Jonas, 31, var livrädd för mörkret: Så botade han sin fobi

Ångest och rädsla drabbas i princip alla av lite då och då. Men ibland går det över i något mer. Plötsligt börjar hela livet kretsa kring en rädsla, hur orationell den än må vara. Den drabbade kan vika sig dubbel för att undvika vissa situationer, platser, varelser och föremål. Till slut kan det bli så begränsande att både jobb, fritid och socialt liv kan bli lidande.

Då har vi sannolikt gått över gränsen för vad som är vanlig ångest och vandrat in i fobi-territorium.

LÄS OCKSÅ: Så vet du om du lider av social ångest

Led av skotofobi: En extrem rädsla för mörkret

Det hände Jonas Evander, i dag legitimerad psykolog med KBT-inriktning och grundare av Afobia. En natt när han var i 20-årsåldern och skulle släcka lampan drabbades han av en plötslig panikattack. 

– Jag hade en stressig period i plugget och privat och hann aldrig riktigt stanna upp under dagarna. Du vet när man lägger sig i sängen och tänker igenom allt som hänt under dagen, säger Jonas.

Tankarna snurrade och över tid blev mörkret förknippat med stress och obehagskänslor. 

Situationen eskalerade och efter ett tag fanns obehaget där även när lampan var tänd. Till slut utvecklade han en fobisk rädsla för mörkret – som också går under namnet skotofobi, nyktofobi och achluofobi (de latinska namnen används emellertid inte kliniskt i vården, med undantag för klaustrofobi).

– Jag skämdes jättemycket och tog inte upp det här med någon. Man kände sig väldigt isolerad i den här situationen, säger han.

LÄS OCKSÅ: Vanliga fobier: Så vet du om din rädsla är något mer

En specifik fobi kan vara extremt begränsande

Fobi kan delas in i tre kategorier: Agorafobi (som förr kallades torgskräck), social ångest (som tidigare kallades social fobi) och specifik fobi. 

Samtliga tre är emellertid separata ångestsyndrom och skiljer sig åt markant. När man pratar om fobier menar man oftast just specifika fobier som också är det vanligaste ångestsyndromet i befolkningen trots att många inte söker hjälp

Just mörkerrädsla, som Jonas led av, är en specifik fobi vilket innebär att den drabbades extrema rädsla är kopplad till exempelvis en specifik varelse, situation eller aktivitet.

– Oavsett vad du är rädd för drabbas du av katastroftankar, du tänker att något hemskt ska hända. Det kan handla om att en hund ska bita dig, att planet ska krascha, att du ska drunkna eller att en spindel ska krypa in i ditt öra och lägga ägg, säger Jonas.

Precis som vid mycket annan ångest är det kamp- och flyktresponsen som kopplas på. Kroppen reagerar med ett maximalt stresspåslag för att antingen kunna fly eller slåss.

– Responsen är inte dålig i sig. Om du går över gatan och det kommer en bil körande så är det på sin plats. Problemet är när den dyker upp i situationer där det inte är hjälpsamt eller i proportion till hotet.

Över tid kommer tankarna automatiskt och kroppen utvecklar beteenden för att skydda sig själv.

Inom KBT, kognitiv beteendeterapi, pratar man om så kallade säkerhetsbeteenden. Syftet med dessa beteenden är att minska obehaget och se till att katastrofen inte inträffar. Ofta handlar det om undvikande och det är långt ifrån alltid som beteendet är medvetet.

– Det funkar på kort sikt, men på lång sikt kan det här bli väldigt begränsande, säger Jonas.

Exempel: Om du är flygrädd kanske du håller koll på vädret väldigt mycket innan du ska flyga eller så väljer du alltid exakt samma plats. Lider du av klaustrofobi väljer du trappan före hissen och vissa vågar inte ens låsa toalettdörren.

LÄS OCKSÅ: Traumat i barndomen låg bakom Cecilias fobi

Varför utvecklar vi specifika fobier?

Om vi tar hundfobi (kynofobi) som ett exempel är det vanligare att den drabbade haft en jobbig upplevelse med en hund redan i barndomen, men för många andra med fobier är det inte riktigt så enkelt.

– Det ligger i vår kultur att vi gärna vill ha en början och ett slut, men de flesta jag pratar med har ingen tydlig händelse som gjort dem rädda, säger Evander och fortsätter:

– Vi vet inte exakt varför vi får fobier? Det finns flera bidragande orsaker.

En välstuderad förklaring kallas modellinlärning. Vi observerar hur andra reagerar i en situation och gör likadant. Det kan exempelvis förklara varför vissa fobier tycks gå i ”arv”, även om det inte behöver vara genetiskt. Om en förälder är livrädd för spindlar finns risken att även barnet lär sig att vara rädd.

En annan förklaring är associationsinlärning, eller klassisk betingning som det också kallas. Termen är säkerligen bekant för alla som känner till Pavlovs hundar. Enkelt beskrivet går det ut på att vi har en tendens att associera saker till varandra. Låt oss säga att vi ser en spindel och blir rädda. Om detta händer gång på gång paras varelsen spindel ihop med obehag och skräck. Det kan i sin tur föras över till olika situationer och platser. Plötsligt börjar du förknippa en källare, stenar i trädgården eller utomhusmöbler med spindlar. Skräcken fortplantas och riskerar att begränsa hela ditt liv.

– Det är ofta så inlärning funkar. I vanliga fall är det jättebra. Det vore ju knepigt om inlärningen inte sprids till andra situationer, som att du skulle lära dig att prata men bara hemma i ditt badrum och ingen annanstans, säger Evander.

En tredje teori kretsar kring evolutionära faktorer.

– Det finns inget riktigt bra vetenskapligt stöd men det är en populär förklaring. De flesta rädslor som vi har lätt för att utveckla i dag har utgjort ett hot i mänsklighetens vagga. Att vara rädd för spindlar, ormar, mörker och höjder finns ett överlevnadsvärde i.

Vi tycks alltså vara programmerade för att vara rädda för vissa saker som har varit farliga historiskt.

– Det är svårare att få fobier för pistoler, Skatteverket och räkningar.

Flygplan kan ju tyckas vara en modern företeelse, men enligt Evander är det egentligen en kombination av fobier som gör flygrädsla så potent. Vissa är rädda för att krascha, andra för höjden. Och har du klaustrofobi kan kabinen framstå som rena rama mardrömmen.

LÄS OCKSÅ: Psykologen: Fem steg för att bota dina fobier

Kan man bota fobier?

Ja, de allra flesta mår faktiskt avsevärt bättre efter en behandling.

För Jonas tog det ungefär ett år innan han slutligen tog tag i sina egna problem. Då hade hans rädsla för mörkret hunnit eskalerat så pass att den var svår att hantera. Eftersom han redan läste till psykolog valde Jonas att ta tag i problemet själv, men processen blev utdragen.

– Det tog kanske två eller tre månader. Utmaningen var att varje gång jag tog ett steg fram tog jag ett steg tillbaka. Jag var inte riktigt uppmärksam på mina säkerhetsbeteenden och hade ingen som kunde stötta mig, säger han.

Därför är det oftast positivt med utomstående hjälp. Socialstyrelsens rekommendation när det kommer till specifika fobier är KBT-terapi med exponering och enligt Jonas kan tillfrisknandet gå väldigt snabbt med rätt hjälp.

– Vid många specifika fobier kan man göra så kallade en-sessions-behandlingar. Först håller man en intervju med personen, sedan träffas man i 3-4 timmar. I början kanske personen bara kan titta på tecknade bilder av spindlar och i slutet kan personen hålla en spindel, säger Evander.

På senare år har även VR, virtual reality, fått genomslag i fobibranschen. Flera forskningsprojekt har testat huruvida tekniken kan hjälpa folk med fobier, i flera fall med lyckat resultat. Men än så länge har Socialstyrelsen inte uppdaterat sina rekommendationer. Det behövs antagligen fler vetenskapliga studier som ger stöd för VR-behandlingars effekt vid specifika fobier.

– VR-behandling för specifika fobier verkar lovande för en rad tillstånd exempelvis spindelfobi. VR ökar också tillgängligheten för behandling vilket är bra då relativt få söker hjälp för fobier.

Enligt Socialstyrelsen rekommenderas inte läkemedel som behandling vid specifik fobi. Det kan hända att läkare skriver ut ångestdämpande mediciner eller liknande preparat inför exempelvis en flygresa, men det är inte ett botemedel eller en långsiktig lösning.

LÄS OCKSÅ: Vanliga tecken på att du lider av agorafobi

Skiljer sig behandlingen för barn?

Både barn och vuxna rekommenderas KBT-terapi. Däremot kan själva behandlingen behöva anpassas något, beroende på utvecklingsnivå. Efter en behandling får du med dig hemövningar och då krävs ofta att föräldrarna är med på tåget för att skänka stöd och hjälp.

– Sedan tycker jag att man ska vara försiktig med att sjukdomsförklara rädslor hos ett barn. De flesta växer ifrån exempelvis mörkerrädsla. Man får utgå ifrån vad som är att förvänta sig av ett barn i den åldern. När det börjar bli en begränsning, eller om barnet avviker mycket från jämnåriga kamrater.

LÄS OCKSÅ: 9 typer av ångestsyndrom och hur du lindrar

Hur många blir hjälpta?

– Jag skulle säga att de allra flesta specifika fobier har en 90-procentig förbättringsgrad. Det vill säga att personen inte känner sig begränsad eller får samma ångestpåslag.

Det finns emellertid vissa undantag menar Evander. Blod- och sprutfobi ligger något lägre, på 85 procent, och vid kräkfobi (emetofobi) tycks siffran sjunka ytterligare. Den fobin är emellertid inte lika studerad som andra fobier.

Kan man behandla sin egen specifika fobi?

Jonas lyckades som sagt till slut överkomma sin mörkerrädsla på egen hand, men det är inget han rekommenderar. Det var långt ifrån självklart att det skulle fungera.

– Det första du ska göra är att försöka identifiera vilka katastroftankar du har och vad det är som du är rädd för, säger han.

Många gör misstaget att gå alldeles för snabbt fram i sin exponering. I stället för att ta små, små kliv kastar sig folk huvudstupa ner i avgrunden.

Låt oss säga att du känner obehag när du ser en bild på en tecknad spindel, känslan är obehaglig men överkomlig. Då är det bättre att sitta kvar med den bilden, i stället för att direkt titta på en levande spindel och rusa därifrån i skräck.

Förmågan att stanna kvar i en situation är nämligen nyckeln.

– Ja, du får ett starkt rädslepåslag, men när du stannar kvar i situationen så kommer påslaget minska över tid.

– Problemet för folk med fobier är att rädslan bara eskalerar och de flyr innan de inser att obehaget kommer lägga sig efter ett tag.

Exponeringsbehandling ska alltså inte ses som chockterapi. Du kommer inte tvingas ner i en källare och dränkas i en miljon spindlar eller ormar. Det är en långsam, kontrollerad och gradvis process som syftar till att minska obehaget. Det sker alltid en dialog med terapeuten och som klient kommer du inte tvingas göra något som du inte vill. Därför kan de flesta uppleva mindre rädsla och obehag under terapin än i vardagliga situationer, fast de klarar av mer.

Många tas inte på allvar

Det är lätt att skratta bort en fobi som något orimligt och lite smålustigt. Alla fattar väl ändå att spindlar inte kommer smyga in i sovrummet om natten eller att det inte är farligt att åka hiss?

Ja, det stämmer delvis. Personer som lider av fobier är helt medvetna om att deras reaktion är orimlig, problemet är att de inte kan göra något åt den. Obehaget kommer automatiskt. Därför hjälper det inte att förklara för en person med en fobi att en situation inte är farlig. De är medvetna om att flygplan är ett oerhört säkert transportmedel men blir rädda ändå.

Lidandet kan dessutom vara mycket större än många tror. Skräcken finns inte bara där när personen utsätts för det hen är rädda för. Rädslan för att hamna i situationen kan vara så stark att personen undviker allt som har med den att göra. Till slut kan det begränsa precis hela livet.

– Jag tror många underskattar styrkan av reaktionen. Tänk dig att ditt barn plötsligt är borta och du är i ett främmande land. Tänk dig den reaktionen när du ser en spindel. Det blir en liv och död-reaktion i kroppen, säger Jonas Evander.

Innan Jonas lyckades komma över sin egen fobi var han övertygad om att problemet inte gick att lösa.

– Och det tror jag att de flesta som kommer till mig känner. Det här är omöjligt. Men det är möjligt, med rätt verktyg och förhållningssätt.