”När hon började gå i bylsiga kläder hörde jag en varningsklocka inom mig, men jag var för upptagen med annat trivialt att jag inte hade tid att ta tag i det”
1 av 2: ”När hon började gå i bylsiga kläder hörde jag en varningsklocka inom mig, men jag var för upptagen med annat trivialt att jag inte hade tid att ta tag i det” Foto: Shutterstock
”Paniken skenade och jag såg i tankarna min dotter mager och död på en brits, och begravningen efter, sorgen, ilskan, skuldkänslorna…”
2 av 2: ”Paniken skenade och jag såg i tankarna min dotter mager och död på en brits, och begravningen efter, sorgen, ilskan, skuldkänslorna…” Foto: Shutterstock

Mariette, 49: Svaren fanns i dotterns dagbok

Länge ignorerade 49-åriga Mariette varningsklockorna. Först när hon tittade i hennes dagbok blev sanningen uppenbar.

Här är hennes historia.

Min dotters ätstörningar kom smygande. Hon hade alltid varit sund, glad och hälsosamt rund, aldrig överviktig.

Men en sommar började hon förändras. Portionerna på tallriken blev mindre och hon började med olika förbud för sig själv. Först skulle hon avstå från bröd, sedan socker och till sist, det mest alarmerande egentligen för ett barn i början av tonåren, lördagsgodiset. Hon hittade ursäkter som jag just där och då gick på. Hon fick ont i magen av brödet, sockret skadade tänderna för det hade tandläkaren sagt, godispengarna ville hon spara så hon kunde köpa något roligt för dem i stället. Hon kunde ju spara dem till Londonresan vi planerade att göra året därpå. Jag tyckte det lät som en jättebra idé då jag själv var rätt trött på det eviga lördagsgodiset som kändes påtvingat ändå.

LÄS OCKSÅ: Erica, 41: ”Jag bad honom släppa mig”

Varningsklockorna började ringa

När hon började gå i bylsiga kläder hörde jag en varningsklocka inom mig, men jag var för upptagen med annat trivialt att jag inte hade tid att ta tag i det, något jag skäms för i dag när jag tänker på det. Vad kan möjligen vara viktigare än sina barns hälsa? Men det var en pressad period på jobbet och vi hade det jobbigt med lillebror som bråkade mycket på förskolan. Det var eviga samtal och möten med personalen och många tårar.

Problemen med min dotter gick in i en ny fas då hennes lärare hörde av sig och berättade att vår dotter vägrade vara med på idrotten. När jag pratade med henne hemma sa hon att hon hatade idrott, att hon inte förstod varför hon skulle behöva vara med och hoppa över plintar eller jaga bollar. Hon tänkte inte göra det bara, det var fånigt och bortkastad tid. Jag lät henne hållas och tänkte att det kanske går över och bad läraren att inte pressa henne utan ge henne tid.

Sanningen fanns i dagboken

Terminen gick och hon hade hög frånvaro från idrotten, då hon helt slutat att gå dit för att ens få närvaro. En dag när jag kom hem hade hon glömt att stänga dörren till sitt rum, som hon alltid annars gjorde. Jag är inte en snokare, men jag hade en oro inom mig som ledde mig till hennes skrivbordslådor. Den andra lådan jag öppnade innehöll hennes dagbok. Jag stod en bra stund och stirrade på den, oförmögen att göra det jag var på väg att göra. Men jag kunde inte låta bli.

Med bultande hjärta bläddrade jag igenom sidorna och vet inte vad jag letade efter egentligen, men ögonen fastnade på meningen ”jag måste bli smalare, nästa år vill jag verkligen komma i en baddräkt”. Då förstod jag att min dotter hade drabbats av ätstörningar. Jag hade många år tidigare arbetat som vikarie på en anorexiklinik och gick till datorn och började googla runt. Jag måste hitta hjälp nu, nu var det bråttom. 

Paniken skenade och jag såg i tankarna min dotter mager och död på en brits

Kliniken jag hade jobbat på hade stängt och man hänvisades till att ta en första kontakt med sin husläkare. Jag ringde vårdcentralen och fick en tid hos vår läkare två veckor senare. Två veckor var en vansinnigt lång tid när paniken började växa inom mig.

Jag mindes med gråten i halsen de barn jag hade stöttat på kliniken, vissa av dem så unga som 11 år och rullstolsburna för att de inte orkade gå. Paniken skenade och jag såg i tankarna min dotter mager och död på en brits, och begravningen efter, sorgen, ilskan, skuldkänslorna…

Visst gick hon på toaletten efter varje måltid, hur länge hade hon gjort det? Hur länge hade vi missat det? Jag frågade henne om hon spydde och hon nekade. Jag började stå utanför toaletten för att lyssna om hon kräktes men jag hörde aldrig något. Sedan började jag leta efter kräkrester i toaletten efter att hon varit där. Jag satt på knä framför toan och sniffade, och drog med fingrarna under toalettkantens insida. Det luktade kräk, jag var helt säker men hon fortsatte att neka.

LÄS OCKSÅ: Ulrika, 52: Övergreppen började när jag var fem

Känner stor tacksamhet

När jag försökte prata med henne om att jag sett att hon börjat äta mindre och att hon magrat blev hon arg och sa att jag förföljde henne och att jag inte skulle lägga mig i. Många kvällar grät jag för mig själv i sängen, livrädd för att förlora henne i en av de värsta sjukdomarna som finns. När vi var hos läkaren gick jag först in och pratade, sen fick min dotter komma in.

Sakligt och ärligt berättade läkaren för min dotter allt hon skulle missa i livet om hennes kropp skulle stänga av organ, ett efter ett, för att hon inte åt. Hon skulle inte kunna spela fotboll mer, kanske inte plugga vidare, inte resa och absolut inte leka med kompisar. Mina tårar rann. Min dotter tittade ner på sina händer och nickade. Sedan lovade hon läkaren att hon skulle börja äta igen, vilket hon gjorde. 

Dela med dig av din historia

Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på.

Vi vill höra din historia.

Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser Söndag,

Expressen

105 16 Stockholm

Vill du skicka ett mejl så går det också bra. Du kan skriva till: lasarberattelser @expressen.se

Redan nästa morgon åt hon den frukost hon brukar och hon slutade med stora kläder.

Jag kunde knappt tro att det var sant, men sakta vände det och hon fick tillbaka sitt fina goa ansikte, huden fick färg och hon blev gladare. Det var en lättnad svår att beskriva och jag så tacksam för att vår läkare tog oss på allvar och att hon var så tydlig. Hade vi inte gått till henne kanske det hade varit för sent att få hjälp.

Jag brukar inte be till Gud, men då gjorde jag det och tackade för att jag fick ha min älskade dotter kvar hos mig.

Mariette, 49, berättat för Anne Haavisto

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Halva priset på ToppHälsa! 5 nr för endast 139 kr. Köp nu!