Överfallet satte djupa sår i Elin.
1 av 2: Överfallet satte djupa sår i Elin. Foto: Shutterstock
Terapi har hjälpt men rädslan har aldrig riktigt försvunnit.
2 av 2: Terapi har hjälpt men rädslan har aldrig riktigt försvunnit. Foto: Shutterstock

Elin, 39: ”Jag blir livrädd men vågar inte röra mig”

På fel plats vid helt fel tillfälle. En enda kväll förändrade Elins liv fullständigt.

Och hon påverkas fortfarande tio år senare.

Här är hennes historia.

Det här hände för tio år sedan, men det känns fortfarande som i går. Händelsen tog hårt på mig och det dröjde flera år innan jag kunde slappna av helt när jag var utomhus. Vi hade varit på väg till en fest, jag och mina två väninnor. På tunnelbanan söderut från centrala Stockholm blev det plötsligt tumult längre bort i vagnen. Vi såg att två män hade börjat knuffa varandra och snart flög knytnävarna i luften och det blev riktigt obehagligt. Ingen i vagnen ingrep, alla tittade bort och vi vågade inte heller göra någonting. Efter en stund blev det lugnare och vi fortsatte resan småpratande, men jag sneglade hela tiden över axeln för att hålla koll på de två, uppenbart berusade, männen. Plötsligt var vi ensamma i vagnen med de två männen och jag hörde hur de stegade mot oss. 

LÄS OCKSÅ: Erica, 41: ”Jag bad honom släppa mig”

Sprang så fort benen bar

Efter någon minut känner jag att det blir blött i mitt hår. Stanken är kväljande när det rinner öl över hela mitt ansikte. En av männen står alltså bakom mig och häller öl över mitt huvud. Jag blir livrädd men vågar inte röra mig och mina väninnor sitter som paralyserade och tittar på mig. Det känns som en evighet innan dörrarna öppnas, och då reser vi oss och springer ut genom dörrarna.

Jag är helt tom i huvudet och springer så fort benen bär, mina väninnor halkar efter men en av männen kommer ikapp mig. Jag hinner inte fram till rulltrappan när han vräker sig över mig. Jag ramlar på det hårda stengolvet med mannen över mig. Han är tung och jag tappar andan. Han pressar ner mitt ansikte i golvet och väser i mitt öra; ”din jävla hora”.

Jag ligger helt stilla, rör inte en muskel, jag är säker på att han kommer att slå ihjäl mig, eller misshandla mig svårt, kanske till och med våldta mig. Jag har ingen aning om var mina väninnor är, har ingen luft att skrika med, jag bara ligger där och väntar på hans nästa drag. Jag tänker på mina barn där hemma och gråten väller över mig, var det sista gången jag såg dem i morse? Vem kommer att hitta mig? Vem kommer att berätta för min man?

Den natten sover jag inte en blund

Jag håller andan och hör någonstans i bakgrunden röster som skriker ”stanna”. Då reser han sig och rusar därifrån och när jag vänder mig om ser jag att två väktare kommer springande. Det känns som jag drar mitt första andetag på länge och lättnaden går knappt att beskriva. Det tar många minuter innan jag förstår vad som händer, att jag är fri och den hemska mannen är försvunnen. Bakom väktarna kommer mina väninnor och de berättar gråtande att de sprungit till den andra tunnelbaneuppgången för att hämta hjälp.

Väktarna frågar om jag är okej, men springer sedan efter mannen. Jag börjar gråta igen och vi kramar om varandra. Sedan åker vi hem, ingen av oss är festsugen längre. Den natten sover jag inte en blund, tänker bara på vad som kunde ha hänt om inte väktarna hade dykt upp. Hade han slagit mig medvetslös? Hade jag hamnat på sjukhuset?

LÄS OCKSÅ: Therese, 39: Jag avslöjade min sambos otrohet

Tvingades gå i terapi 

Frågorna snurrade i huvudet, men jag visade inget utåt, ville inte oroa mina barn. Dagen efter gjorde jag en polisanmälan och det dröjde inte mer än en vecka så kom en kallelse för att lämna vittnesmål hos polisen. Jag behövde aldrig infinna mig i rättssalen senare utan mitt vittnesmål räckte, vilket var otroligt skönt för jag hade inte orkat se den där mannen igen. Han dömdes för misshandel och skadegörelse och jag fick viss ersättning som brottsoffer. Men jag var förändrad.

Dela med dig av din historia

Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på.

Vi vill höra din historia.

Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser Söndag,

Expressen

105 16 Stockholm

Vill du skicka ett mejl så går det också bra. Du kan skriva till: lasarberattelser @expressen.se

Jag vågade inte längre åka tunnelbana själv, och absolut inte sent på kvällarna. Så ofta jag kunde tog jag bussen eller cyklade i stället. Under en period mådde jag så dåligt att jag gick till en psykolog. Det var förlösande och gav mig styrka. Min man var också ett otroligt stöd. Vi samtalade ingående om det som hade hänt och efter några månader återvände livet sakta. Men min rädsla försvann inte. Överfallet hade satt djupa spår hos mig och begränsade mig mycket. Jag blev rädd när jag gick på stan. Om någon gick för nära bakom mig steg jag åt sidan för att släppa fram personen.

Påverkas fortfarande – tio år senare

Många gånger var jag helt slut när jag kom hem, av anspänningen och oron. Mina barn märkte förstås att jag var förändrad, men jag sa att jag var lite hängig och trött, att jag hade jobbat för mycket. Att skrämma dem ville jag absolut inte, de fick inte påverkas av det som hänt mig.

Nu har det gått tio år sedan det hände, och jag har återvänt till ett relativt normalt tillstånd. Men jag ser mig fortfarande om när jag är ute och åker, det kommer jag nog aldrig att sluta med. Jag har funderat mycket på den här händelsens djupare betydelse för mig och har insett att jag fått mycket större känslighet för allt som rör våld. Jag känner djup sorg för alla som blir utsatta för det. Människor som blir berövade en del av sitt värde, sitt innersta, och som för alltid förlorar en del av sig själv. Jag får nog aldrig tillbaka den lilla bit som han tog ifrån mig, det får jag leva med.

Elin, 39, berättat för Anne Haavisto

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av ToppHälsa + varma tights från Röhnisch. Köp nu!