Ulrika, 68, fick diagnosen adhd först som 52-åring

I sitt råmanus till kapitlet i antologin ”Livsberättelser om adhd och autism”, berättar Ulrika, i dag 68, om hur hon som nybliven läkare ofta sattes på piedestal och möttes av överdriven högaktning. 

”En läkare som blir sjuk upplever det samma – fast tvärtom. Jag som byggde trygghet genom att hjälpa tappade all självtillit och drabbades av ”sjukskam” som gjorde att jag drog mig undan. Som tur var hade jag vänner som drog ut mig ur min bubbla”, skriver Ulrika.

För sjuk blev hon. Som tvåbarnsmamma och allmänläkare med eget företag gick livet på högvarv. Hon hade hand om de mest krävande patienterna med svåra psykiatriska utmaningar, fick täcka upp för en sjukledig chef och jobbade sent inpå kvällarna för att hinna med allt och förvissa sig om att ingenting blev fel. Tidigt i yrkeslivet började hon gå i terapi på egen bekostnad och peppades bland annat att anlita städhjälp.

Efter en tandoperation insåg Ulrika att värktabletterna hon fick mot värken även gjorde att hon mådde lite bättre för stunden. 

– Till slut hade jag problem att klara av dagen om jag inte hade kodeintabletterna, de kändes lika viktiga som dunderhonungen är för Bamse.

Skumgummiutskuren plats för stetoskopet

Maken tyckte att hon blev som en zombie och krävde att hon slutade och Ulrika lyckades med mycken möda bryta beroendet. 

1999 gick hon in i väggen och var sjukskriven några månader. Ulrika upplevde att hon alltid hade haft dåligt närminne och att hon behövt många egna strategier för att dunka in all kunskap på läkarlinjen. Bland annat köpte hon dyra, illustrerade lexikon och gjorde egna pärmar med information om olika slags sjukdomar. Och på den egna mottagningen tillverkade hon en hylla där platsen för stetoskopet var utskuren i skumgummi så att det syntes var det skulle läggas tillbaka och lätt gick att hitta.

Några år senare, 2005, när Ulrika var på mammografi upptäcktes en knöl i ena bröstet och i samma veva blev hon två gånger, med bara ett par veckors mellanrum, dödshotad på jobbet av en patient som hon nekat förnyat recept på Sobril och i stället remitterat till en beroendeklinik.

Ulrika rasade ihop. 

– Mordhoten i kombination med överbelastningen när min kollega var sjuk gjorde att jag inte fungerade som läkare mer. Min hjärna rekonstruerades inte efter denna krasch. Jag drabbades av vad jag kallar ”sjukskam”, kände stark oro inför framtiden och min försörjning och hade svårt att ta kontakter personligen och skrev mejl till myndigheter i stället. Jag tog sömntabletter och blev lite dum av det även dagtid. 

Ulrika gjorde en minnesutredning, men när den bara visade på lätt kognitiv svikt och ingen demenssjukdom bad hon om att få bli utredd för adhd. Vårdpersonalen var skeptisk och ifrågasatte hur hon, som klarat den krävande läkarutbildningen, skulle kunna ha en neuropsykiatrisk funktionsvariation men på adhd-mottagningen sade de att Ulrika hade ”klockren adhd”.

Först blev Ulrika lättad över beskedet, men ville inte ha medicin. Hon var rädd att bli ”dopad”. När hon testade koncentrationshöjande läkemedel märkte hon dock hur mycket bättre hon fungerade.

– Jag tänker mycket bättre med medicin i kroppen, kan hålla kvar en målsättning på ett annat sätt och känner större tilltro till min förmåga. Dessutom blir jag mindre folkskygg, får bättre humör och det funkar smidigare i relation till min make och mina barn, förklarar Ulrika, som tidigare medverkat i Svenska Dagbladet och tidningen Sveriges Arbetsterapeuter. 

Forskningen utformad utifrån pojkar

Psykologen Martina Nelson, som är specialiserad inom neuropsykologi, adhd och autism i arbetslivet och bland annat har skrivit boken ”Adhd på jobbet - om hjärnan, forskning och strategier” tillsammans med psykiatern Lotta Borg Skoglund, nickar igenkännande när hon hör om Ulrikas långa väg till att få rätt diagnos, hjälp och stöd.

– Förr trodde man att adhd bara fanns hos barn och forskningen var utformad utifrån hur adhd yttrade sig hos utåtagerande pojkar, vilket betyder att flickors utmaningar inte alltid uppmärksammades, i synnerhet inte om de var högpresterande och inte störde i klassrummet, säger hon.

Hon fortsätter:

– Än i dag är det otaliga vuxna som levt länge med odiagnosticerad adhd och många gånger själva behövt hitta enorma och kreativa strategier att hantera livet på, men det är också vanligt med samsjuklighet och att många har kontakt med vården på grund av exempelvis ätstörningar, självskadebeteende, ångest eller depressioner.

Martina Nelson har tappat räkningen på hur många klienter hon mött som fått höra att ”nej men du som är universitetsutbildad och har ett så bra jobb kan väl inte ha adhd”. Och könsrollsförväntningar kan göra att den mamma som glömmer barnens matsäck och gympapåsar döms hårdare av såväl sig själv som omgivningen, medan en man i vissa fall kanske lättare kan ”komma undan” med att komma för sent till jobbet eller missa att utföra en arbetsuppgift.

– Men det är en missuppfattning att tro att personer med adhd är sämre eller sjuka, det är bara ett annat sätt att fungera – och vi behöver för övrigt människor som fungerar på olika sätt i samhället. Men det är sorgligt att många i så många år har haft kontakt med vården med anledning av psykisk ohälsa utan att man upptäckt att man kan ha neuropsykiatrisk funktionsvariation.

Genom att bygga vidare på saker som fungerar, som exempelvis att man kan ha ett stort intresse för vissa saker, och värnar om energin och ser till att få återhämtning så upplever de flesta att livet flyter på bättre.

– Det är aldrig för sent att få sin diagnos. När du får en ökad förståelse för varför det har varit så jobbigt och kämpigt blir det för många en bekräftelse på varför de behövt kämpa så mycket på vissa områden. En större acceptans och ökad självkännedom kan i sig generera ett bättre mående.

Det är inte så att alla problem är lösta i och med att man får sin diagnos, betonar Martina Nelson, men den kan bli ett första steg till förändring.

Ulrika: ”Jag är inte arg på mig själv längre”

Så blev det för Ulrika Lorentzon. Visserligen kände hon en djup sorg över att inte klara av läkaryrket längre, men en adhd-coach hjälpte henne att bearbeta sorgen och fokusera på sina styrkor. Hon fick också stöd att strukturera upp saker professionellt och privat i olika kategorier, så att tingen alltid läggs på rätt plats och lättare hittas.

Ulrika gick en utbildning i innovation och teknisk design och blev diplomerad uppfinnare. Hon tog patent på en förlossningsmetod och fick stöd av den statliga innovationsmyndigheten Vinnova. Utmattningen som följde dödshoten, bröstcancern och de många åren med känslan av att ha ”sladdat sig genom tillvaron” med adhd:n har påverkat familjen som flera gånger flyttat för att parera de föränderliga och sinsemellan motsägelsefulla uppgifter om framtiden som arbetsgivare, myndigheter och rådgivare givit.

”Är inte arg på mig själv längre”

Ulrika beskriver det som att hon ”åkt socioekonomisk bergochdalbana” och tvingats kriga med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen för att få förståelse för sin situation. 

– Ändå är tiden efter diagnosen på flera sätt den avgörande bästa i mitt liv. Jag är inte arg på mig själv längre och jag har inte de skuldkänslor som jag hade tidigare. Jag försöker göra saker utan press och nu är jag pensionär och behöver tack vare flera yrkesverksamma år med goda inkomster inte oroa mig på samma sätt över ekonomin längre när jag har en vettig pension, säger Ulrika.

Hon känner en stark vilja att styra sitt liv för att inte bli offer för tillfälligheter och vissa människors bristande kunskap och engagemang. Ett av flera sätt att folkbilda om neuropsykiatriska funktionsvariationer är att vara öppen med adhd:n och exempelvis medverka i Riksförbundet Attentions antologi. 

– Jag ser inte hinder överallt på samma sätt som jag gjorde förr, utan känner att jag klarar väldigt mycket.

LÄS MER: Anne och Bosse har båda Asperger – så får de äktenskapet att fungera

LÄS MER: Carita har autism - så får hon och Victor relationen att funka

LÄS MER: Carolina har autism – fick förste pojkvännen vid 28

LÄS MER: Lina, 36, fick diagnosen autism som vuxen

LÄS MER: Sexologen: Övningen som alla män borde göra

LÄS MER: Dopningen gjorde Mats impotent: ”Helt död mellan benen”

LÄS MER: Tolv vanliga läkemedel som riskerar att ta slut