När Carina blev fråntagen sin son visste hon knappt var hon skulle ta vägen.
1 av 2: När Carina blev fråntagen sin son visste hon knappt var hon skulle ta vägen. Foto: Shutterstock
”Jag trodde jag skulle dö av sorg faktiskt”
2 av 2: ”Jag trodde jag skulle dö av sorg faktiskt” Foto: Shutterstock

”Det var hemskt att bli fråntagen sitt barn”

I efterhand kunde diagnosen förklara såg mycket. Varför hon sökt sig till destruktiva relationer och varför hon haft så svårt att hantera andra människor.

Men en sak kunde den inte ta ifrån henne – kärleken till sitt barn.

Här är Carinas historia.

Jag fick min Aspergerdiagnos när jag var 35 år. Jag har under hela mitt liv haft svårt att läsa av människors signaler och knyta kontakt, men det var mina aggressioner jag sökte för och fick då en utredning. Den blossande ilskan som kunde komma när som helst gjorde mig orolig.

Jag var mobbad i skolan, jag dög inte till och folk tyckte jag var avvikande. Även om jag mådde dåligt så gick jag till skolan eftersom mina föräldrar sa att det var skolplikt. Efteråt har jag ångrat att jag gick, jag borde ha skolkat och hade kanske mått bättre.

På högstadiet fick vi en ny kille i klassen som var väldigt elak. Han började mordhota mig på rasterna och sa att han skulle bränna ihjäl mig med en tändare. Jag fick ingen hjälp av lärarna utan de tyckte att jag skulle byta klass. Men det var ju på rasterna som jag blev mobbad så ett klassbyte hade inte gjort någon skillnad.

LÄS OCKSÅ: 5 fysiska tecken på att du är i en psykiskt destruktiv relation

Hotfull och paranoid

Efter nian försökte jag ta livet av mig, men ångrade mig och tänkte att jag skulle fortsätta kämpa. Även på gymnasiet blev jag utfryst och den enda kompisen jag hade hoppade av, vilket jag också gjorde efter ett halvår. Det var för svårt med det sociala och att hänga med i undervisningen.

1998 när jag flyttade till en annan stad träffade jag en trevlig och snäll man, som jag blev kär i. Han sa bland annat att jag var vacker, något jag aldrig fått höra förut. Han var lugn och lyssnade på mig, men det var bara i början.

Efter några månader började hans attityd att ändras. Han skyllde på mig för att jag blivit mobbad som ung och han kallade mig störd. När jag inte ville ha analsex sa han att jag var onormal.

Dela med dig av din historia

Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på.

Vi vill höra din historia.

Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser Söndag,

Expressen

105 16 Stockholm

Vill du skicka ett mejl så går det också bra. Du kan skriva till: lasarberattelser @expressen.se

Han blev mer och mer hotfull och paranoid. När han skulle komma hem från jobbet krävde han att jag skulle ha kaffe klart och sen fick jag provsmaka för att visa att kaffet inte var förgiftat. En dag rusade han hem till mig och anklagade mig för att ha skämt ut honom för bekanta och tog ett strupgrepp på mig bakifrån. Det var vändningen. Alla känslor av kärlek försvann då och ersattes av rädsla. Jag satt uppe hela natten och funderade på hur jag skulle göra och undrade vad jag hade gjort för fel, så jag tog på mig mycket skuld.

Jag förstod att jag måste lämna honom meddetsamma. En väninna till mig ringde kvinnojouren och personal därifrån kom och hämtade mig, och vi gjorde en polisanmälan. Jag stannade en vecka och sen bodde jag en tid hemma hos mina föräldrar.

LÄS OCKSÅ: Evelina, 29: ”Jag ville inte vara svartsjuk”

Födde en liten son

Han ringde hela tiden men jag svarade inte, varje gång jag hörde telefonen ringa så hoppade jag till, livrädd. Han skrev även brev och bad mig komma tillbaka, sa att vi skulle lösa allt och det skulle bli bra. Men jag gick aldrig tillbaka och såg honom tack och lov inte mer.

Året därpå träffade jag en ny man. Jag hade börjat i terapi för mina upplevelser i barndomen men även från relationen innan. Han var en vän till en väninna. Jag ville egentligen inte träffa en man så snabbt inpå, men hon övertalade mig och sa att han var så snäll och omtänksam. Vi började dejta och kärleken växte så småningom fram. Jag har ju efteråt förstått att jag hade ett enormt kärleks- och närhetsbehov.

Ett år senare blev jag gravid och 2006 föddes vår son. Jag var så lycklig, det var helt underbart att bli mamma. Men jag hade svårt att klara av att sköta pojken och fick en boendestödjare som skulle hjälpa till. 

Min son placerades på ett familjehem och det var den största sorgen i mitt liv

Av någon anledning ryckte hon en dag sonen ifrån mig och sa att det inte fungerade, hon sa att jag hade för svårt med att tolka barnets signaler.

Min son placerades på ett familjehem och det var den största sorgen i mitt liv. Det var hemskt att bli fråntagen sitt barn, jag trodde jag skulle dö av sorg faktiskt. Vår son mådde inte bra i den familjen, han var så ledsen när vi var där och hälsade på och hängde sig fast vid min hals.

Ett halvår senare fick vi hem honom igen och det var helt underbart. Vi fick tag på en liten lägenhet där vi bodde ett halvår innan vi flyttade igen. Pappan kränkte mig allt oftare och sa att jag inte var kapabel att ta hand om vår son. När han slog mig gick jag därifrån igen.

LÄS OCKSÅ: ”Mitt livs sista dejt, det fick bära eller brista”

Fortsätter kämpa för sin son

Jag har insett att min asperger gjort att jag hamnat i destruktiva förhållanden, vilket är väldigt ledsamt. Mitt extrema närhetsbehov bottnar i den otrygghet jag ofta kände som barn.

Min son är för tillfället placerad i familjehem igen och jag saknar honom väldigt mycket. Kärleken till min son är utan gränser, vi ringer och skypar med varandra ofta och håller en tät kontakt.

Nu går jag i traumaterapi och bor i en LSS-bostad och börjar må bättre. Jag är tacksam för att jag valde livet, då när det var så tungt och jag ville avsluta. Glad att jag fortsatte kämpa framåt, även när det kändes becksvart och meningslöst. Jag lever för min son och gör allt för att få hem mitt älskade barn snart.

Carina, 45, berättat för Anne Haavisto

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av ToppHälsa + varma tights från Röhnisch. Köp nu!