Nanne Grönvall: ”Jag höll på att jobba sönder mig”

En dag i maj för snart tre år sedan vek sig benen för Nanne Grönvall, då hon var på väg från tv-soffan till sovrummet. 

Mitt på vardagsrumsgolvet blev hon liggande, gråtandes och hyperventilerandes, i en panikångestattack. 

Där och då brakade det för sångerskan. Både kroppen och hjärnan stängde ner. Och vägen tillbaka har varit mycket lång. 

– Vi hade precis avslutat turnén med musikalen ”Snövit”. Jag hade ett par dagar ledigt innan jag skulle köra på med nya gigs och en fullbokad sommar. Min första lediga dag sa jag till min man Peter: ”Jag är så trött. Jag måste vila.” 

LÄS OCKSÅ: Läkaren: 6 tidiga tecken på utbrändhet 

Nanne Grönvall om utbrändheten

Kanske anade Nanne och Peter åt vilket håll det var på väg. När Nanne varit ute på turné grät hon, både före och efter föreställningarna. Hon satt med Peter i långa telefonsamtal och med tårar som inte ville ta slut. 

– Sedan klev jag upp på scen och genomförde allt som i en dvala. Sista spelningen med ”Snövit” blev jag väldigt försenad till avslutningsfesten för jag satt på hotellrummet och bara grät. Pratade med Peter och närstående och grät, säger Nanne. 

När hon tänker tillbaka på tiden före kollapsen kan hon numera se att det som hände bara var en tidsfråga. 

– Jag visste att jag höll på att jobba sönder mig. Men det är väldigt svårt att bara stoppa. Jag var uppbokad på jobb i över ett år framöver. Jag har alltid haft i mig att ”jag vilar sen”. När jag tittar tillbaka ser jag att jag kört slut på mig flera gånger om. Jag åkte på giftstruma på 90-talet och det var samma sak där. Jag förstod sedan att det var stressrelaterat. Barnen var små och vi jobbade ute i Europa. Men den här gången blev det en ordentlig smäll. 

Jag grät och sov och grät och sov

Den första tiden efter kollapsen där på vardagsrumsgolvet minns Nanne som ett töcken. Hon beskriver sin kropp och hjärna som en kraschad hårddisk. Vilken knapp hon än försökte trycka på gick systemet inte i gång. 

– De närmsta månaderna kunde jag inte ta in dialoger. Jag kunde se att Peter pratade och jag kunde förstå vissa ord. Jag grät och sov och grät och sov. Det var en fullständig utmattningsdepression i flera månader. 

Närminnet försvann och Nanne kommer ihåg ett tillfälle när det var som värst då hon på riktigt förstod hur sjuk hon var. 

– Jag låg i sängen och tittade på filmen ”Tillbaka till framtiden” när Peter kom in och frågade varför jag tittade på den igen. Jag svarade att det ju var ett bra tag sedan vi såg den varpå han tittade på mig och sa ”vi tittade ju på den i går kväll”. Så illa var det.

LÄS OCKSÅ: Kristin Kaspersen om glädjen efter stora sorgen  

Maken Peter blev största stödet

Att vara nära någon som insjuknar i utmattningsdepression kan vara extremt jobbigt. 

Nanne hyllar sin make som stått vid hennes sida och varit det absolut största stödet genom den svåra sjukdomsperioden. 

– Peter har varit en klippa. Tänk att vara med en människa som gråter i fem, sex, sju timmar oavbrutet, för så var det verkligen. 

– Jag var själv förundrad över att man kan ha så mycket vätska i kroppen. När det pågår - inte bara i dagar utan veckor och månader - kan det vara väldigt påfrestande för ens partner. Faktum är att det finns statistik på att väldigt många förhållanden där den ena partnern drabbas av allvarlig utmattning slutar i separation. 

Fortfarande drar Peter ett stort lass, förklarar Nanne. 

– Peter har sett hur jag har mått och har ända sedan dess tagit allt. Han har varit så tålmodig. Det som har varit absolut viktigast är att när jag har gråtit och haft panikångest så har han inte en enda gång sagt att ”nu får du skärpa dig”. Han har alltid bara funnits där och låtit mig gråta. Medan jag själv haft dåligt samvete över att jag inte orkar. 

Nyckeln till att bli frisk

Allt stöd från familj, släkt och vänner har varit avgörande för Nannes tillfrisknande och hon understryker gång på gång hur viktiga de nära relationerna är för den som är sjuk. 

– Jag kunde ringa till min fina väninna Anne-Lie Rydé. Hon kunde sitta med mig i telefon i en timme när jag bara grät. 

Det är viktigt att omge sig med personer som tillåter och klarar den totala kraschen, förklarar Nanne. Tids nog kan man behöva peppning, men när man är som mest sårbar kan ett välment ”ryck upp dig” vara det värsta att få höra. 

– Då faller man ännu längre ner och känner mer skuld och skam. Det är inte lätt för alla att inse. 

Samtidigt är förståelse från omgivningen är en av de viktigaste sakerna för att så småningom påbörja en förändring, förklarar hon. 

– Det är inte lätt för de som inte drabbats. Det måste man respektera. Om nära och kära blir otåliga så ska man be om en paus och försöka hitta stöd hos andra. 

I mångt och mycket är jag mer harmonisk än någonsin

Att det är kvinnor som oftast drabbas av utmattning ser hon ett tydligt mönster i. 

– Jag tror det finns något kvinnligt det i här: ”Jag kan fixa det där också.” Vi vill underlätta för andra. Vi måste lära oss att inte vara bläckfiskar. Och vi måste lära oss att våga ta hjälp. 

För ett och ett halvt år sedan började Nanne jobba igen. Det första året gjorde hon bara enstaka gig men när frågan om rollen som Miss Hannigan i musikalen ”Annie” kom kunde hon inte tacka nej. Att göra musikal är mycket krävande. Först tvekade hon, skulle hjärnan orka? 

– Jag var osäker på hur mycket text jag klarade av att memorera och funderade fram och tillbaka. Men jag bestämde mig för att bara fokusera på det här, för rollen är fantastisk. 

Just nu spelar hon ”Annie” på Lorensbergsteatern i Göteborg. Nanne har valt att inte åka ut och turnera i sommar. I stället vill hon vara ledig och göra några gästinhopp här och där. Att hitta balansen ser hon fortfarande som den största utmaningen. 

– Det är fokus. Att hela tiden känna efter vad kroppen orkar. I mångt och mycket är jag mer harmonisk än någonsin, känner mig väldigt stark. Men jag är också medveten om var mina gränser går. 

LÄS OCKSÅ: Sanna Nielsen: ”Jag tvivlar alltid lite på mig själv” 

Om att gå i terapi: ”Fantastiskt”

I samband med att Nanne började jobba igen valde hon att gå i terapi. 

– Jag har en terapeut jag har gått hos i olika perioder i livet när det varit lite tuffare. Första halvåret gick jag till henne minst var fjortonde dag för att få hjälp med att inte gå in i hundra projekt samtidigt, och se till att jag inte skulle skena i väg i för mycket jobb. Ena gången kunde jag komma och säga att jag är så stark och orkar så mycket. Nästa gång kunde jag vara liten och bara sitta och gråta. 

– Att bolla med en utomstående part var fantastiskt och en nödvändig start för mig, säger Nanne. 

Även om hon fortfarande inte ser sig som helt återställd och inser att vissa men kommer bestå, är livet är rätt bra just nu. Lusten att skriva musik är tillbaka. Nanne njuter av att stå på scen och känner sig stärkt av att hon klarar att lära in manus och regi. 

– Jag var så lycklig efter premiären av ”Annie” och sa till Peter: ”Fan, hjärnan börjar funka igen!” Jag var tveksam till att jag någonsin skulle komma dit.