Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>PSYKOLOGI

Publicerad 25 aug 2019 06:00

Eva, 53: ”Hon har gett mig livsgnistan tillbaka”

Eva förlorade sin make i en hjärtinfarkt.

Eva förlorade sin make i en hjärtinfarkt.

Foto: Shutterstock

När 53-åriga Eva förlorade sin make hittade hon tillbaka till livet på ett oväntat sätt.

Här är hennes historia.

Plötsligt fanns inte min man Mats mer. Efter att han åkt i väg till jobbet på morgonen kom han aldrig tillbaka. Han dog i en hjärtinfarkt. Det var en chock och han gick bort alldeles för tidigt, 49 år gammal. Vi hade levt ihop i 27 år och Mats var min livskamrat och bästa vän. Barnen hade precis flyttat och min stora tröst var vår golden retriever Kalle. Vi hade tagit över honom från ett par vänner, som flyttat utomlands. Kalle var alltid med oss när vi plockade svamp eller vandrade i skogen. En lugn, trevlig hund som alltid låg vid mina fötter när vi åt middag eller tryckte sig tätt intill mig när vi satt i soffan.

Tiden efter att Mats gått bort var det kaos. Jag saknade våra samtal och den ständiga beröringen. Hans morgonpuss på halsen, armen han alltid la om mig framför tv:n och att varje kväll få ligga på hans arm när vi skulle sova.

LÄS OCKSÅ: Pernilla, 47: Jag blev kär i min barndomsvän 

Hunden blev en tröst

För första gången tillät jag min hund att ligga i sängen på nätterna. Han la sig ovanpå täcket på Mats sida. Jag gosade lite med hans öron och somnade med armen runt min fina hund. Det var som om Kalle försökte trösta mig. Han förstod och fanns där för mig. Promenaderna med Kalle var min livlina. När sorgen kom över mig och jag inte visste vad jag skulle leva för, måste hunden gå ut. Hunden behövde mig. Vi gick milspåret och fikade ihop på en bergknalle. Vi kunde vara ute en hel dag och ibland fick vi med oss mina kompisar och deras hundar. Så småningom började jag springa igen. Det var inte samma sak som när Mats varit med oss, men det kändes som om han var med oss i spåret ändå. Jag kunde tydligt känna hans närvaro och det tror jag att hunden också gjorde. Det var en tröst.

Fem år efter att min man gått bort fick Kalle cancer

Att ha en hund som blev överlycklig när jag kom hem på dagarna hjälpte mig i sorgen. Han var mitt ständiga sällskap, alltid lugn och tillgiven. Det betydde allt. Även om mina barn och vänner ofta var hos mig, åkte de ju alltid hem förr eller senare. Då fanns Kalle kvar. Sakta, sakta hjälpte han mig att läka, även om saknaden efter Mats fanns kvar.

Fem år efter att min man gått bort fick Kalle cancer. Hela hösten hade jag haft på känn att något var fel. Till slut klarade han inte av att resa sig längre och jag åkte in akut till djursjukhuset. Nästa morgon var han död. Kroppen var fortfarande varm när jag kom till veterinären. Det var bland det värsta jag varit med om. Min fina, underbara Kalle fanns inte mer. Nu rasade jag ned i ett mörkt hål på riktigt. Jag klarade knappt att gå till jobbet och blev sittande inne. All livslust försvann. Det var så tomt.

LÄS OCKSÅ: Carina, 47: ”Jag fick flytta in hos mina föräldrar” 

Valpköpet blev vändningen

Min bästa väninna kom förbi mig ett par kvällar i veckan och tvingade mig att gå ut. Men att gå på samma vägar där Kalle trampat och nosat gjorde ont. Jag sörjde honom enormt. Det var en nästan fysisk smärta, med en oerhörd saknad efter honom i händerna. Jag skulle aldrig mer få klappa hans mjuka öron och stryka den lite strävare pälsen. Han skulle aldrig mer lägga sig tungt och varmt på mina fötter när jag åt frukost, aldrig mer lägga sig tillrätta i sängen med en suck. Den här gången var jag ensam på riktigt. Att vara hemma blev svårt. Allt påminde om Kalle.

Till slut tog min väninna tag i saken. Hon sa att det här gick inte längre. Skulle jag inte skaffa en hundvalp? Hon visste en kennel som hade leveransklara golden retriever-valpar. Mina barn tyckte det var alldeles för tidigt, men jag ville titta på valparna. Vi satte oss på köksgolvet hos kvinnan som födde upp hundarna. Sex små valpar tumlade in. En av dem kom fram till mig och la sig i mitt knä. Det var Klara. En otroligt söt liten tik med mjuk, stinn mage. Egentligen hade jag tänkt skaffa en hanhund till, men det var som att hon valde mig. Det fanns en sådan fin kemi mellan oss och hon gick inte att motstå.

Hon har fått sorgen att bli uthärdlig

Efteråt följde Klara med oss hem. Det var inget vidare för den lilla hundvalpen, som inte var rumsren och blev bilsjuk.

På vägen hem köpte vi en ny hundkorg och valpfoder åt den lilla tiken. Första kvällen gnydde hon efter sin mamma och syskonen, så hon fick ligga i sängen hon också. Det var ljuvligt att ha henne där. Precis som Kalle var hon lugn och kelig.

I dag har jag henne med på jobbet, där hon ligger i sin lilla korg. Hon har precis fyllt ett och snart kan vi börja springa tillsammans. Redan har hon varit på utflykt med mig, väninnorna och deras vovvar. Precis som Kalle älskar hon skinka och köttbullar, när hon får smaka.

Klara har inte tagit hans plats, Kalle kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, men hon har fått sorgen att bli uthärdlig. Jag är behövd igen och får den där underbara fysiska närheten och tillgivenheten som man får av en hund. Jag är så glad över all vår tid tillsammans. Hon har gett mig livsgnistan tillbaka.

Eva, 53, berättat för Åsa Görnerup