”Jag hade sex med främmande män var och varannan helg.”
1 av 2: ”Jag hade sex med främmande män var och varannan helg.” Foto: Shutterstock
”Mitt självförtroende var i botten och jag började dricka och ta lugnande tabletter för att stå ut med mig själv.”
2 av 2: ”Mitt självförtroende var i botten och jag började dricka och ta lugnande tabletter för att stå ut med mig själv.” Foto: Shutterstock

”Sex med främmande män blev min flykt”

Pernillas kaotiska tillvaro höll på att kosta henne allt. Spriten flödade och främmande män kom och gick ur hennes liv. Först när Pernilla fick sin diagnos föll bitarna på plats.

Här är hennes historia.

Redan i förskolan var jag stökig och blev ofta utvisad från klassrummet. Jag hade svårt att sitta still och hålla tyst, satt mest och skrattade och retade de andra barnen. I första klass minns jag att vi hade en ”skämsmössa” man fick bära när man åkte ut från klassrummet. Den mössan hade jag på mig ofta.

Jag var inte elak eller arg som barn, faktiskt skrattade jag mycket och störde väl med mina skämt och skratt, hade ett stort behov av att vara rolig och få med mig de andra att skoja. Flera gånger kallades mina föräldrar till samtal om mitt beteende. Inlärningen var det inget fel på, jag kunde om jag bara ville fick jag ofta höra. Hon är så duktig om hon bara skärper sig, om hon bara sitter still, om hon bara är tyst, om hon bara…

Just de här orden har förföljt mig genom hela livet. Att det liksom hela tiden fattats något, att något var lite fel och att det skulle kunna gå att rätta till – om bara.

LÄS OCKSÅ: Linda, 42: ”Din pappa är inte din riktiga pappa”

Gick runt i alkoholdimma

Jag gick ut med usla betyg från grundskolan och det var inte mycket att välja på inför gymnasiet. Social linje var bara två år och dessutom skulle man kunna plugga vidare till polis, tänkte jag. De två åren var kämpiga, jag hade svårt att hänga med på lektionerna och proven gick åt helsike. På den tiden fick man inga andra eller tredje chanser genom omprov, som man får numera. Mitt självförtroende var i botten och jag började dricka och ta lugnande tabletter för att stå ut med mig själv.

Mina föräldrar, särskilt pappa, var på mig jämt och kritiserade mitt leverne. Jag söp allt mer och frånvarotimmarna ökade. Min tillflykt blev sex. Jag hade sex med främmande män var och varannan helg och ångesten som följde sköljde jag ner med mer alkohol.

Det sista året på gymnasiet minns jag inte mycket av, men på något sätt lyckades jag genomföra allt så jag kunde ta studenten. Att plugga vidare var det inte tal om, jag var skoltrött och rastlös och bestämde mig för att resa utomlands.

LÄS OCKSÅ: Camilla, 33, valde att donera sina ägg

Tvingades söka hjälp

I ett år hankade jag mig fram i Europa med olika barjobb (gratis dricka) och tillfälliga förbindelser med män. Jag kunde inte behålla några jobb för jag försov mig jämt, var bakfull eller hade bakisångest. Det var en kaotisk tid då ingenting fungerade.

När jag kom hem kraschade jag fullständigt och sökte hjälp inom psykiatrin. Då var jag så förvirrad och trött och fick ingenting gjort. Jag startade ena projektet efter andra, gick kurser i skrivande, keramik, fotografering och försökte läsa upp betygen på komvux. Med stor iver startade jag roliga saker men fullföljde ingenting.

En väninna tipsade om en duktig terapeut som jag fick en remiss till. Bara efter några besök började han prata om adhd och att jag borde utredas. Då visste jag knappt vad adhd var men när han förklarade kändes det som om han pratade om mig. Jag fick i första uppdrag att dra ner på alkoholen och hitta en träningsform som jag tyckte om. Eftersom jag älskade naturen började jag promenera en kort stund dagligen. Supandet var jobbigt att dra ner på eftersom det stillade min hjärna som gick på högvarv, men jag lyckades ta bort några kvällar i veckan då jag i stället drack alkoholfri öl.

Jag läste allt jag kom över om adhd och förstod nu vad som varit orsaken till mitt kaotiska liv

Utredningen var tuff och det var svårt att koncentrera sig, men jag hade nästan full pott för en adhd-diagnos. För varje vecka hos terapeuten började saker falla på plats. Frågor fick svar, förvirring fick lugn och tydligare tankar började ta form. Jag provade tre olika mediciner innan vi hittade en som fungerade.

Efter ungefär tre månader började känna mig mer balanserad. Jag läste allt jag kom över om adhd och förstod nu vad som varit orsaken till mitt kaotiska liv. Motion och medicin blev min räddning. Jag hittade en variant av yoga som passade min kropp, inte alltför avancerad men heller inte för långsam.

Sedan tog jag tag i mina betyg på komvux och lyckades den här gången att gå kurserna till slutet. Nu kunde jag inte längre dricka som förr, det fick jag bittert erfara när jag var på fest och drack för mycket, med minnesluckor och vidrig ångest som följd. Att bli nykterist har aldrig kommit på fråga, men jag dricker betydligt mindre nuförtiden.

Dela med dig av din historia

Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på.

Vi vill höra din historia.

Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser Söndag,

Expressen

105 16 Stockholm

Vill du skicka ett mejl så går det också bra. Du kan skriva till: lasarberattelser @expressen.se

Har äntligen hittat balans

Jag har också mött andra människor med adhd, via ett forum på nätet och vi har väldigt givande och ibland mycket livliga diskussioner om hur vi levt tidigare, innan vi förstått orsaken till allt som gick snett.

Att få en adhd-diagnos som vuxen är omtumlande på många sätt, men för mig var det mest en lättnad. Och tack vare terapi, mediciner och ett bra kontaktnät får jag mitt liv att fungera riktigt bra.

Min pojkvän hjälper mig också mycket. Vi promenerar mycket tillsammans och han är min bromsare, om jag ibland drar i väg för fort i tankarna. Idag lever jag ett ganska lugnt liv och dricker bara vid speciella tillfällen. Det är så häftigt att titta tillbaka på all oreda i mitt liv och jag är tacksam att jag inte råkade illa ut när det var som galnast. Jag trodde aldrig att jag skulle hitta balans i mitt liv, men det har jag verkligen gjort.

Pernilla, 47, berättat för Anne Haavisto

Aktuellt just nu