Hedvig hade forskat på hjärnor i 20 år, ändå drabbades hon av utmattningssyndrom.
Hedvig hade forskat på hjärnor i 20 år, ändå drabbades hon av utmattningssyndrom. Foto: Caroline Andersson

Hjärnforskaren Hedvig blev sjuk av stress

Hedvig Söderlund har alltid ogillat egoistiska personer. Ja, hon säger att hon fortfarande tycker att egoism är avskyvärt. Men hon har fått omvärdera vad ordet innebär. 

– Jag har lärt mig att tänka på mig själv, inte av själviska skäl, utan för överlevnads skull, säger Hedvig Söderlund, som nu har skrivit boken ”Den utbrända hjärnforskaren”.

Efter att i 20 år ha forskat på hjärnor, så var det hennes egen som till slut tog stryk av all stress. Det var den 31 oktober 2016 som hennes hjärna och kropp sa stopp, mitt på Flemminggatan på Kungsholmen i Stockholm, inte långtifrån det kafé vi nu ses på. Hedvig promenerade hemåt, frustrerad efter att ha varit på apoteket för att hämta ut en medicin till sin pappa, viktig för hans hälsa, men fått veta att den var restnoterad. Hon pratade i mobilen med sin kusin, som frågade hur det var, varpå Hedvig började storgråta. 

– Visst hade jag under en längre tid varit under en enorm press, både privat med äldre föräldrar och på jobbet. Jag brukade vara den som fixade saker, men det här var droppen som fick känslorna att forsa ur mig. Så när min kusin sa till mig att nu sjukskriver du dig, du behöver inte fixa mer, du behöver vara ledig kändes det som en lättnad.  

Ja, att någon annan gav henne tillåtelsen var skönt, hon behövde den. Det blev början på Hedvigs utmattningsresa. Eller början på tillfrisknandet. För vägen in i utmattningssyndrom hade börjat många år tidigare. 

– Även om jag rent teoretiskt vet massor om hur hjärnan fungerar så påverkas jag likafullt av stress, konstaterar hon.

LÄS OCKSÅ: Läkaren: 6 tidiga tecken på utbrändhet

Tuff tid i forskarvärlden

Hedvig var fram till 2019 professor i psykologi vid Uppsala universitet, med inriktning på hur minnet är organiserat i hjärnan. Hon beskriver sig som en genuint nyfiken person, som alltid har gillat att plugga. En forskarkarriär var därför ett drömyrke (= man får fortsätta studera livet ut), och något hon visade sig ha talang för. Efter att ha disputerat var hon fem år i Kanada och forskade, bara för att därefter rekryteras till Uppsala universitet. Och redan vid 44 års ålder blev hon professor. Men även om karriären på papperet ser spikrak ut, så beskriver hon en ständig kamp. 

– Den akademiska världen är tuff för kvinnor, framför allt inom mansdominerade ämnen. Män vill samarbeta med andra män. Som kvinna var jag en udda fågel som de sällan vände sig till. Jag blev tillfrågad att sitta i många betygskommittéer, då var jag uppskattad, när jag jobbade gratis. Men det har varit tunnsått med erbjudanden om att delta i andras forskningsprojekt, trots att jag drog in mycket forskningsanslag till universitetet. 

Utbränd vs utmattningsyndrom

Utbrändhet = man är tillfälligt slutkörd på grund av hög belastning på arbetsplatsen.

Utmattningssyndrom = långvarig överbelastning både hemma och på jobbet, samtidigt som man inte får tillräckligt med återhämtning. 

Termen myntades 2003, men fenomenet är känt sedan 1800-talet. 

Ungefär en fjärdedel av dem som blir sjukskrivna för utmattningssyndrom har redan tidigare varit det. 

Hon beskriver hur hon behövde undervisa mer än manliga kolleger med koppling till ledningen, inte bjöds in i de informella nätverken, och fick sexuella förslag från manliga kolleger på fester. 

– Det var som att de inte såg mig och andra kvinnor som fullvärdiga, kompetenta kolleger. 

Det gjorde mig rasande

När hon blev professor fick hon lägre lön än sin manliga kollega, och när hon ifrågasatte beslutet, fick hon höra att han var äldre och mer erfaren. Men två år senare blev en yngre man professor, och fick direkt 50 procent mer än henne i lön. 

– Det gjorde mig rasande. Jag kallar dem för kronprinsar, juniora män som blir gynnade och framlyfta av seniora. 

Hedvig säger att hon inte är kvinnan som kan sitta tyst, utan måste säga ifrån. 

– Jag och en kollega brukade skoja om att vi tillhörde motståndsrörelsen. Och det var tur att vi kunde prata med varandra om alla tokigheter. 

Foto: Foto: Caroline Andersson

Men visst känns det i själen att bli orättvist behandlad. Ilskan och stressen gjorde sig ofta påmind, och rev i hennes själ. Hon blir röd om kinderna av irritation bara hon tänker på det. 

– Jag blev ilsken, trött och kände en enorm frustration. Och när jag hade kämpat länge och insåg att jag själv inte kan förändra en hel kultur, så blev jag uppgiven. 

Och även starka, drivande kvinnor kan i längden ta stryk. Sett i backspegeln inser hon att det här så klart påverkade måendet. 

– Det var mycket mikroagressioner, alltså subtila och sofistikerade giftpilar. Var sak för sig kanske inte är stor, men utsätts man för dem tillräckligt ofta är det som droppen som urholkar stenen. 

LÄS OCKSÅ: Därför blir du illamående av ångest och stress

Stressad och ledsen

Parallellt med det blev hennes föräldrar skröpliga. Och hon säger att det var en speciell känsla att bli förälder till sina föräldrar. 

– Det är fint att kunna ge tillbaka, men det är också ledsamt och känslomässigt att se sina föräldrar sköra, och att inse att döden kommer närmare ger en helt ny dimension av livet. 

Utmattningssyndromets tre faser

Riskfasen. Kan vara i flera år innan man klappar ihop. Består ofta av smärre svackor, personen kanske får hjärtklappning, yrsel och har svårt att sova – olika varningsflaggor. 

Den akuta fasen. Själva insjuknandet sker ofta på ett dramatiskt sätt, med ett slags sammanbrott. Vissa bryter ihop, andra kommer inte upp ur sängen. Kroppen har ju ofta försökt säga till länge, men personen har ändå kört över sin kapacitet, kanske i flera år, så någon form av kollaps som tvingar personen att stanna upp ”krävs.” Många känner ändå ett motstånd mot att sjukskriva sig, eftersom man har plikter gentemot andra. Och just fokus på andra har varit stort. 

Tillfrisknandet. Sker successivt och kan ta lång tid, ibland flera år. Det kan låta överdrivet länge, men eftersom utmattningssyndromet tagit flera år att utveckla har det hunnit sätta sig i såväl kroppen som hjärnan. Sådana effekter tar lång tid att återhämta sig ifrån. 

(Källa: Boken ”Den utbrända hjärnforskaren.”) 

Hedvigs pappa, som gick bort i corona förra året, fick några år tidigare demens. Flera gånger fick hon samtal från polisen och andra främmande människor om att han var ute och vandrade runt, och inte hittade tillbaka till sitt boende och då var det så klart bara att rycka ut. Eller som den gång hon skulle skjutsa sin pappa till vårdcentralen på eftermiddagen, men han tog bilen dit själv redan på förmiddagen, något personalen där upplyste henne om. 

– Allt det här innebar mycket stress, ledsamhet och ängslan. Ja, det var en underliggande oro som låg där och malde, även när jag inte aktivt tänkt på saken. 

Allt det här gav mig otroliga stresspåslag

Och ju längre tiden gick, desto mer växte känslan av att vad som helst kan hända när som helst. Och då var det bara att släppa allt. 

– Som när jag stod på jobbet och de ringde och talade om att pappa var på väg till sjukhus i ambulans. Han fick blodförgiftning ett par gånger, och var nära att stryka med, samtidigt som läkarna förklarade att de inte skulle sätta in överlevnadsinsatser om det blev så illa, eftersom han var så gammal. Allt det här gav mig otroliga stresspåslag.

Visst flaggade kroppen för att det var dags att dra ner på tempot. Framförallt hade hon svårt att sova. Hon somnade med hjärtklappning, och vaknade med hjärtklappning. Hon var yr i huvudet, kände sig ofta febrig och hade andra vaga sjukdomssymptom. 

– Vid ett par tillfällen gick jag till läkare för att kolla om det var något fel på mitt immunförsvar, men alla värden såg bra ut. I efterhand har jag lärt mig att jag hade psykogen feber, en typ av feber som är orsakad av stress. Stressreaktionen sätter sig på hjärnans termostat. Det var kroppens sätt att säga till mig att sakta ner och vila. 

Men det tyckte hon sig inte riktigt ha tid med, i stället fortsatte hon att kämpa mot ojämställdhet, la sin själ i sina doktorander och sina föräldrar. 

– Jag är van att ta ansvar, och tycker om att hjälpa andra, se till att de har det bra. Jag gissar att det kommer från uppväxten, där jag lärde mig att vara skötsam. Det var inte plikten framför allt, men nästan, så jag har ett starkt överjag. Tack vare det gick det bra i skolan och karriären, men det är ett mynt med två sidor. Jag ställer upp och ser till att saker blir gjorda, men det är helt klart på bekostnad av mig själv, säger hon och lägger till med ett skratt: 

– För sedan sitter man där några år senare och hyperventilerar i en påse. 

Vad gjorde du för att ta hand om dig själv? 

– Inte så mycket om jag ska vara ärlig…det låter hemskt, men jag kollade på teveserien ”Frasier” och åt godis. Generellt är jag ganska snäll mot mig själv, men de här åren kände jag ofta att jag inte hade något val. Jag kunde ju inte gärna säga till en läkare att nej, jag kan inte komma och kolla till pappa, för jag behöver återhämtning. 

LÄS OCKSÅ: 9 varningssignaler på att du har en panikångestattack

Sjukskriven i två år

Så hon stressade runt, tills den där höstdagen 2016, då hon efter sin gråtattack gick hem och sjukskrev sig. Men att vara sjukskriven för stress, i stället för ett brutet ben eller en brusten blindtarm, innebar även det en del aviga känslor. 

– Till mina närmsta vänner hade jag inga problem att säga precis som det var, men inför folk jag inte känner så bra skämdes jag. Jag kände mig lite som en slacker, någon som hittar på. Jag fick också höra av bekanta att är det inte dags att börja jobba snart. De tyckte väl att jag såg pigg och glad ut just den timmen. Och inom forskarvärlden var jag rädd för att bli uträknad, att de skulle tänka på mig som en person som var passé. 

Hedvig har skrivit boken ”Den utbrända hjärnforskaren” Foto: Bonnier Fakta

Totalt var hon sjukskriven i nästan två år. Efter ett drygt år fick hon en remiss till Stressmottagningen, och hon blir helt lyrisk när hon pratar om hjälpen hon fick där. Det blev hennes verkliga vändpunkt. 

– Framförallt kände jag att jag inte var ensam. Jag hade skämts och känt mig svag, tänkt att kanske är det jag som håller på och sjåpar mig. Här gjorde de tydligt att: Du är inte ensam, de här är inte konstigt, du gör dig inte till, du är sjuk. 

Psykologen satte också fingret på ”vad ska andra tycka-tanken”. 

– Han sa att många av er skäms säkert när ni går och handlar mitt på dagen, för ni tror att andra ska tycka att ni latar er. Den beskrivningen var verkligen talande, precis så hade jag tänkt.  

LÄS OCKSÅ: 5 tecken på stress du aldrig ska ignorera

Lång väg tillbaka

På Stressmottagningen fick de i uppgift att fokusera på sig själva och sin egen kropps signaler.  

– Vi skulle exempelvis inte trösta andra som började gråta, utan fokusera på oss själva. En bra övning för oss som alltid tänkt och lagt vår energi på andra. 

Hon fick lära sig att ekonomisera med energin, och att inte skynda sig i vardagen.  

– Det kan låta banalt, men är en prövning om man har skyndat sig under en längre tid. Det handlar om att exempelvis dra av diskbänken eller fixa tvätten med bibehållet lugn i kroppen. Jag har fått öva länge. Men nu springer jag inte till tunnelbanan, eftersom nästa kommer om en minut. Eller; jag gör det nästan aldrig, skrattar hon. 

Varför drabbas så många kvinnor?

Den psykiska ohälsan har ökat hos både män och kvinnor. Ökningen av stressrelaterade problem, där utmattningssyndrom ingår, har mer än dubblerats de senaste tio åren, enligt Försäkringskassan. Antalet män som var sjukskrivna för detta gick mellan 2010 och 2020 från 2000 till 7000, medan antalet kvinnor gick från 5000 till 27 000. Alltså en 540 procentig ökning! Varför fler kvinnor blir sjuka av stress är en 10 000 kronors-fråga, men det finns teorier. 

Dubbelarbetet. En stor bidragande faktor tros vara att kvinnor i högre grad än män dubbelarbetar, det vill säga man har ett jobb och drar det tyngsta lasset hemma. Kanske är detta priset för den relativa jämställdheten. Det ska tilläggas att män som drabbas av utmattningssyndrom tenderar att vara män som är mer jämställda, och tar ett större ansvar för hushållet. 

Duktighetsfällan. Många kvinnor upplever en större press än män, både hemma och på jobbet. Kvinnliga chefer tycker sig behöva prestera mer än sina manliga kolleger för att nå framgång. Samtidigt ser många högpresterande kvinnor hur mindre duktiga män far förbi dem, vilket föder frustration och ger en inre stress. 

Drabbade yrkesgrupper. Inom kvinnodominerade yrken, som sjuksköterska och lärare, är det fler som drabbas av utmattningssyndrom. Kanske för att stressen är större här, kanske för att det tar hårdare att säga ”jag har inte tid” till ett barn eller en sjuk patient, än att stänga ner mejlen och inte svara en kund. 

(Källa: Boken ”Den utbrända hjärnforskaren.”)

Efter fyra månader började hon känna sig märkbart bättre, men frisk var hon inte. 

– Man brukar säga att ungefär lika lång tid som det tagit kroppen att bli sjuk av stress, tar det att läka. Så det är en övning i tålamod. 

Det hon verkligen fått träna på är att sätta upp gränser gentemot andra, framförallt personer hon tidigare oreflekterat och villkorslöst hade slagit knut på sig själv för att hjälpa.  

– Jag har styrt upp mitt hjälpande mer, för jag har insett att jag behöver hjälpa mig själv också. Det här låter lätt, men medförde viss ångest och dåligt samvete i början. 

Vad har du för rester kvar av det här i dag? 

– Jag är fortfarande stresskänslig, hjärtat drar lätt i gång. Och jag bokar inte in saker tidigt på morgonen, för då har jag svårt att somna på kvällen. 

LÄS OCKSÅ: Test: Är du i riskzonen för utmattningssyndrom?

Hedvig 2.0

Men som med många kriser så kan man trots det tunga och svåra komma ut på andra sidan lättare om hjärtat, lyckligare och modigare. Mer redo för stora förändringar. Efter sin andra vända av utmattningssyndrom började Hedvig syna sin karriär i sömmarna, och insåg att hur mycket hon än älskade forskningen, så var den inte värd att bli sjuk för. Hon sa upp sig från sin professorstjänst – inte utan ångest för det gör man egentligen inte, det är en livslång tjänst – för att skriva sin bok och börja frilansa som konsult och föreläsare. Men framför allt har hon förändrats som person.   

– Jag är fortfarande en stark, drivande feminist, men på andra plan är jag annorlunda. Jag prioriterar mig själv i större utsträckning. Förut var jag mer ursäktande. När jag hade föreslagit något kunde jag genast lägga till ja, om det funkar för dig alltså. Nu är jag bättre på att lyssna på min egen kropp och vad som funkar för mig. 

Och känner hon sig hängig, så ställer hon in saker utan att få dåligt samvete. 

– Jag skulle beskriva mig själv som en uppdaterat version. En kvinna med färre buggar. En Hedvig 2.0. Och det är väl häftigt att det kan gå framåt i den här åldern, säger hon med ett skratt. 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av Topphälsa + härlig hudvård för 199 kr. Köp nu!