Traumat i barndomen låg bakom Cecilias fobi

När Cecilia Lindecrantz var tolv år blev hon vittne till en brutal misshandel som hennes mamma utsattes för av sin dåvarande man. Sedan dess har hon haft en konstans känsla av stress, oro och ångest i kroppen. Känslor som har kanaliserats till emetofobi, en extrem rädsla för att kräkas.

Foto: Cornelia Nordström

1 av 4: När Cecilia Lindecrantz var tolv år blev hon vittne till en brutal misshandel som hennes mamma utsattes för av sin dåvarande man. Sedan dess har hon haft en konstans känsla av stress, oro och ångest i kroppen. Känslor som har kanaliserats till emetofobi, en extrem rädsla för att kräkas.

Cecilia Lindecrantz, 30, har provat flera olika behandlingar, men ingenting har hjälpt. I dag har hon lärt sig att leva med sin fobi på ett sätt som hon tycker är hanterbart.

Foto: Cornelia Nordström

2 av 4: Cecilia Lindecrantz, 30, har provat flera olika behandlingar, men ingenting har hjälpt. I dag har hon lärt sig att leva med sin fobi på ett sätt som hon tycker är hanterbart.

Att åka kommunalt är påfrestande för Cecilia och därför brukar hon spara sig för att orka hitta på saker med sin sjuårige son Vincent de veckor han bor hos henne.

Foto: Cornelia Nordström

3 av 4: Att åka kommunalt är påfrestande för Cecilia och därför brukar hon spara sig för att orka hitta på saker med sin sjuårige son Vincent de veckor han bor hos henne.

I boken ”Under hypnos” berättar hon om en traumatisk händelse i barndomen som utlöste den fobi som fortfarande präglar varje vaken minut av hennes liv.

Foto: Cornelia Nordström

4 av 4: I boken ”Under hypnos” berättar hon om en traumatisk händelse i barndomen som utlöste den fobi som fortfarande präglar varje vaken minut av hennes liv.

Redan som tolvåring utvecklade Cecilia Lindecrantz en stark kräkfobi, vilket ledde till att hon 17 år gammal inte vägde mer än 32 kilo och blev inlagd på sjukhus. Under en hypnosbehandling som vuxen blev sambandet mellan en skräcknatt i barndomen och fobin tydlig. Diagnosen: Emetofobi.

– Det är tydligen vanligt att man krampar i halsen när man har ångest, men det hade jag ingen aning om då, berättar Cecilia.

Ämnen i artikel:

Andra har också läst

Solstrålarna letar sig in genom balkongdörren som står på glänt hemma hos Cecilia Lindecrantz, 30, i Spånga utanför Stockholm. Säsongen för vinterkräksjuka är över och risken för att hon ska utsättas för smitta minskar. Vinterhalvåret är extra påfrestande för henne. När hon lämnar lägenheten öppnar hon husporten med armbågen och söker av området för att försäkra sig om att det inte ligger en spya någonstans. Hon håller andan innan hon går runt en husknut eftersom någon kan ha kräkts runt hörnet och undviker att använda papperskorgar på stan då de kan ha använts av någon som mått dåligt.

– De här tankarna snurrar hela tiden, och tar otroligt mycket energi. Jag mår som bäst när jag vaknar på morgonen, sen drar proceduren i gång vid frukosten. Jag kollar alla bäst före-datum, tvättar händerna och om jag råkar ta i något olämpligt, som ett dörrhandtag, måste jag tvätta händerna igen. Efter frukosten går hjärnan redan på högvarv. Jag är helt slut vid sextiden på kvällarna, trots att jag sover nio-tio timmar varje natt, säger Cecilia Lindecrantz.

LÄS MER: Alla våra artiklar om fobier

Cecilia lider av emetofobi

Lägenheten är hennes trygga bas. Härifrån sköter hon sitt jobb som producent i underhållningsbranschen och helst sker även de flesta sociala sammankomster inom lägenhetens väggar. Att åka kommunalt är påfrestande för Cecilia och därför brukar hon spara sig för att orka hitta på saker med sin sjuårige son Vincent de veckor han bor hos henne.

– Men jag är noga med att inte isolera mig utan fortsätta att vara ute bland folk, och åka kommunalt med jämna mellanrum så att det inte blir en omöjlighet. Om jag åker in till stan med en kompis någon gång försöker jag belöna mig på något sätt, till exempel shoppa något, för att förknippa upplevelsen med något kul.

Tidigare jobbade Cecilia på ett kommunalt LSS-boende i Spånga nära sin bostad. Det var ingen lätt tid för henne. Hon valde ofta dygnslånga arbetspass för att på så vis kunna jobba färre pass i veckan och ta igen sig psykiskt däremellan.

– De där passen var ett rent helvete. Jag var ständigt rädd för att någon skulle bli magsjuk, då skulle jag behöva gå därifrån och förmodligen bli av med jobbet. Jag går inte heller på offentliga toaletter, annat än i extrema nödfall, så jag undvek att dricka. Det ledde ofta till migränanfall.

Cecilia blev vittne till misshandel av hennes mamma

Efter fyra år på boendet bestämde sig Cecilia för att följa sin dröm om att jobba i musikbranschen och efter distansstudier i music business på folkhögskola fick hon sitt nuvarande arbete.

– Jag kan sköta mina arbetsuppgifter hemifrån, och det var vår överenskommelse från start. Här gör jag ett bättre jobb eftersom det tar så mycket på mig att åka kommunalt. Tidigare i livet har det lett till utbrändhet och sjukskrivning. Under de här två åren på mitt nuvarande jobb har jag inte varit sjukskriven en enda dag.

I sin självbiografiska bok ”Under hypnos” berättar Cecilia om vad som hände i barndomshemmet i Spånga på 1990-talet. Det var under en hypnosbehandling som allt kom upp till ytan och sambandet med hennes kräkfobi blev tydligt.

Föräldrarna separerade när Cecilia var två år gammal och hon växte upp med sin mamma. När Cecilia var sju år träffade hennes mamma en ny man som till en början verkade toppen. Men relationen blev allt mer destruktiv. Hennes mamma utsattes för psykisk och fysisk misshandel, och även sexuella övergrepp. Det gick så långt att mannen en natt höll på att ta mammans liv framför Cecilias ögon. Men den tolvåriga flickans närvaro distraherade honom och han försvann från lägenheten. Och efter den brutala misshandeln flyttade han också på eget initiativ ut för gott.

Men Cecilia lider sedan dess av kronisk ångest i varierande styrka. Efter mardrömsnatten gick hon ofta till kuratorn och skolsköterskan för att hon mådde dåligt och hade ont i magen.

– Jag har alltid tyckt att det är läskigt och obehagligt att kräkas, men det var efter den här händelsen som det utvecklades till en fobi. Kräkfobi kan ofta vara kopplad till sexuella övergepp, och det var det mamma utsattes för. Dessutom höll han på att strypa henne, och känslan av att kräkas är ju att kvävas.

"Det gick så långt att jag till slut bara vägde 32 kilo"

I högstadiet började Cecilia känna av mer fysiska symtom. Hon mådde ständigt illa och fick lugnande medicin mot sin ångest. Men ingenting blev bättre och under gymnasiet eskalerade problemen.

- En kväll när jag skulle ta min lugnande medicin kunde jag inte få ner den. Det kramade åt i halsen och tabletten vandrade upp igen. Samma sak hände vid frukosten morgonen efter, jag kunde inte få ner något.

Någon dag senare hade Cecilia vätskebrist och fick åka in till sjukhuset för att få dropp. Efter tre dagar var hon tillbaka i samma ärende.

– Det gick så långt att jag till slut bara vägde 32 kilo och hade svår näringsbrist. Jag fick bara i mig lite passerad mat med tesked. Läkarna trodde att jag hade anorexi, vilket kändes så orättvist eftersom jag faktiskt inte kunde svälja trots att jag verkligen ville.

Efter tre månader hade hon kaliumbrist och tillståndet var så allvarligt att hon lades in på sjukhus. Tack vare påtryckningar från hennes mamma fick Cecilia till slut göra en röntgen av halsen, som visade att hon hade drabbats av ett kramptillstånd. Hon fick kramplösande medicin och kunde äntligen äta igen.

– Det är tydligen vanligt att man krampar i halsen när man har ångest, men det hade jag ingen aning om då. Nu är jag väldigt vaksam, om det börjar kännas konstigt i halsen är det en varningssignal om att jag måste stressa ner och ta hand om mig själv.

"Jag måste prioritera så att jag klarar av det som är viktigast"

När Cecilia och hennes dåvarande pojkvän bestämde sig för att bli föräldrar gick hon sin första kbt-behandling i hopp om att fobin skulle bli bättre. Sedan dess har hon försökt ytterligare två gånger.

– Just när det gäller kräkfobi finns det en risk att den förvärras av behandlingen, och så har det varit för mig. Man måste lyssna på sin egen kropp och känna efter vad man är mottaglig för.

I dag äter hon antidepressiv medicin och har lugnande tabletter som hon kan ta vid behov. Men framför allt handlar det om att prioritera sina säkerhetsbeteenden.

– Jag har det riktigt jävligt ibland, men genom att anpassa mitt liv på ett sätt som fungerar för mig kan jag hantera situationen. Jag måste prioritera så att jag klarar av det som är viktigast. Jag har till exempel valt att fortsätta tvätta händerna ofta, eftersom jag mår lite bättre psykiskt då.

Foto: Cornelia Nordström

Cecilia har gått i terapi med inriktning på hur hon ska vara en så bra mamma som möjligt trots sin fobi.

"För att inte föra över min fobi på honom är det viktigt att inte visa något"

Att ha en sjuåring hemma kan vara en utmaning för en emetofob och Cecilia har gått i terapi just med inriktning på hur hon ska vara en så bra mamma som möjligt trots sin fobi.

– I höstas fick han magsjuka, men då var vi hos min mamma som kunde hjälpa till. För att inte föra över min fobi på honom är det viktigt att inte visa något. Därför är det bättre att jag går därifrån om han är med en annan trygg person. Hade det hänt när jag var ensam har jag min behovsmedicin som jag kan ta i nödfall.

Mycket av det som många gör för att roa sig blir jobbigt för Cecilia. Som att gå på bio, eftersom hon då oroar sig för smitta och att någon ska kräkas i närheten av henne. Hon äter hellre hemma än på restaurang på grund av oro för dålig hygien, och en risk att bli tvungen att använda en offentlig toalett. Och hon reser sällan av rädsla för att vara instängd på ett flygplan med någon som behöver kräkas.

De perioder Cecilia mår bättre psykiskt och ångesten inte är lika stark blir även fobin lättare att hantera.

– Jag försöker göra saker jag mår bra av och följa mina drömmar. När jag får kickar av saker jag åstadkommer och upplever i livet mår jag bättre psykiskt. Då kan det till och med hända att jag springer på en spya för att jag har glömt att söka av området.

Cecilia Lindecrantz

Ålder: 30.

Bor: Spånga utanför Stockholm.

Gör: Producent i underhållningsbranschen.

Familj: Sonen Vincent, 7 år, och pojkvän.

Övrigt: Har skrivit boken ”Under hypnos”, en självbiografisk skildring om vad som hände under uppväxten i Spånga. Händelser som gav upphov till ångest och ledde till att Cecilia utvecklade emetofobi, en överdriven rädsla för att kräkas.

Vad är emetofobi?

Vad: Kräkfobi, eller emetofobi, innebär att man har en intensiv rädsla eller ångest för att må illa eller kräkas. Fobikern kan vara rädd för att själv kräkas, att se andra kräkas eller att kräkas bland andra människor. Diagnosen ges till den som har haft en överdriven rädsla under sex månader eller mer, som har lett till en funktionsnedsättning socialt, i arbetet eller inom andra viktiga områden.

Orsak: Fobin kan uppkomma av en traumatisk händelse i barndomen kopplad till kräkning. Teorier finns också om att barn som har utsatts extremt lite för kräkningar som små aldrig har vant sig vid fenomenet och därför utvecklar en rädsla för det okända.

Behandling: Första steget är att träffa läkare och psykolog för att säkerställa att det handlar om just emetofobi. Den behandlingsform som har bäst vetenskapligt stöd och rekommenderas är kbt, kognitiv beteendeterapi.

Hit kan du vända dig!

Ångestenheten inom Psykiatri Nordväst på Karolinska universitetssjukhuset i Solna utanför Stockholm, eller motsvarande mottagningar där du bor. Mer information: psykiatrinordvast.se

Fobikliniken: besök hemsidan fobikliniken.se eller mejla direkt på info@fobikliniken.se

På Facebook finns grupper där de som har emetofobi kan ge varandra råd och stöd. Sök på ”emetofobi” för att se vilka grupper som finns.

Källa: Fobikliniken.se, psykiatrinordvast.se och emetofobi.se.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Exklusivt nyhetsbrev för din hälsa varje vecka - Anmäl dig här