Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>PSYKOLOGI

Publicerad 12 maj 2019 19:00

Linnea, 39: Att snatta blev som en drog

Linneas snattande började med glass och slutade med dyra märkeskläder.

Linneas snattande började med glass och slutade med dyra märkeskläder.

Foto: Shutterstock

39-åriga Linnea började snatta redan som ung. Genom åren växte det till ett beroende som höll på att ta över hela hennes liv.

Här är hennes historia.

”Vi började snatta när vi gick på mellanstadiet. Vi var fyra tjejer som alltid hängde ihop och hittade på bus; klottrade på skåpen i skolan, busringde till folk och gjorde häxblandningar av all alkohol som vi tillsammans lyckades samla ihop. 

Det började en lunchrast. Vi kom på att våra vindjackor hade tajta resårband i ärmarna och vi bestämde oss för att prova hur de skulle funka om vi snodde glass. Det var löjligt enkelt. I Konsumbutiken på byn vandrade vi runt och spanade in personalen. När vi var säkra på att ingen såg böjde vi oss ner i glassdiskarna och tryckte in tre glassar i jackans ärmar. Sedan köpte någon av oss något litet och så gick vi ut, hysteriskt skrattande, för vi var ju väldigt nervösa.

LÄS OCKSÅ: Monika, 48, fastnade i ett sexmissbruk – sökte hjälp  

Snattandet eskalerade

Ryktet spred sig snabbt och snart hade vi beställningar från klasskamrater och andra barn på skolan. Vi skrev listor på vilka glassar de ville ha och fick en femkrona för besväret, välkomna pengar att dryga ut veckopengen med. 

Men man fick ta det lugnt, inte gå ner varje dag utan vänta in att glassdiskarna fylldes på. Så vi började åka till andra affärer längre bort. Söndagarna blev våra ”lånedagar”, som vi kallade dem. Det lät bättre att vi sa att vi lånade saker än att vi snattade. 

Vi avancerade snabbt; vindjackorna hade ersatts av Salomon-ryggsäckar. Vi började ”låna” smink, smycken och kläder på en stormarknad. De tomma ryggsäckarna fylldes av underbara saker för en tonårstjej; läppglans, kajalpennor, billiga parfymer och örhängen. 

Utvecklades till ett missbruk

Hemma hade jag en hemlig låda som låg under sängen, där jag la mitt stöldgods. Jag älskade den här lådan, det var som julafton varje gång jag drog fram den. Mina föräldrar visste ingenting, men jag minns att min mamma någon gång undrade varifrån jag fick mina smycken och parfymer, men jag sa att jag hade bytt saker med en kompis. 

Efter några år blev snattandet ett missbruk, även om jag inte förstod det då. Jag kunde helt enkelt inte sluta. Så fort jag var inne i en affär spanade jag runt och kollade hur lätt det skulle vara att sno vad jag ville. När jag gick på gymnasiet kunde jag knappt passera en affär utan att gå in och spana. Jag snattade inte varje gång men pulsen gick upp och ögonen sökte personalen och skannade av lokalen, kollade efter speglar, kameror och vilka saker som var larmade. På den tiden var larmen synliga, så det fanns ingen risk att man tog med sig saker som skulle pipa vid utgången. 

Som vuxen fortsatte jag att snatta och sakerna blev allt dyrare och räderna djärvare

När jag tänker tillbaka på den tiden förstår jag att det var som en drog för mig. Pulsen som gick upp, kinderna som hettade och den där euforiska känslan när man fick med sig något utan att bli påkommen. Lyckan när man hemma packade upp dagens fångst. 

Som vuxen fortsatte jag att snatta och sakerna blev allt dyrare och räderna djärvare. Jag hade en väninna som jag åkte med till fina butiker och tillsammans stal vi dyra märkeskläder. En gick in i provhytten och den andra stod på vakt. Det som inte var larmat, det fanns alltid plagg som inte hade den där larmknappen, satte vi på oss, lager på lager. Vi kunde gå in med T-shirt och jacka och komma ut med tre, fyra blusar och tröjor på varandra. Vi var riktiga proffs tyckte vi och vi firade alltid de lyckade ”shoppingturerna” med att gå och fika efteråt. 

Det fanns perioder då jag verkligen ville sluta, men jag kunde inte. Jag gick som på autopilot i affärerna och kunde inte tänka på något annat än vad jag skulle kunna ta med mig därifrån. 

LÄS OCKSÅ: Karin, 41: Mamma valde flaskan före mig 

Att bli påkommen blev räddningen

När jag träffade en kille som jag blev sambo med ganska fort började vi stjäla tillsammans. Vi gjorde det till en grej, att åka runt och stjäla fina saker och sedan gå hem och fira och ha sex. Då blev det som drog på drog, men inget jag fattade just då. Min sambo blev expert på att stjäla köksföremål. Han fick med sig dyra, fina kockknivar i ärmarna och bakmaskiner och kaffebryggare i en stor sportväska. Så fort vi var inne i en affär tittade vi på varandra och log, vi hade alltid samma tanke; vad ska vi sno härifrån? 

Men efter ett tag började tjusningen avta och det kändes allt oftare som tvång det jag sysslade med. Jag började få ångest när jag gick runt i affärer och gick bara runt och letade efter något att stjäla. Till slut gick det så långt att jag tog saker som jag inte ens ville ha. Jag började önska att jag skulle åka fast, bara för att få ett slut på det här destruktiva beteendet. 

En dag fick jag som jag ville, jag åkte fast utanför en klädaffär, efter att ha stulit en blus. Jag grät av lättnad och tackade faktiskt den civila spanaren för att han upptäckt mig. Jag fick böta 1 500 kronor och jag visste att jag aldrig mer skulle stjäla. Jag slutade där och då och har inte tagit någonting sedan dess. Jag är glad att jag fick ett slut innan det eskalerade ännu mer, vem vet vilken kriminell bana jag hade kunnat halka in på.”

Linnea, 39, berättat för Anne Haavisto.