, finns det hopp för alla”

Tone vet nu också att hon har ett värde, att hon duger, och att folk bryr sig om henne. Hon har nyligen tagit ytterligare ett steg och skaffat sig en 20-procentig tjänst på en servering. Det är hennes första ”vanliga” jobb.

– Jag tänkte bara att det här vill jag prova, och kastade mig rätt in i det.

Att komma dit hon är i dag var aldrig ett mål, för det hade varit otänkbart för fem år sedan. Framöver finns det mycket Tone vill göra. Hon vill resa och uppleva, för det är så mycket hon har saknat under åren hon mådde som sämst.

– Jag har förlorat hela mitt ungdomsliv och större delen av mitt vuxenliv. Det har varit ett helvete. Jag har inte haft något liv, och jag har inte heller velat leva. Nu vill jag ta igen allt.

Att nu dela med sig av sin historia ser Tone som en ännu en utmaning – ett sätt att växa ytterligare. Dessutom vill hon visa människor att det går att blir fri från social ångest. Det gäller bara att hålla ut.

– Kan jag klara det, då finns det hopp för alla.

Texten är en översättning och bearbetning av en artikel ur den norska tidningen Dagbladet. 

LÄS MER: Dopningen gjorde Mats impotent: ”Helt död mellan benen”

LÄS MER: 7 råd: Så håller du hjärnan frisk – och får ett rikare liv

LÄS MER: Stress eller demens? 8 tecken som kan ge svar