Kristin Kaspersen arbetar aktivt för att tänka positivt men är inte rädd för mörkare känslor. ”Från både mamma och pappa har jag fått med mig att det är okej att vara ledsen”, säger hon.
1 av 2: Kristin Kaspersen arbetar aktivt för att tänka positivt men är inte rädd för mörkare känslor. ”Från både mamma och pappa har jag fått med mig att det är okej att vara ledsen”, säger hon. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
Kristin känner ingen brådska med att träffa en ny kärlek. ”Jag är lycklig och har ett väldigt bra liv, det blir bara en härlig bonus den dagen jag träffar någon”, säger hon.
2 av 2: Kristin känner ingen brådska med att träffa en ny kärlek. ”Jag är lycklig och har ett väldigt bra liv, det blir bara en härlig bonus den dagen jag träffar någon”, säger hon. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Kristin Kaspersen: ”Pappa har alltid varit tryggheten”

Att tänka positivt har för Kristin Kaspersen, 50, blivit nästan en sport. Hon har hittat ett förhållningssätt till sorgen efter sin mamma, Lill-Babs, som hastigt gick bort för två år sedan.

– Saknaden efter henne väljer jag att se som något fint. Sorgen kommer ur stark kärlek, säger Kristin.

Kristin Kaspersen har precis kommit tillbaka från morgonrundan med sin cavapoo Minoo. Under promenaden i centrala Stockholm gick hon och tänkte på hur folk ställer upp och hjälper varandra i coronatider.

– Det finns en förståelse för att det är tufft för vissa. Jag har själv en äldre granne, som jag handlar åt. Det är fint att se att många hjälper varandra i dag, om så bara stannar och pratar en stund på avstånd. Vi kan alla göra något.

Precis som för så många andra har jobb ställts in för Kristin.

– Det är ett ovälkommet lugn, men när lugnet nu är här välkomnar jag det. Jag kan inte förändra situationen, men jag kan se till vad jag kan göra för att må bra.

KRISTIN KASPERSEN

Ålder: 50 år.

Familj: Sonen Filip, 23, med Martin Lamprecht. Sonen Leon, 16, med Hans Fahlén.

Bor: Centralt i Stockholm.

Gör: Programledare, författare, förläsare.

Aktuell: Med boken ”Tacksamhet”. Ledde ”Idrottsgalan” i våras och gör mycket eventjobb, som just nu blir inställda. Planerar för en ny bok.

I stället för att gå ut och äta middag med sina kompisar, ser Kristin till att bjuda hem dem, även om de inte blir så många då hon håller på restriktionerna.

Kristin har också använt tiden till att vila och boosta sig med energi. Hon har sovit mycket, landat och kommit i kapp.

– Här hemma har jag rensat och fått ordning i garderoben. Det är jag glad för. 

För Kristin handlar det om ett förhållningssätt.

– Jag kan exempelvis bli irriterad ibland, men jag gillar inte att vara det. Jag kan påverka hur jag tänker och säga till mig själv: ”Nu räcker det. Vad kan jag göra åt saken?” Visst får man vara arg, men släpp det sedan. Mamma brukade säga: ”Varför ska man vara arg när man kan vara glad?” Vilket var väldigt typiskt henne, hon var sån.

Kristin har länge varit intresserad av personlig utveckling och insåg för ett tag sedan att hon faktiskt kan göra aktiva val när det gäller tankar.

– Varför blir jag irriterad på busschauffören om han kör ifrån mig när jag är sen och springer till bussen? Det är bara mina tankar som gör mig irriterad. Att chauffören drar om jag är sen är inte konstigt. Han har en tidtabell att hålla. Tänk i stället: Han gör sitt jobb. Jag ringer och säger att jag är försenad.

Jag är inte rädd för att vara rädd eller ledsen, för jag vet att det går över.

Det behöver inte vara så komplicerat, menar hon. För henne blev det en sport att välja positiva tankar och vid det här laget kommer de per automatik.

Att tankesättet även återspeglades i hennes Instagramtexter var inget Kristin funderade över förrän ett bokförlag ringde och ville ge ut sådana texter tillsammans med hennes bilder. Texterna om lycka, sorg, familj, platser och möten landade alla i en känsla: tacksamhet. Det blev en bok med samma namn.

Hur möter du motgångar i dag?

– Jag upplever inte att jag har så mycket motgångar i livet. Om något känns jobbigt är jag inte rädd för det. Jag är inte rädd för att vara rädd eller ledsen, för jag vet att det går över. Från både mamma och pappa har jag fått med mig att det är okej att vara ledsen.

I april 2018 gick hennes mamma Barbro ”Lill-Babs” Svensson bort i cancer. Något Kristin pratat om i över två års tid, konstaterar hon.

– Hur ont det än gör kan jag inte förändra att hon inte finns här fysiskt längre och inte kommer komma tillbaka. För mig blev det ganska naturligt att välja att tänka på vilken fantastisk mamma jag har. Lyckan över att hon är som hon är och att hon var just min mamma. Jag behövde landa i det och mådde bättre av den känslan än att vara arg. Klart att jag har varit frustrerad och ledsen i perioder, men då har jag vågat vara i känslan och gråta. När jag gråtit klart har jag kunnat resa mig och kommer snabbare ur det. Jag fick nästan 49 år med min mamma och är så tacksam över det. Saknaden efter henne väljer jag att se som något fint. Sorgen kommer ur stark kärlek.

Kristin har berättat öppet om sin saknad efter mamma Barbro ”Lill-Babs” Svensson. Foto: BILD FRÅN INSTAGRAM: KASPERSEN

KRISTIN KASPERSEN OM...

…vänskap:

– Jag har alltid välkomnat vänskap. Det har alltid varit viktigt för mig. Jag väljer verkligen att umgås med mina vänner för att de är så fantastiska och så jäkla roliga.

– Vänskapen är inget jag tar för givet. Det är häftigt att känna att jag har sådana fina vänner. Jag blir glad av dem, deras energi är fantastisk.

 

…att vara själv:

– Det är supermysigt att vara själv. Det är inte samma som att leva själv. Att äga sin egen tid är härligt. Då kan jag göra allt från att rensa garderoben till att titta på en film, ta en promenad, träna eller sätta mig på ett kafé och skriva.

– Jag gillar nog det så mycket för att jag inte är själv så ofta. Att känna ensamhet är inte detsamma. Det kan säkert vara jobbigt, men jag känner inte det.

 

…resa själv:

– Inga problem, det har jag gjort många gånger. I januari åkte jag en vecka på retreat på Bali och fortsatte sedan fyra dagar runt ön. Det var en fantastisk resa. Ett otroligt vackert land med ett stort lugn och vänliga människor. Det var verkligen en kärleksfull plats.

– Att resa med andra är lika fantastiskt. Att uppleva att man delar äventyr med varandra. Som när jag åker med sönerna, vi har gjort så många härliga resor. 

 

…att ha fyllt 50:

– Att vara 50 är superhärligt. Jag är på en fantastisk plats i livet. Lycklig!

 

…relationen till kroppen:

– Jag försöker omfamna min kropp. Tänk vad mycket den tar med mig på. Är jag snäll mot den är det mycket lättare att få med kroppen på det jag vill.

– Det är klart att jag inte lyckas varje dag, men då möter jag det och försöker göra något åt det, som att sova. Då är det lättare att komma tillbaka igen.

 

…glädje:

– Det är mycket som ger mig glädje. Det är allt från mina barn så klart till vänliga människor eller mina vänner och mitt jobb. Många saker gör mig glad. 

Pappa Kjell är den stora stöttespelaren

Kristin kärlekshyllar sin pappa Kjell kaspersen på Instagram. Foto: BILD FRÅN INSTAGRAM: KASPERSEN

Kristins stora stöttepelare i livet är pappa Kjell Kaspersen. Han var fotbollsspelare i norska landslaget och sedan sjukgymnast med eget träningscenter. Han och Barbro var gifta mellan 1969 och 1973.

– Pappa har alltid varit tryggheten. Han har varit en pappa som bott på avstånd i Oslo, men alltid varit närvarande. Det är klart att som liten var det ibland jobbigt att han inte kunde hämta mig i skolan, men vi har alltid haft en fantastiskt fin relation. Han var och är ofta här, vi pratade i telefon och jag var hos honom i Norge större delen av somrarna och på loven. Mamma jobbade och var ju ofta borta. Mina föräldrar har varit oerhört nära mig, även om de inte varit hemma på heltid.

I dag är Kjell 81 år och innan coronan bröt ut var han på gymmet tre gånger i veckan. Som före detta elitidrottsman är det han som väckt Kristins intresse för träning och vikten av att ta hand om både kropp och själ.

Parallellt med tv-karriären har hon också skrivit flera böcker om hälsa och föreläser om det.

Hunden är en källa till kärlek

Kristin, som är på väg till jobbet, går runt i lägenheten och packar väskan. Samtidigt som hon ger en telefonintervju har hon dragkamp med Minoo om en leksaksräv. Från början var Kristin ingen hundmänniska. Tvärtom var hon tidigare rädd för hundar. Den som till slut fick henne att släppa hundrädslan var Malin Berghagens hund Bodhi. Systerns rhodesian ridgeback visade Kristin att även stora jyckar kan vara snälla.

Sönerna hade länge tjatat på Kristin att de skulle skaffa hund och så småningom blev även Kristin sugen. Att det blev just en cavapoo, en blandning av pudel och cavalier king charles, beror på att Kristin stötte på en kompis i Åre som hade en cavapoo som var underbar. Då bestämde sig Kristin för att skaffa hund. Yngste sonen Leon, som länge önskat sig hund, blev jätteglad.

– Han är så superkär i vår hund. Minoo ger oss massor med kärlek. Det är så mysigt när hon ligger så där nära i min säng. Det är fantastiskt härligt med någon som alltid är glad när jag kommer hem.

De första månaderna kunde valpen följa med överallt i en liten korg. Minoo följer ofta med i dag också, men Kristin har även två kompisar som extramatte och extrahusse.

– De nästan fajtas om henne och vill låna henne över kvällen. Den ena familjen vill ta med henne till lantstället på Ljusterö och den andra familjen tar långpromenader på Gärdet med henne.

Minoo har blivit en riktig glädjespridare i familjen. Naturligtvis har han fått ett eget konto på Instagram. Foto: BILD FRÅN INSTAGRAM: MINOOCAVAPOO

 

”Självklart vill jag träffa någon

Kristin konstaterar att hon befinner sig på en behaglig plats i livet och trivs med sin tillvaro.

– Självklart vill jag träffa någon, men jag mår bra där jag är. Det är en annan sak om man inte tycker om att leva själv. Jag är lycklig och har ett väldigt bra liv, det blir bara en härlig bonus den dagen jag träffar någon. Jag har ingen brådska, även om det skulle vara jättemysigt och superhärligt.

Hon upplever att många säger att de anpassar sig till andra – i jobbet, till familjen eller i en kärleksrelation. Det har även Kristin gjort tidigare. Då finns en risk att man är otydlig med vad man egentligen vill och det är svårt för den andra personen att veta.

Kristin föredrar att tänka att man kan vara följsam.

– Det betyder att man är öppen och nyfiken. Träffar man en partner som vill segla och jag vill åka motorbåt, så kan jag följa med för att jag vill testa och se om jag också tycker det är härligt. Om jag sedan upptäcker att det inte är min grej, då har jag testat utan eget motstånd.

Jag vill inte vara fel pussel- bit på en arbetsplats eller i en relation.

Ens eget ansvar att vara lycklig

I en relation tycker hon inte att det enbart är den andra personens ansvar att göra dig lycklig.

– Det är min uppgift att ta ansvar för det. Sedan får han gärna göra mig lyckligare. Jag vill vara hel i mig själv och lycklig, och det tycker jag att jag är.

Kristin gör en liknelse med att vara rätt pusselbit – oavsett om det gäller jobb, en relation eller något annat. Att försöka få fel pusselbit att passa är inget för henne. Det blir aldrig bra.

– Om jag exempelvis inte skulle få ett jobb jag söker, tänker jag att de väljer någon som passar ännu bättre. Inte att de väljer bort mig. Jag tycker det gör stor skillnad att tänka så. Jag vill inte vara fel pusselbit på en arbetsplats eller i en relation. Jag passar bättre i ett annat pussel. Om pusslet exempelvis är en sommarbild och jag står med pjäxor i skidor, då passar min pusselbit förmodligen bättre i en vintermiljö i alperna eller svenska fjällen.

LÄS OCKSÅ: Jessica Almenäs om sina humörsvängningar 

LÄS OCKSÅ: Patrik Isaksson om längtan efter kärlek 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av ToppHälsa + varma tights från Röhnisch. Köp nu!