Ola Rapace: ”Vill inte smita undan min smuts”

Ola Rapace om livets olika delar:

Kärlek: ”Stundtals är det som att gå in i en krigszon”

– Kärleken pågår och är väl som kärlek är. Ibland är det kul, ibland tungt, men det viktigaste är att den finns. Sonja är anledningen till att jag flyttade hem till Stockholm, på gott och ont. Att bli kär, gifta mig och flytta hem blev mycket. I Stockholm finns en massa minnen och människor, som betytt mycket och en del som jag svikit och retat upp. Många spöken att hantera.

– Det är svårt med kärlek i en liten by som Stockholm, när man är offentlig. Det var en chock. I Paris var det inte folk som pekade, viskade, skvallrade och ljög om mig hela tiden. Det blir osexigt att hela tiden ha ögon på sig. Stundtals är det som att gå in i en krigszon.

– Sonja är sjuksköterska. Att vara med någon som inte är i samma bransch är skönt. Men det är också härligt att kunna dela jobbet, så det är dubbelt.

– Jag och Sonja är känslomänniskor. Förhoppningsvis blir jag bättre på att ta ansvar för mina egna känslor och svängningar. Jag har varit ganska svår att leva med. Det har varit väldigt mycket känslor och ganska lite struktur.

LÄS OCKSÅ: Stenmarck: ”Skulle vilja vara en bad guy”

Arbete: ”Jag bestämde mig för att vara brutalt ärlig”

– Egentligen skulle jag ha varit med i den franska biofilmen ”The last men”. Den handlar om en liten skara misslyckade soldater i främlingslegionen, när fransmännen lämnar Indokina. Någon dag efter att jag fått drömrollen kom coronaviruset. Jag behövde försörja mig och började nosa på andra sätt att göra pengar. När jag beslöt mig för att skriva ”Romeo (min flykt i fem akter)” bestämde jag mig för att vara brutalt ärlig mot mig själv. Inte smita undan från min egen smuts.

– Jag har ju rätt att hänga ut mig själv, men det blir svårare när andra finns med i historierna som inte valt det. De närmast berörda fick läsa mitt första utkast.

Hur reagerade de på boken?

– De som blev ledsna blev ledsna och arga av saker och situationer jag inte alls trodde skulle såra. Genom min feghet och mitt flyktbeteende har jag sårat och svikit människor i hela mitt liv. Det reagerade de inte på, utan på hur de ser ut eller uppfattas.

– Jag har bara kärlek och respekt för nästan alla som är med i boken. Det är helt enkelt kärleksförklaringar, men så har de inte uppfattat det.

I boken kallar du skådespelerskan Johanna Sällström för Piff?

– Ja. Både före och efter hennes död är hon otroligt viktig i mitt liv. Hon var väldigt nära som vän. Efter hennes självmord gick jag omkring med en massa sorg och skuldkänslor, som jag inte var stark nog att hantera ordentligt. När jag mått som sämst har jag aldrig vågat stannat upp, bara jobbat och rest ännu mer, använt mer alkohol och droger.

Varför hade du skuldkänslor?

– Jag tror att Johanna kände sig väldigt ensam sista åren av sitt liv. Vi behövde varandra lika mycket när vi jobbade tillsammans. När vi inte gjorde det behövde jag vara ifrån det liv som hon och jag delade. Hon behövde kanske mig fortfarande, men jag orkade inte vara där för henne.

– I dag känner jag inte längre någon skuld, men en enorm saknad och sorg. Det är så otroligt onödigt att hon inte finns. Hon var en fantastisk människa och en briljant skådespelerska. Jag pratar med henne ibland. Då känns det som en värme i magen och innanför ögonen.

Hur reagerade Noomi Rapace, som du kallar Mimi i boken?

– Noomi sa bara: ”Äg den. Det är en hemsk historia, men det är din historia.” Hon blev ganska ledsen, men det är ju mycket sorg och smärta jag skriver om. Noomi är den människa jag har störst respekt för på hela den här planeten. Jag beundrar hennes mod och skådespeleri.

Du skriver att Noomi Rapace är din stora kärlek?

– Så kändes det när vi lämnade varandra. Hon är en av de viktigaste människorna i mitt liv, men vi borde inte ha blivit tillsammans helt enkelt. Vår kärlek är inte ... Äh fuck, jag orkar inte, he he.

Vad tycker din fru Sonja Jawo, som fått namnet ”Lilla My”, om boken?

– Jag vet faktiskt inte. Jag tror inte hon tycker så mycket och försöker hålla lite avstånd till den här historien. Jag hoppades att det skulle ha en terapeutisk och läkande effekt att skriva ”Romeo”, men hittills har det bara rivit upp gamla sår.

– Förhoppningsvis kan det ge något i ett längre perspektiv. Relationer och händelser som jag upplevt som enskilda misslyckanden, ser jag nu är delar av ett förutsägbart mönster. Jag vill sluta springa ifrån mig själv.

Har du gått i terapi?

– Jag har försökt olika terapiformer, men mer för att få ett alibi på att jag jobbar med mig själv, än att jag verkligen vill en förändring.

– Försöker jag igen ska jag vara ärlig i stället för att smita.

Varför smiter du?

– För att undvika smärta, tror jag. Men det gör ju att man sårar andra på vägen.

Varför är du så rädd för smärta?

– Jag har alltid fått panik av depression runt mig. Tidigt bestämde jag mig för att inte vara en sådan som ligger hemma och lipar. Det har inneburit att jag ljugit för mig själv och låtsats att livet är en fest. I hela min släkt och hela Sverige tycker alla bara synd om sig själva.

LÄS OCKSÅ: ”Känns som att mamma är i rummet bredvid”

Boende: Stockholm är min hemstad”

– Efter att ha bott i Paris i sammanlagt sex år känns Stockholm mindre. Jag bor i båda städerna och har kvar lägenheten i Montmartre. Den är inte så stor, men helt underbar. Där känner jag mig fri. Parisarna gör sin grej, har sin egen stil och är inte oroade över vad andra tycker. När jag åker till Paris känns det som att komma hem, men Stockholm är min hemstad. I fortsättningen ska jag åka till Paris i stället för att fly från Stockholm.

Familj & vänner: ”Mina barn har inte velat läsa boken”

– Jag har nästan inga vänner i branschen och tycker det är intressantare möten på annat håll. Jag älskar att vara med mina vänner och min familj. Att ha barnen så långt borta under coronan är svårt och jävligt tråkigt. Min son är i London och min dotter har varit i Barcelona.

Du skriver i boken att din son har läxat upp dig?

– Ja, Lev har fått mig att få syn på mig själv. Val som varit egoistiska eller hänsynslösa. Det är jag tacksam för, men det gör ont. När han frågade varför jag inte vågade vara med mig själv, började jag på allvar ifrågasätta det i mig själv. Mina barn har inte velat läsa boken, men mina föräldrar har läst. De säger att den är bra, men att det är smärtsamt.

Du växte inte upp med din mamma?

– Nej, men nu har jag och morsan nära kontakt. Hon har tagit ansvar för sin egen destruktivitet och lyckats göra bättre. För det krävs mod. Min morsa är en förebild.

LÄS OCKSÅ: Martina Haag: ”Jag blev bortvald gång på gång”

Ekonomi: ”I våras var jag helt pank”

– Nu kan jag andas. I våras var jag helt pank och hade åkt på en svår skattesmäll i Frankrike. Det kanske var nyttigt för mig. Jag löste det genom att skriva en bok. Jag har varit barnslig och aldrig lagt undan pengar. Jag har räknat med att de ska komma in och det har de gjort i 20 år.

Fritid: ”I dag är jag bättre på att vara närvarande”

– Jag brukar inte ha så mycket fritid. Jag blir rastlös och trivs bäst när jag jobbar och har en uppgift. Det har gjort att jag varit en frånvarande pappa och partner. I dag är jag bättre på att vara närvarande i ett lugn i ett familjeliv.

Personlig utveckling: ”Många i Stockholm är nästan rädda för mig”

– Jag försöker ta ansvar för hur jag uppfattas. Många i Stockholm har en negativ bild och är nästan rädda för mig. Det försöker jag ändra genom att vara ärligare och öppnare.

Hur introvert är du?

– Definierar man introverta som personer som hämtar energi i ensamhet, är jag nog den mest introverta jag känner. Jag älskar att möta intressanta människor och vara med dem jag älskar, men jag blir trött av det.

– Ett bra sätt att fylla på är att kolla på fotboll. Det värsta med corona var när fotbollen stoppades. Det fanns inget andningshål kvar. I stället började jag spela på trav som en idiot.

Är du andlig?

– Jag är väldigt intresserad av allt som händer i världen som vi inte kan se, röra eller möta. Om det är andlighet är jag nog andlig. Bara när vi sitter här och pratar upplever jag olika flow. Kommunikation på andra plan än ord och kroppsspråk.

– Min dotter hade ett övernaturligt möte med min farfar, som dog precis innan hon föddes. När hon började prata hände det att hon talade med någon Olle, men jag hade aldrig nämnt honom.

– För mig var farfar en väg från hopplösheten i Vallentuna, som kändes trångt och litet. Han var konstnär och kom från väldigt enkla förhållanden och trasiga familjeförhållanden. Ändå vågade han drömma om något större, vackrare. Jag hade inte vågat drömma om att bli skådespelare eller musiker, om han inte visat att det gick.