Karin Adelsköld om kollapsen: ”Jag har fått en hjärnskada”

Hemma hos Karin Adelsköld i Stockholm ligger det lösskägg på byrån i hallen, smulor på bordet och kläder spridda över hela sängen. Det är en tyst revolution, förklarar hon.

– Det finns något läkande i att inte göra som kvinnor "ska". Om jag sänker ribban så nästa gång du bjuder hem någon kanske du tänker "Karin hade det så stökigt i sitt sovrum, en massa grejer över allt" och låter bli att städa. 

Den 22 mars släpps Karins nya bok "Nu är det kul igen – från utmattning till arbetsglädje". Hon började skriva boken för fem år sedan, då var det en faktaspäckad bok om vikten av att ha roligt på jobbet. Men på vägen har innehållet förändrats. Precis när ett förlag nappat och kontraktet var påskrivet gick hon in i väggen - för andra gången. 

– Jag tappade förmågan att både skriva och läsa och fick ta hjälp av en journalist för att skriva boken. Hon sa "du kan inte berätta den här boken utan att ta med din egen historia". Jag har varit dubbel till det eftersom jag fortfarande inte är frisk. Jag tycker fortfarande att det är genant, det är andra gången jag bränner ut mig. Jag vet ju hur man ska göra för att inte göra det och ändå brände jag ut mig.

Varför bränner man ut sig? Karin slutade ha roligt i i livet och gick omkring med en konstant känsla av att inte räcka till. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Hon skämtar och säger att boken fortfarande handlar om att ha kul på jobbet, men med ett riktigt dåligt exempel som är hon själv. Men den här gången var det inte hårt förvärvsarbete som ledde till att hon gick in i väggen.

– Det som hände var att jag slutade ha kul, inte som i boken på jobbet, utan i livet. 

LÄS MER: Karin Adelsköld om sin plågsamma PMS

Kollapsade på promenaden

Första gången Karin Adelsköld brände ut sig var för tio år sedan. Livet gick i 180 med småbarn hemma och fullt ös på jobbet. En morgon kom hon inte ur sängen. Det var en utmattning som främst visade sig som trötthet, nedstämdhet och känselbortfall. 

Därför var det inte konstigt att hon reagerade när hon för tre år sedan började känna av symtomen igen. Sömnproblem, nacksmärtor, irritation och svårigheter att minnas fick henne att vända upp och ner på livet. Hon sa upp sig från programledarjobbet i SVT och flyttade till kärleken i Norrland.

Det var som att hårddisken bara hade stängts av.

– Fokus blev att nu ska jag må bra. Jag flyttade upp till Östersund, jag blev extramamma, köpte hus, började yoga, skaffade hund och PT. Jag skrattar åt det i dag, för det jag gjorde var ju att ersätta jobb och de projekten med ett projekt för att inte bränna ut mig.

Några månader efter flytten kom bakslaget. Ute på en promenad blev allt bara blankt för Karin. Hon visste inte var hon befann sig, var hon var på väg eller vem hon var. Till slut lyckades hon få upp telefonen ur fickan och ringa upp första personen i samtalslistan - hennes dåvarande sambo. De åker in akut till Östersunds sjukhus, där hon skrivs in på psykiatriska akutmottagningen.

– Det var en kollaps. Jag trodde att det var en hjärnblödning först, men det var en akut stressreaktion. Som en blixt från en klar himmel, upplevde jag då. Det var som att hårddisken bara hade stängts av, säger Karin.

LÄS OCKSÅ: Petra Mede: "Jag jagar inte lycka"

"Jag har fått en hjärnskada"

De första dagarna var ett töcken. Karin berättar att hon fick lugnande, eftersom hon fick panik av att inte minnas.

– Jag blev inte riktigt rädd förrän bitarna började falla på plats och jag förstod att jag var sjuk, att jag inte skulle kunna jobba.

Karin blev sjukskriven av läkare, för akut stress, och tillsagd att ta det lugnt, bara vila. 

– Man vill ju ha en lösning eller ett piller, men det var vila och göra ingenting som gällde. Och hur fan gör man det? När vet man att man är klar? 

Att bara vila gick inte riktigt hem hos Karin och sju veckor efter att hon gått in i väggen, bestämde hon sig för att påbörja en behandling hos en KBT-psykolog. Hon ville bli frisk.

– Jag betalade så jävla mycket, men minns inte ett ord, säger Karin och skrattar innan hon fortsätter:

– Eftersom jag inte hade något korttidsminne så antecknade jag på terapin. Men jag kunde inte skriva heller, så det går inte att läsa.

Hon insåg efter tre gånger och många tusenlappar att det inte funkade.

– De första månaderna var bara chock och extrem sorg. Jag grät och tyckte jättesynd om mig själv. Jag funderade på att avsluta livet, för så där kunde man inte ha det, liksom. Varför hade ingen sagt att man kan bli så sjuk av stress? Men det har ju folk sagt. Men jag har inte fattat det. Man kan dö av stress, och jag har fått en hjärnskada. De säger att jag kommer bli bra igen, men det kan ta lång tid.

– Jag tänkte att lösningen på utmattning är att inte jobba, att det skulle vara med helande att vara hemma med familj och barnen, säger Karin. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

I dag kan hon se vad det var som hände när hon la om sitt liv.

– Det var inte jobbet utan den inre stressen som jag brände ut mig av, min egen känsla av att vara otillräcklig.

Upplevde du att du gick i en kvinnofälla?

– Ja, absolut. Jag tänkte att lösningen på utmattning är att inte jobba, att det skulle vara med helande att vara hemma med familj och barnen. Det var det inte, tvärtom faktiskt. Kvinnofällan jag gick in i var att jag gick med på att ta fullt ansvar för hemmet, jag tänkte någonstans att om man är kvinna så ska det funka. Men det funkade inte för mig.

LÄS OCKSÅ: Utbränd? Läkaren Anna gick in i väggen - vill varna andra

Accepterade sin sjukdom

Månaderna efter kollapsen var svåra, men så en dag kom insikten: Hon kunde inte fortsätta att älta det som hänt.

– När jag accepterade att jag var sjuk och aldrig skulle bli frisk, då började jag resan åt rätt håll. Då kunde jag verkligen koppla av och ta det för vad det var. Men det är så tufft att vara utmattad. 

I dag mår hon bättre. I somras bröt hon förlovningen med sitt ex och flyttade tillbaka ner till Stockholm med barnen Agnes och David. Hon är inte återställd, men har börjat lära sig vad som funkar.

– Det jag gör i dag för att må bra är att anpassa mitt liv efter mitt nya handikapp, som är att jag är extremt stresskänslig och jag blir trött snabbt.

Hon sover åtta till nio timmar, tränar varje dag och försöker att leva efter devisen "gör inget i dag som du kan göra i morgon". Push-notiser har stängts av och sociala medier-konton har rensats upp. Instagramflödet - med städade hem, snittblommor, smoothies, perfekta kroppar och lyckliga familjer - var en av kanalerna Karin städade upp. 

– Alltså jag kan inte titta på vad andra människor håller på med, även om jag vet att det är tillrättalagt och att de som är mest hysteriska med att visa upp sina perfekta familjer och hem är de som är mest olyckliga.

Humorn - ett viktig redskap

Karins barn har varit ett stort stöd i tillfrisknandet.

– De hjälper till mycket. De ser på mina ögon när jag blir för trött och då säger de till mig att sätta mig ner. Sedan kan de vara trötta på att jag är trött.

– De har också blivit väldigt duktiga på att sänka sina egna ambitionsnivåer. Jag hoppas att de ser mig som ett varnande exempel. Det är ju bra om det kan bli bättre till nästa generation.

Karin har en utklädningslåda med lösskägg, peruker, en och annan fjäderboa. Ett säker källa till skratt är att klä ut sig och spexa loss. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Lika viktigt som vila och motion har humorn varit i läkandeprocessen. Karin försöker skratta varje dag. Roliga Youtube-klipp, dansa loss eller att botanisera i utklädningslådan brukar få skrattet att bubbla. Förutom boken är Karin i vår också aktuell med stand up-showen "Helt perfekt", som handlar om utmattning.

– Att börja skämta om sig själv och på sin egen bekostnad gör att man får distans till det och bekräftelse på att andra är likadana. För mig har det varit otroligt läkande att skämta om mig själv skuldkänslorna, det icke-perfekta. Det har blivit som en terapiform – ut med trollen i ljuset så spricker de. Ibland kan jag känna att jag är bättre på scenen än jag någonsin varit, för det finns inga lager kvar.

– Jag fattar inte, det är så vanligt och ändå vågar vi inte prata om det. Att säga att man inte klarar jobbet är okej, men att säga att man inte klarar av livet är inte okej, säger Karin.