Depersonalisationssyndrom är en nästintill okänd diagnos i Sverige – trots att den verkar vara relativt vanlig.
1 av 2: Depersonalisationssyndrom är en nästintill okänd diagnos i Sverige – trots att den verkar vara relativt vanlig. Foto: Shutterstock
Anna Strid, legitimerad psykolog.
2 av 2: Anna Strid, legitimerad psykolog. Foto: SARA. GILLIARD / SARA GILLIARD

Overklighetskänslor? Okända diagnosen många lider av

Att drabbas av tillfälliga overklighetskänslor är långt ifrån ovanligt. Det kan hända efter en traumatisk upplevelse eller när du lider av svår jetlag.

Men för vissa blir det ett bestående problem. Ett syndrom som är mer eller mindre okänt – trots att allt tyder på att det är vanligare än många tror.

– Drabbade tror att de är ensamma i hela världen med det här, säger psykologen Anna Strid.

”Det känns som om det är en hinna mellan mig och världen” eller ”Det känns som om jag är instängd i en bubbla”.

Ovanstående citat kommer från personer som lider av ett syndrom som det nästan aldrig pratas om.

Varför? Därför att så få känner till att diagnosen existerar.

Vid första anblick kanske det inte låter särskilt farligt. Många drabbas trots allt av overklighetskänslor då och då. 

Men föreställ dig att du är fast i den känslan dygnet runt. Att du känner dig som en främling i din egen kropp. Som om du gick runt i en dröm och betraktade dig själv utifrån.

– När den känslan stannar kvar blir det väldigt plågsamt, säger Anna Strid, legitimerad psykolog som skrivit boken ”Overklighetskänslor - om depersonalisationssyndrom” (Gothia Fortbildning).

LÄS OCKSÅ: 9 typer av ångestsyndrom och hur du lindrar

Vad är depersonalisationssyndrom?

Enligt Strid består syndromet av två huvudkomponenter – depersonalisation och derealisation. Kortfattat innebär det att du antingen känner en overklighet eller ett främmandeskap inför dig själv eller din omgivning. Eller båda två. 

– Samtidigt har du kvar din verklighetsförankring. Du förstår att upplevelsen är subjektiv och att det inte är så verkligheten ser ut, säger Strid.

Tecken på depersonalisationssyndrom (DDD)

Symtomen vid depersonalisationssyndrom är ofta svårbeskrivna. Drabbade vet att något är fel men kan inte riktigt sätta ord på det.

Kortfattat kan syndromet delas in i två väldigt specifika delar:

Depersonalisation

Du upplever en overklighet inför dig själv. Din egen kropp känns främmande och du kan känna dig avskärmad från dina upplevelser och ditt jag.

Derealisation

Du känner dig avskärmad från din omgivning och resten av världen. Miljöer, objekt och andra personer kan uppfattas som dimmiga eller främmande. Det känns som en sorts hinna mellan dig och världen.

Andra symtom kan vara:

Svårigheter att känna känslor

Avvikelser i sinnesupplevelser

Svårigheter med minne och att föreställa sig saker

Avvikelser i tidsuppfattning

Existentiella grubblerier

Överdriven självmedvetenhet

Du behöver inte känna igen dig i alla symtom för att få en diagnos.

Källa: Boken ”Overklighetskänslor - om depersonalisationssyndrom”, skriven av Anna Strid.

Beroende på var man tittar så har syndromet lite olika namn. Tidigare har det kallats enbart depersonalisationssyndrom och förkortats DPD, men numera heter det depersonalisations- och derealisationssyndrom med förkortningen DDD. Även förkortningen DP/DR förekommer.

Diagnosen ställs sällan i Sverige. Detta trots att det finns internationell forskning som visar att tillståndet är lika vanligt som bipolär sjukdom och tvångssyndrom. Det skulle i sådana fall innefatta hundratusentals personer bara i Sverige.

– En förklaring skulle kunna vara att diagnosen i sig har ett inneboende problem: Symtomen är så pass svårbeskrivna att många inte söker hjälp överhuvudtaget, säger Anna.

– Och de som söker hjälp kanske inte ens nämner symtomen. De låter så konstiga och man är rädd för att bli missförstådd eller betraktad som galen.

LÄS OCKSÅ: Så vet du om du lider av social ångest

Karin, 27: ”Det är så jävla jobbigt”

”När jag ser spegelbilden känns det aldrig som att det är jag, jag ser. Jag känner inte att min röst är min, jag känner inte som att mina minnen verkligen är mina.”

Så beskriver 27-åriga Karin sitt liv med DDD. Hon är en av flera personer som Anna Strid har intervjuat i sin bok. Karin har levt med overklighetskänslor så länge hon kan minnas.

Hon beskriver en känsla av att vara instängd i sin egen kropp – eller som att hon sitter i baksätet på en bil men ändå förväntas kunna köra, utan körkort. 

”Och det är så, ursäkta, jävla jobbigt”.

Overklighetskänslorna ökar när hon befinner i en folksamling eller är själv längre stunder. Endast när hon träffar personer hon känner sig trygg med infinner sig känslan av att hon faktiskt är verklig.

Hur känns det att drabbas av depersonalisation?

För en utomstående kan det vara väldigt svårt att förstå exakt vad depersonalisation innebär och känns.

Det kanske närmaste man kan komma på egen hand är att stirra på sin egen spegelbild så länge att du inte längre vet vem du tittar på. Eller att du upprepar ett ord om och om igen till det känns absurt och obegripligt.

– Det är lite likt känslan. Men då kan man ju styra över det och ta sig ur det, säger Anna Strid.

Maja, i dag 19 år gammal, har upplevt flyktiga stunder av overklighet sedan hon var tio. Men när hon gick ut nian blev de plötsligt konstanta.

”Jag kommer ihåg att första veckorna var jag tvungen att ta på allting för att se om det var verkligt. Det känns som att saker är avlägsna, lite längre bort. Jag fattar ju att de inte är det, men det känns som det.”

”Jag trodde jag höll på att bli galen och att, jag vet inte, att jag hade fastnat i någon konstig dröm, typ.”

Maja har utretts för adhd utan resultat och fått behandling för social ångest. Men overklighetskänslorna är kvar. I dag står hon i kö för psykoterapi och är sjukskriven.

Karin och Maja heter egentligen något annat. Intervjuerna är hämtade från boken ”Overklighetskänslor - om depersonalisationssyndrom”.

Vad orsakar DDD?

Man tänker sig att de flesta psykiatriska tillstånd orsakas av en kombination av arv och miljö. Detsamma verkar även gälla för DDD, som brukar räknas till så kallade dissociativa störningar.

DDD är vanligen inte orsakat av en specifik traumatisk händelse, vilket man förknippar med posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Ett långvarigt och lågintensivt trauma kan handla om svårartad mobbning eller en orolig uppväxtmiljö.

– Andra patienter har svårt att identifiera något fel, de säger att de haft en jättebra uppväxt. Ibland kan det vara svårt att se sin uppväxt objektivt, då det är den enda uppväxt man känner till. Man blir ”hemmablind”, säger Strid.

Anna Strid har skrivit boken ”Overklighetskänslor - om depersonalisationssyndrom” (Gothia Fortbildning) Foto: Sara Gilliard

Medelåldern för debut av DDD är cirka 16 år. Men besvären kan både komma tidigare och senare. Symtomen kan komma smygande men vissa upplever en intensiv och plötslig debut. Exempel på utlösande faktorer är svår stress, traumatiska händelser, en panikångestattack eller depression.

Även vissa droger kan utlösa DDD. Enligt forskning som Strid hänvisar till i sin bok står de för cirka 15 procent av fallen. Specifikt handlar det om cannabis, LSD, ecstasy och ketamin.

– De verkar kunna utlösa DDD utan bakomliggande trauma. De triggar i gång precis samma processer i hjärnan. Man har inte sett någon skillnad på symtombild bland drogutlöst och icke drogutlöst DDD.

LÄS OCKSÅ: Sandra fick PTSD: ”Vården trodde att jag var utbränd”

Vad händer i kroppen?

Ångest uppstår när den berömda flykt- och kampresponsen kickar i gång i kroppens sympatiska nervsystem. Pulsen går upp, vi kan drabbas av hjärtklappning och kroppen gör sig redo för att antingen fly eller slåss. I teorin är detta en viktig försvarsmekanism förutsatt att det verkligen finns ett hot.

Tillfällig depersonalisation kan också ses som en sorts försvarsmekanism. När vi utsätts för svår stress eller ett trauma kan kroppen i stället svara med en frysrespons, som också är till för att skydda oss. Den typen av flyktig overklighetskänsla är väldigt vanlig och drabbar många någon gång under livet. Det kan exempelvis hända när en person utsätts för ett sexuellt övergrepp.

Att ”frysa till is” eller ”stelna” är inte ovanligt i samband med en traumatisk händelse. Foto: Shutterstock.

– Det här tillståndet har helt motsatt effekt jämfört med ångest. Här är det kroppens parasympatiska nervsystem som aktiveras vilket gör att vi går ner i aktivitet. Ett slags skydd för att klara sig undan situationen, säger Strid.

Vid DDD tycks det uppstå ett komplext samspel mellan det sympatiska och parasympatiska nervsystemet. Personer med DDD rapporterar exempelvis själva att de har en hög ångestnivå men visar inga kroppsliga symtom på detta.

– Hos vissa minskar ångesten när overklighetskänslorna kommer. Hos andra ökar båda två samtidigt. Det är som om dessa två system kämpar mot varandra.

LÄS OCKSÅ: Vanliga fobier – så vet du om din rädsla är något mer

Inte samma sak som psykos

Många som söker hjälp för sina besvär blir både misstrodda och feldiagnosticerade till följd av den låga kunskap som finns kring syndromet.  Många får höra att de lider av ångest, trots att det är DDD personen lider mest av. Om hen vid sidan av DDD även lider av ångest och depression är det inte sällan som de båda tillstånden har kommit som en följd av overklighetskänslorna, menar Strid.

– Det är ett så plågsamt tillstånd att många drar sig undan och kanske utvecklar social ångest. Och när livet känns tomt och overkligt kan man bli deprimerad. Då kan man missa att DDD är det primära tillståndet.

Vissa misstänks ha PTSD, men vid DDD återupplever den drabbade inte traumatiska händelser i form av flashbacks eller mardrömmar.

Även psykos är en möjlig feldiagnos eftersom det likt DDD kan utlösas av samma typ av droger och ge en skev bild av verkligheten. 

Det finns emellertid fundamentala skillnader. Enligt Anna Strid ingår det i själva definitionen av DDD att den drabbade är medveten om att deras upplevelse är subjektiv. 

Psykologen om vanliga frågor kring DDD

Här svarar psykologen Anna Strid på några vanliga frågor kring depersonalisationssyndrom.

Hur ofta stöter du på personer med DDD i ditt jobb?

– I mitt kliniska arbete upplever jag, precis som forskningen visar, att det är precis lika vanligt som tvångssyndrom.

Vilket är det vanligaste problemet patienter beskriver?

– Det varierar, men ofta stor ensamhetskänsla. Många har inte berättat för någon och det ökar känslan av alienation.

Hur upplever en utomstående personer som lider av DDD?

– De är ofta väldigt välfungerande. Det kan också vara så att man försöker agera extra normalt vilket gör det svårt att upptäcka. Om personen exempelvis utvecklar social ångest så kan det naturligtvis märkas, men overklighetskänslorna märks inte. De är subjektiva.

Är overklighetskänslorna konstanta eller kommer de och går?

– Det verkar vara olika. Vissa beskriver det som konstant och vissa går ut och in i det. Även de som har det konstant upplever att det blir starkare och svagare över tid. Ofta blir känslorna starkare i ångestladdade situationer.

– Om patienten har kvar sin fulla verklighetsuppfattning så är det inte psykos, säger hon.

Anna menar att all forskning tyder på att det inte finns någon koppling mellan DDD och psykos.

– Vid DDD ser man en överaktivering av hjärnans prefrontala cortex. Det är egentligen motsatsen till vad man ser vid psykos.

Enligt Anna visar forskning att patienter med DDD inte har en förhöjd risk att drabbas av psykos senare under livet.

Går det att bli frisk? Hur behandlas DDD?

Eftersom depersonalisationssyndrom fortfarande är relativt ostuderat finns inga självklara svar kring vilken behandling som passar bäst.

– Det kan vara väldigt individuellt och bero på varför det uppkommit. Om något haft det jobbigt under uppväxten måste man ju ta itu med det. Men är det drogutlöst, så kanske det är bättre att jobba här och nu, säger Anna Strid.

Med det sagt har psykoterapi i form av KBT visat sig ha positiv effekt på DDD, något som Anna själv använder när hon möter patienter. Ett första steg handlar om att lära känna syndromet. Att få ett namn på det man lider av är ofta oerhört viktigt.

– Just det här syndromet är ju så pass okänt och många känner sig oerhört ensamma. De har ältat det här så länge och att få en förklaring har en väldigt lugnande effekt.

Anna är noggrann med att påpeka att hon anser att andra metoder kan fungera lika väl.

Det forskas även kring eventuella läkemedel som kan lindra symtomen men än så länge finns ingen enhetlig bild. Det behövs betydligt mer forskning än vad som bedrivs i dag.

Vad skulle du som psykolog vilja säga till de som lider i det tysta?

– Att det går att bli av med. Många tror att de är fast i det för alltid. Att det inte går att bli frisk eller komma tillbaka.

– Och att det är ganska vanligt, en massa människor lider av samma sak. Det är viktigt att våga prata om det med andra. Du behöver inte gå själv och grubbla på det här. Hitta ett forum på nätet, sök professionell hjälp. Våga dela med dig. Du är inte ensam.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

ToppHälsa – 100 % pepp & inspiration! Se erbjudande