Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>PSYKOLOGI

Publicerad 21 apr 2019 19:00

Anna, 43: ”Jag var i en bubbla av chock”

Anna Säfström började må psykiskt dåligt när flera ur hennes närmaste familj gick bort.

Anna Säfström började må psykiskt dåligt när flera ur hennes närmaste familj gick bort.

1/2

Foto: Privat

”Jag var i en bubbla av chock och hade inte orken att släppa ut alla känslor”

”Jag var i en bubbla av chock och hade inte orken att släppa ut alla känslor”

2/2

Foto: Shutterstock

När livet svänger är det inte alltid lätt att hänga med.

Under en femårsperiod förlorade Anna Säfström, 43, flera av sina närmaste och kunde till slut inte fungera – innan hon sökte hjälp.

Här berättar hon sin historia.

”Jag hade fem galna år i rad. År av sjukdom, sorg och död, men även av stor lycka.

Jag var lyckligt gift, jobbade heltid på ett IT-företag och var väldigt aktiv i min fritid med stort umgänge och vänner. Jag har alltid haft mycket på gång och varit rätt dålig på att ta hand om mig själv, har egentligen i hela mitt liv varit mer mån om andra än mig själv. 

I december 2009 gick min mamma oväntat bort, hon åkte in till sjukhuset med gallstensanfall och kom inte hem igen. Jag och min man började med IVF-utredning och hade tur att bli gravid med min dotter. Graviditeten var tuff med mycket smärtor och förlossningen var utdragen och komplicerad och jag höll på att dö av blodförlust. 

Ett par månader senare somnade min pappa in, också plötsligt och oväntat, även om han var ganska gammal. Jag hade svårt att ta in allt som hände, mådde fruktansvärt dåligt både mentalt och fysiskt men kämpade på för att klara dagarna som nybliven trött mamma. 

Mitt liv handlade mest om att överleva

Jag var i en bubbla av chock och hade inte orken att släppa ut alla känslor, mitt liv handlade mest om att överleva och jag tror inte att folk runtomkring förstod hur illa det var. När vår dotter var tio månader fick min svärfar en hjärntumör och gick bort ungefär samtidigt som vårt andra barn föddes 2013. 

Jag började må riktigt dåligt. Det började med kraftig yrsel och det kändes som jag satt i en gungande båt hela dagarna. Jag tänkte att jag var trött och att det skulle gå över, men när hjärtat började rusa blev jag rädd och gick till läkaren. Det togs prover, till och med en hjärnröntgen men inget visade på att jag skulle vara sjuk fysiskt. 

Det är klart att jag förstod att mitt mående var kopplat till allt jag hade varit med om. Det var inte mänskligt att gå igenom så mycket som jag hade gjort. Jag blev sämre och orkeslösheten gjorde mig nedstämd. Trycket över bröstet gjorde att jag hade svårt att ta djupa andetag. Jag blev plötsligt väldigt ljud- och ljuskänslig, det var som om jag inte hade kvar något filter utan alla intryck gick rakt in. Jag tappade läsförmågan, såg bokstäverna men kunde inte se vad det stod. Det var en enorm kraftansträngning att gå upp på morgnarna och klä på mig, men jag måste ju för mina barn. 

LÄS OCKSÅ: Läkaren: 6 tidiga tecken på utbrändhet 

Började gå i terapi

Till slut blev jag riktigt rädd, särskilt för mina besvär med hjärtat. Jag gick till en annan läkare och fick en remiss till en stressmottagning och i januari 2015 började jag ett program där jag gick i terapi, både enskilt och i grupp. Det viktigaste verktyget jag hittade var acceptans, det blev nyckeln till fortsatt läkande. Att acceptera att jag mådde dåligt och inte hade samma ork som förut var viktigast. Att inte kämpa emot och ignorera vad kroppen signalerade mig. 

Acceptans var nyckeln till allt och gav mig ett lugn som hjälpte mig att påbörja min läkning. Jag började omvärdera vad som var viktigt på riktigt och det var att prioritera mig själv för första gången. Det var dags att börja investera i mig själv och välja bort oviktiga saker, som att alltid hjälpa andra. Min man styrde hela familjeskutan, skjutsade barn och handlade. Jag hamnade liksom på åskådarbänken och det var hemskt att bara titta på från sidan, utan att vara fullt delaktig i sin egen familj. Jag har gått med bestämda myrsteg som har tagit mig framåt sakta men säkert. Jag har fått testa mig fram hur mycket jag orkar, och sedan backa om det blir för mycket. 

Hittade ljuset i mörkret

Jag fick aldrig tid att sörja mina föräldrar då när allting hände, utan har det senaste året börjat lyfta på det tunga sorgetäcke jag har burit över mig. Jag saknar mamma och pappa och tänker på dem ofta och sörjer att jag blev föräldralös i relativt ung ålder. Jag ville inte börja medicinera för det var viktigt att ha tillgång till alla känslor, men jag provade ändå antidepressiva en kort period, men fick förhöjda levervärden så jag slutade. Mediyoga blev min medicin i stället och hjälper mig att träna på avslappning. Det är en kravlös träningsform som passar mig perfekt eftersom jag alltid kan utgå från dagsformen. 

I dag mår jag mycket bättre och en viktig insikt för mig har varit att inte ens försöka bli som jag var innan, för jag är förändrad. Även om det ibland känns sorgligt så måste jag acceptera det. Jag förebrår inte mig själv utan ser framåt och väljer bort det som tar för mycket ork. Att planera in ledighet och återhämtning fungerar bra för mig. Vila behöver inte betyda att ligga i soffan, utan kan även vara mikropauser under dagen. Jag har ju själv sett att jag klarar mycket mer än jag trodde och att jag alltid reser mig. Även när det var som mest nattsvart fanns där en låga, som ett litet ledljus som jag då inte såg så tydligt som i dag.”

Anna Säfström, 43, berättat för Anne Haavisto.