Foto: Shutterstock

Anna, 62, om könskorrigeringen

Anna, 62, kände sig aldrig hemma i sin manliga kropp. Först vid vid 59-års ålder vågade hon ta steget och genomföra en könskorrigering.

Här är hennes berättelse.

Jag var 59 år när jag gjorde min könskorrigering. Det var nu eller aldrig, minns jag att jag tänkte. Att växa upp i en pojkes kropp var väldigt jobbigt och jag trivdes aldrig med mig själv, men då förstod jag inte riktigt vad det handlade om.

Tonårsperioden var förstås problematisk. Jag avskydde mitt könsorgan och utvecklade ett självskadebeteende. Jag stack in nålar i mitt kön, i hopp om att det skulle bli någon sorts förändring, att jag skulle bli av med den och nollställa mig själv på något vis. Jag levde på som pojke och gjorde det som förväntades av pojkar, som att köra moppe, uppträda tufft och tillhöra gruppen. Det var stora barriärer, kände jag, mellan flickor och pojkar på den tiden.

Ville korrigera sitt kön

Jag var ofta frustrerad och jag kände mig smutsig, men utan att förstå varför, utan att kunna sätta ord på det jag kände. Att inte känna sig tillfreds med sig själv i så många år var förödande och jag hade ofta självmordstankar. Jag var hela tiden i manliga sammanhang liksom på rutin, samtidigt som jag var fascinerad av design och mode och beundrade starka kvinnor som tog för sig. Jag hade en beundran för kvinnor, som inte var sexuell, utan för att de var starka i en annan värld som jag längtade efter.

På den tiden pratades det inte om såna här saker, så jag var ensam med mina känslor i alla år. När jag var 55 år började jag fundera kring könskorrigering. Efter att ha varit på en föreläsning på ett större sjukhus tog jag det avgörande beslutet för att korrigera mitt kön.

Sen gick det väldigt fort. 

Diagnos: Transsexuell

Jag träffade en transtjej via en dejtingapp, som blev min väninna och vägledare. I början av mars 2017 gick jag till min husläkare, som skrev en remiss för utredning. Samma dag åkte jag till Båstaträffen, en träff ursprungligen för transvestiter, där man får leva ut i sin kvinnliga roll.

Jag var i ett lyckorus inför mitt kommande liv och körde för fort och blev av med körkortet. Hela den sommaren väntade jag på att få påbörja utredningen.

Jag skaffade en hårdel som limmades på mitt huvud, tillsammans med mitt eget hår, vilket var en wow-upplevelse och betydde oerhört mycket för mig. I november samma år var utredningen klar och jag fick min diagnos transsexuell, som berättigar till att få hjälp med hormonbehandling, hjälp med rösten med en logoped, hårborttagning från ansiktet och bröstimplantat.

Uppspelt inför operationen

Året därpå fick jag min ansökan hos Socialstyrelsens rättsliga råd beviljad och jag fick mitt kvinnliga personnummer. Då hade jag opererat in bröstimplantat och varit i Spanien och gjort en Female Facial Surgery, som går ut på att genom olika kirurgiska ingrepp göra ansikte och huvud mer feminint. För mig blev brösten något som poängterade min könstillhörighet och jag kände mig genast mer feminin. Och det är ett par väldigt fina bröst, som jag är mycket nöjd med.

Dela med dig av din historia

Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på.

Vi vill höra din historia.

Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser Söndag,

Expressen

105 16 Stockholm

Vill du skicka ett mejl så går det också bra. Du kan skriva till: lasarberattelser @expressen.se

Inför operationen av mitt könsorgan var jag uppspelt och så lycklig och räknade ner dagarna till den stora dagen. Jag var inte ett dugg nervös, kände bara att det skulle bli underbart, äntligen! Innan jag åkte till sjukhuset ville jag bli snygg så jag gick till frissan. Under operationen tog de bort testiklarna och använde penishuden för att skapa blygdläppar, ollonet användes till klitoris, och det skapades hål för vagina med hud av penishuden och från pungen.

Jag kände mig för första gången hel som människa

I fem dagar fick jag ligga på rygg utan att röra mig för att allt skulle läka. Jag minns den fantastiska känslan av att det var slätt där nere mellan benen och jag kände mig för första gången hel som människa. Jag låg och tänkte på hur jag skulle klä mig, att det äntligen skulle vara möjligt att klä mig som jag ville, som i tajts och baddräkt.

För att min vagina skulle få djup och vidd behövde jag använda olika stavar. Vaginan är viktig för mig, den är också bekräftande, det är ju den delen jag får av det kvinnliga könsorganet – men utan fortplantningsorganen, vilket jag ibland känner sorg över, även om jag är i den här åldern. Även om jag kommit långt med min könskorrigering kommer jag aldrig att bli kvinna fullt ut. Jag delar inte nackdelarna med att ha växt upp som kvinna; de problem som många kvinnor har i yrkeslivet, sexism och annan utsatthet i relationer. 

Lever som kvinna

Som grabb blev jag varnad för snuskiga gubbar, men bara till en viss ålder, sen upphörde det.

Jag kallar mig själv för ts-kvinna, transsexuell kvinna, i stället. Det känns mer korrekt. Jag funderar dagligen på skillnaden mellan män och kvinnor, den ljusare rösten som inte alltid kan göra sig hörd i större sammanhang och det fysiska övertaget män har.

Idag är jag en harmonisk person som trivs med mig själv. Det känns som livet leker. Jag handlar kläder som aldrig förr och klär mig kanske för vågat anser en del, men jag tar väl tillbaka den tonårstiden jag aldrig hade. Med klackar är jag 185 centimeter, och det är klart att folk tittar, men jag är lycklig och tacksam över att ha kommit så långt i mitt livs största projekt – och att vid 62-års ålder få vara den jag känner att jag är.

Anna, 62, berättat för Anne Haavisto

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av Topphälsa + härlig hudvård för 199 kr. Köp nu!