Filip har stammat sedan han var barn.
Filip har stammat sedan han var barn. Foto: Privat

Filip, 27: Min stamning ledde till självmordstankar

Filips svåra stamning ledde till mobbning, tvångstankar och självmordstankar.

Först i vuxen ålder lyckades han vända livet i positiv riktning.

Här är hans historia.

Jag har stammat så länge jag kan minnas. Ändå var jag som barn väldigt social och utåtriktad och tyckte om att ta plats.

På familjemiddagar pratade jag så maten blev kall och mina föräldrar sa åt mig att det var dags att äta upp och prata lite mindre.

I lågstadiet började några elever att härma min stamning och där någonstans började mobbningen. De skrattade och upprepade hånfullt det jag sa. Det kändes som en isdolk stacks in i mitt bröst, jag blev alldeles kall och kände skam och misslyckande, det kändes som om det var något fel på mig som person. Jag minns vid ett tillfälle i högstadiet när en kille skrev till mig på msn. Han började alltid med r,r,r,r Reineby, alltså stammade fram mitt efternamn. Men stamningen var egentligen inte så central i mobbningen.

LÄS OCKSÅ: 9 typer av ångestsyndrom och hur du lindrar

Började mobbas från dag ett

Jag hade svårt att få kompisar och tyckte det var jobbigt att försöka få vara med. I tredje klass började en ny kille i min klass som började mobba mig från dag ett. Jag var rädd för honom då han var mycket större än jag. För honom var jag ett lätt offer. Från trean till nian hade jag en konstant rädsla att gå till skolan, så rädd var jag för honom. Jag tyckte fortfarande om att ta plats och ställde mycket frågor på lektionerna. Den här hemska killen sa åt mig att hålla käften, att ingen brydde sig om vad jag sa.

Till en början var det mest psykisk mobbning men även fysisk längre upp i högstadiet. Det var den elaka killen och han fick med sig andra. Han bestämde över alla. Vid några tillfällen slog han mig och knuffade in mig i en dörr, kallade mig fula saker och hånskrattade. En gång tog han nackgrepp på mig och tryckte ner mig i marken och lade sig på mig. Det var hemskt att ligga där helt hjälplös, under en kille som säkert vägde 20 kilo mer än jag. Den maktlösheten minns jag än i dag mycket starkt.

Då hade jag samma dag blivit stoppad i korridoren i skolan och fått höra att ingen skulle sakna mig om jag dog

Stamningen blev värre av mobbningen, annars hade den kanske försvunnit. Jag vågade inte prata med tjejer för jag var så rädd för att börja stamma. Jag hade fått höra så länge att jag inte skulle tro att jag var något, att jag var ful och mitt självförtroende var i botten. I nian skulle vi ha en muntlig presentation och jag tränade i veckor för att inte börja stamma. När jag skulle läsa min del reste sig den elaka killen upp, beredd på att börja håna när jag stammade. Men jag lyckades läsa utan att stamma och han fick besviket sätta sig igen. Det är ett viktigt minne jag burit med mig hela livet. Då förstod jag också att jag kunde kontrollera stamningen.

I slutet av nian upphörde mobbningen helt, tack vare mina föräldrar som satte ner foten och åkte och pratade med lärarna. Då hade jag samma dag blivit stoppad i korridoren i skolan och fått höra att ingen skulle sakna mig om jag dog och det fick mina föräldrar att agera. Utan deras agerande vet jag inte hur det hade gått. Gymnasietiden var ganska neutral. Jag drömde om ett liv som fotbollsproffs och stamningen hamnade i skymundan.

Drabbades av tvångstankar

Efter gymnasiet åkte jag ner till Italien för att satsa på fotbollen men det rann ut i sanden. Jag ramlade in på studier i retorik, men under mitt sista år drabbades jag plötsligt av tvångstankar och jag förstod inte varför jag mådde så dåligt. Jag var i ett nytt förhållande och mådde ju bra. Men jag nedvärderade mig själv dagligen, tänkte på saker som fick mig att må dåligt, som min uppväxt, skoltiden och min prestationsångest. Jag hade destruktiva tankar om mig själv dygnet runt och kände mig värdelös.

Mår du dåligt eller är närstående? Hit kan du vända dig

Är du närstående: Ta alltid självmordstankar eller planer på allvar. Bevara lugnet, men vidta åtgärder.

Prata och våga lyssna. Uttryck din oro och ställ frågor. Ge konkreta exempel på varför du tror att det finns en självmordsrisk. Visa empati och döm aldrig. Betona att hjälp finns.

En självmordsnära person behöver träffa någon från psykiatrin på en gång. Ring 112 eller åk till en akutmottagning. Om möjligt – lämna inte personen ensam.

Självmord är ofta impuls­handlingar. Självmordsnära människor är ofta ambivalenta in i det sista. Det går att påverka dem. Betona att det går att få hjälp och att saker och ting kommer att bli bättre.

Ring alltid 112 om läget är akut.

BRIS vuxentelefon: 077-150 50 50.

BRIS – Barnens hjälp­ telefon: 116 111, Bris.se.

Självmordslinjen: 90 101, Chatt.mind.se.

Jourhavande präst: Nås via 112.

Föräldratelefon: 020-85 20 00.

Jourhavande kompis: 020-22 24 44.

Spes (Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd): Spes.nu. Telefonjouren: 08-34 58 73.

Våren 2017 funkade inte jag längre och jag fick pausa mina studier. Jag hade året innan provat KBT men det hjälpte ingenting. Jag satt en dag vid köksbordet och det var som om jag hörde en röst säga; är det inte bättre att du tar livet av dig? Jag tänkte att jag hade blivit schizofren. Jag ringde 112 och sa att jag inte ville leva mer och blev hämtad av ambulans. En psykolog berättade att jag led av tvångstankar, som berodde på att jag blivit mobbad. Han sa att det mentala skyddet försvinner när man blir utsatt för trauman.

LÄS OCKSÅ: OCD: Symtom och behandling av tvångssyndrom

Började bearbeta traumat

Genombrottet kom när han fick mig att prata och börja bearbeta mina trauman från barndomen.

Plötsligt började de elaka tankarna om mig själv att tystna, tack vare rätt medicin och svar på alla frågor.

Sedan hösten 2017 föreläser jag under namnet ”Den stammande retorikern” med budskapet om att snällhet är det viktigaste för välbefinnandet. Jag har lärt mig att det som är jobbigt att prata om mår man väldigt bra av att prata om.

Dela med dig av din historia

Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på. Vi vill höra din historia.

Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara helt anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser Söndag,

Expressen

105 16 STOCKHOLM

Vill du skicka ett mejl så går det också bra. Du kan skriva till: lasarberattelser @expressen.se

I dag är mina tvångstankar nästan helt borta men stamningen är kvar. Relationen till stamningen är ansträngd, men jag har tvingat mig själv att använda den till en fördel i det jag gör och jag märker att ju mer jag pratar om den, desto bättre handskas jag med den. Jag är inte kompis med stamningen men den är en del av mig som jag lärt mig att acceptera.

Filip, 27, berättat för Anne Haavisto

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av ToppHälsa + varma tights från Röhnisch. Köp nu!