Foto: Shutterstock

”Han sa att ingen annan skulle vilja ha mig”

Annika trodde hon träffat mannen i sitt liv. Men han förvandlades och bit för bit bröt han ner henne. Det var först när Annika insåg hur barnen påverkades som hon såg sanningen i vitögat. Det hennes man sysslade med var psykisk misshandel. 

Jag hade varit i ett jobbigt förhållande innan. Jag och var skör och ganska psykiskt nerbruten och levde med min dotter som var fyra år. 

Plötsligt kom en ny man in mitt liv, han var äldre än jag, snygg och trevlig. Hans skjorta var perfekt struken och håret låg alltid bra, till utseendet var han perfekt rakt igenom. Han sa så fina saker, nästan som om han läste innantill från något, till exempel att jag var vacker som en sommaräng. Han visste exakt vad han skulle säga för att jag skulle smälta och jag föll för honom. 

Vi flyttade ihop redan efter fyra månader och förlovade oss strax efter. Han hade också ett barn så vi blev en liten familj och jag var så lycklig. Första halvåret var underbart och jag var pirrande kär, men sen vände det plötsligt. Jag fick inte klä mig hur jag ville, som i till exempel tajta toppar, kjolar, urringat. Vem ska du träffa då, har du en dejt på lunchen eller, undrade han. Han sa det på ett skämtsamt sätt, men jag förstod att han ändå menade allvar. 

”Han blev mer och mer kontrollerande”

Så jag började klä ner mig och slutade sminka mig och färga håret. Han blev mer och mer kontrollerande och kollade min handväska och mobil, ville veta vem jag ringde och messade. Jag vet inte vad han letade efter i min väska, kondomer kanske, men att han inte litade på mig var uppenbart, och jag började lämna min väska på jobbet. Om jag råkade titta på någon man i två sekunder anklagade han mig för att jag flörtade med andra. Det låter sjukt nu när jag berättar om det, och det här var bara första året vi var tillsammans. 

Han fick mig att förstå att ingen annan skulle vilja ha mig och att han var min trygghet. Till slut tänkte jag att jag skulle vara tacksam för det jag hade fått, att det var det här jag var värd. Så låg självkänsla hade jag. Jag försökte intala mig att vara glad för det jag hade, barn, man, jobb och hus. Vi gifte oss ett knappt ett år efter att vi träffades. På bröllopsresan bråkade vi hela tiden, om jag var för trevlig mot karlar, att jag tittade lite för länge åt en mans håll, fast det egentligen var sevärdheterna jag tittade på. Jag sov inte på hotellrummet en enda natt. Jag satt på alla möjliga ställen på hotellet, grät och småslumrade. En natt satt jag på hotelltaket i en soffa och sov. Vi väntade vårt första gemensamma barn och jag minns att jag undrade om jag skulle vara kvar i det här, men vad var alternativet? Så jag bet ihop och gillade läget. Jag hade ju redan haft ett misslyckat förhållande, tänkte att jag måste skärpa mig och hålla ihop familjen. Gjorde jag som han sa var det lugnt hemma, och det kunde till och med vara riktigt bra ibland. Ingen visste hur vi hade det, inte ens mina föräldrar som bodde på samma ort. Min tanke var att om jag pratar så blir det verkligt, på något sätt, därför lät jag bli. 

”Jag önskade att han skulle slå mig” 

Jag önskade att han skulle slå mig ordentligt, så att det syntes. Jag provocerade honom ofta när vi hade ett gräl, för att försöka driva honom till att lappa till mig, för jag tänkte att slår han så går jag. Men han slog mig aldrig. Hans humör blev allt sämre och han var inte bara elak mot mig utan även mot barnen, han tog tag i dem för hårt och skrek dem i ansiktet. Vi blev alla kuvade och rädda för honom och tassade på tå hemma, hans humör påverkade våra liv. De vackra ögonen jag hade förälskat mig i kunde bli så skrämmande och mörka, och jag kände knappt igen honom. 

Jag sov väldigt ytligt, väntade hela tiden på att han skulle anklaga mig för något, eller ställa märkliga frågor om folk jag pratat med på affären. När barnen allt oftare sa att de var rädda för pappa kände jag att det fick bära eller brista, så jag tog barnen med mig och åkte till mina föräldrar. De blev chockade när jag vällde ur mig allt om mitt äktenskap. Vi stannade i några dagar och han ringde hela tiden, men mina föräldrar bad honom att inte höra av sig mer. Jag fick tag på en lägenhet ganska fort och han hämtade sitt barn, vilket var tufft. Han lyckades övertala mig att komma tillbaka en gång, med sina ursäkter och löften om att börja i terapi och jobba med sig själv. Men det blev aldrig så och vi skildes till sist, efter tio år tillsammans. 

Nu har det gått 12 år sedan och jag har en ny man. Det tog många år innan jag började känna att jag var tillbaka på banan igen och min nuvarande man har haft det kämpigt med min usla självkänsla. Jag kunde inte ta emot komplimanger, frågade han mig vem jag skulle träffa och jag var lite uppklädd så bröt jag ihop, för de gamla minnena kom över mig. Nu står jag äntligen stadigt på fötterna, mycket tack vare min man som aldrig gav upp och livet känns komplett. Jag har varit en osäker människa som aldrig trott på mig själv, i dag finns inget jag inte tror att jag kan fixa. 

Annika, 50, berättat för Anne Haavisto

LÄS OCKSÅ: 5 dolda tecken på psykisk misshandel du inte ska ignorera
LÄS OCKSÅ:
Lena, 57, blev psykiskt misshandlad av sambon 

Från arkivet: 5 saker som aldrig är okej i en relation

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av Topphälsa + härlig hudvård för 199 kr. Köp nu!