Sedan högstadiet har Linda Olsson lidit av talängslan eller scenskräck, rampfeber och glossofobi som det också kallas.
1 av 2: Sedan högstadiet har Linda Olsson lidit av talängslan eller scenskräck, rampfeber och glossofobi som det också kallas. Foto: Privat / Privat
Tillståndet är vanligare än många tror.
2 av 2: Tillståndet är vanligare än många tror. Foto: Shutterstock

Linda, 37, om sin talängslan: ”Kände mig mindre värd”

De flesta blir lite nervösa av att prata framför en grupp.

För Linda Olsson, 36, tog det över delar av livet. Hennes talängslan kunde ge henne ångest bara av att sitta i fikarummet med kollegor.

– Det sliter upp en inifrån, säger Linda.

Utåt är Linda Olsson som vem som helst. Andra skulle inte beskriva henne som varken blyg eller osocial - antagligen tvärtom.

Ändå har stora delar av hennes uppväxt och vuxna liv präglats av en överväldigande ångest. Så fort hon hamnat i centrum för en grupp har hon fyllts av obehag - oavsett om det handlat om en viktig presentation på jobbet eller en helt vanlig AW med kollegorna.

– På ett av mina jobb brukade vi ha måndagsmöte varje vecka. Vi satt i kafferummet och alla gick igenom sin vecka. Absolut inga konstigheter. Men bara den grejen fick mig att få ångest, säger Linda.

Linda Olsson

Ålder: 37 år.

Bor: Stockholm

Familj: Sambo

Yrke: Operations Manager inom läkemedelsindustrin

Hennes svårigheter faller under det man brukar kalla för talängslan, scenskräck, rampfeber eller glossofobi.

Och hon är långt ifrån ensam. Enligt en studie från Uppsala universitet kan det handla om så mycket som 24 procent av befolkningen som har liknande problem.

– Jag har känt mig som den enda i hela världen. Ingen pratar om det. Det är ju lite pinsamt, framför allt när man blir äldre.

LÄS OCKSÅ: Så vet du om du lider av social ångest

Vad innebär talängslan?

Rent kliniskt räknas talängslan vanligen inte som en separat diagnos, utan som en mer specifik variant av social ångest. Men det råder viss oenighet.

– Det är väldigt många som enbart har det har det här problemet och få andra svårigheter i andra sociala situationer, säger Jonas Evander, legitimerad psykolog på Afobia som bland annat håller kurser för personer med talängslan.

Talängslan kan definieras som en orimligt stark rädsla för att tala inför grupp. För vissa handlar det främst om yrkesmässiga presentationer, medan det för andra är lika jobbigt att få uppmärksamhet riktad mot sig under en middagsbjudning. Det skulle också kunna handla om att ta ordet vid ett möte eller att sitta på en föreläsning och känna oro inför att få en fråga.

– Det blir ett stort hinder i livet, det är inte ovanligt att personer med talängslan väljer bort vissa karriärvägar. Trots att de är duktiga på sitt jobb så står de och stampar och kan inte röra sig vidare.

Jonas Evander, legitimerad psykolog på Afobia. Foto: Bildio.se

Det är alltså stor skillnad på att vara ”lite nervös” inför en powerpoint-presentation på jobbet och att lida av talängslan.

– Många känner sig missförstådda. Det är viktigt att betona att det är en ordentlig gradskillnad, säger Evander.

Det är inte heller bara själva framträdandet som väcker ångest. Många lider av svår förväntansångest, det vill säga en stark oro eller ångest långt innan själva uppträdandet. Efteråt fylls skallen av negativa tankar och du ältar framträdandet och hakar upp dig på negativa delar av det.

– Det är väldigt destruktivt. Jag brukar beskriva det som motsatsen till att köpa lördagsgodis. Då väljer du ju de godaste bitarna. Här väljer du det absolut sämsta och tuggar i veckor eller månader, säger Evander.

– Det blir också något du kommer ihåg till nästa gång du ska göra ett framförande vilket göder din oro.

LÄS OCKSÅ: 9 typer av ångestsyndrom och hur du lindrar

”Jag har undvikit väldigt mycket saker som jag i dag ångrar”

För Linda blev svårigheterna framträdande redan i tonåren.

– I låg- och mellanstadiet så vet jag att jag sjöng solo på en skolteater framför hela skolan och tänkte inte alls i de här banorna. Trots att jag inte kan sjunga.

Men i högstadiet hände något. Hon kan inte peka ut någon specifik situation som utlösande faktor. Däremot är Linda, precis som så många andra, smärtsamt medveten om att tonåren kan vara en tuff period. Helt nya krav ställs på oss som individer, vi börjar betrakta oss själva mer inåt och utseende betyder mer och mer.

– Och tyvärr är barn och ungdomar ganska elaka mot varandra, säger hon.

Varför får man talängslan?

Talängslan debuterar ofta tidigt i livet, många upplever att de haft problem så länge de kan minnas.

Det finns en rad olika faktorer som kan spela in:

Associationsinlärning

Vår förmåga att associera är i många fall guld värd. Men den kan också leda till att vi utvecklar både rädslor och fobier.

Om du upplever att du gjort bort dig framför en större grupp kan det över tid bidra till ett mönster där du förknippar muntliga framträdanden med obehag. Till slut kanske du känner ångest bara av tanken på att prata framför en grupp.

Modellinlärning

I bland kan det räcka att vi ser någon annan utsättas för en pinsam situation. Låt oss säga att en klasskamrat uppvisar rädsla och obehag vid ett framträdande, då får du med budskapet att det är en skrämmande situation.

Evolutionära teorier

Även om det saknas konkreta bevis är det populärt att titta bakåt i tiden för att hitta förklaringsmodeller för våra rädslor. I mänsklighetens vagga kan exempelvis talängslan ha fyllt en funktion. Att bli utesluten ur gruppen betydde nästan garanterat döden och att ta ett steg tillbaka i en social situation kan alltså ha inneburit en större chans till överlevnad.

Källa: Jonas Evander, legitimerad psykolog.

Redan då blev Linda expert på att försöka kringgå problemet. Antingen undvek hon situationerna helt eller så försökte hon hitta lösningar som gjorde henne tryggare – exempelvis såg hon till att aldrig sitta i mitten av klassrummet för att slippa känna sig trängd.

– Det tog så mycket energi. Jag behövde alltid parera. Jag har undvikit väldigt mycket saker som jag i dag ångrar, säger hon.

Hur har det här påverkat ditt självförtroende och din självkänsla?

– Det är klart att det påverkar jättemycket. Man blir ett med ångesten, man identifierar sig med den. Och jag kände mig lite mindre värd inför andra.

LÄS OCKSÅ: Vanliga tecken på att du lider av agorafobi

Livrädd för att rodna

Personer som lider av talängslan är ofta rädda för att olika kroppsliga eller beteendemässiga reaktioner ska röja deras nervositet - att andra runtomkring ska märka att de exempelvis skakar, stammar eller blir andfådda.

I Lindas fall kretsade skräcken kring att hon skulle rodna och bli röd i ansiktet.

– För någon som inte tycker att det är jobbigt så kanske det inte känns som hela världen, men för mig blev det en så stor grej. Jag visade mig sårbar, jag visade den där ångesten som jag inte vill visa, säger hon.

Vad är ett säkerhetsbeteende?

Ett säkerhetsbeteende är en sorts försvarsmekanism vars syfte är att minska ångest och obehag och i slutändan förhindra att den värsta katastrofen inträffar.

Är du exempelvis flygrädd kanske du håller extrem koll på vädret inför en flygresa. Lider du av klaustrofobi kan det handla om att välja trappan framför hissen eller att inte våga låsa toadörren.

För personer med talängslan kan den ”värsta katastrofen” innebära att de ska göra bort sig. För att undvika detta kan de exempelvis förbereda sig överdrivet mycket, dölja skakande händer eller klä sig i svala kläder för att inte svettas.

Som vid många andra ångestsyndrom är det vanligt att tillämpa så kallade säkerhetsbeteenden. De används som ett skydd för att katastrofen inte ska inträffa, i det här fallet att du ska göra bort dig. På kort sikt kan det dämpa ångesten men i ett längre perspektiv håller det ofta besvären vid liv. Du får nämligen aldrig möjlighet att motbevisa om katastrofen verkligen hade inträffat om du inte tagit till ett säkerhetsbeteende.

För Linda kunde det handla om att bära svala kläder, använda extra mycket smink, redovisa i ett mörkt rum eller att vädra lokalen i förväg. Allt för att minimera risken för att hennes röda ansikte skulle synas.

– När jag väl ställde mig framför alla var jag förberedd på strid.

Ett annat säkerhetsbeteende som Linda identifierat är hur hon ständigt sökt bekräftelse hos familj och vänner. Hon har ventilerat sin ångest så fort hon fått möjlighet.

– Det har bara förstärkt känslan av att det är jobbigt. Ju mer man pratar om hur jobbigt något är desto jobbigare blir det.

LÄS OCKSÅ: Vanliga fobier: Så vet du om din rädsla är något mer 

”Man är inte så jättesnäll mot sig själv”

En annan stor del i problematiken är så kallad självfokusering. Det innebär att vi vänder blicken inåt och försöker se hur vi ser ut utifrån. Vi gör det för att ha koll på oss själva och för att inte göra bort oss. ”Verkar jag nervös?”, ”hur låter det när jag pratar?”, ”är jag röd i ansiktet?” är exempel på tankar som kan flyga förbi i huvudet.

Den bilden är sällan objektiv.

– Personer med talängslan har sällan en nyanserad och realistisk bild av hur de faktiskt ser ut när de talar inför grupp. Det beror på att vi använder magkänslan som kompass, men den är ganska förrädisk när vi har höga ångestnivåer, säger Evander.

Utåt har Linda aldrig uppfattats som varken blyg eller osocial. Foto: Privat / Privat

En ångestriden hjärna är inte heller särskilt bra på att urskilja dåtid från vad som händer här och nu. Plötsligt dyker ett pinsamt minne från högstadiet upp vilket kan färga hur vi ser på den nuvarande situationen. Enligt Evander utgår folk ifrån hur de ”vet att de alltid har varit” i sin bedömning, oavsett hur de faktiskt presterat.

– Det blir som en slags privat visklek, fast man viskar till sig själv om och om igen och kommer längre och längre bort från verkligheten.

Det betyder också att vi lägger otroligt mycket energi på att analysera oss själva, i stället för att fokusera på uppgiften.

– Och man är inte så jättesnäll mot sig själv, det är det som är det jobbiga, säger Linda.

LÄS OCKSÅ: Overklighetskänslor? Okända diagnosen många lider av

Sökte slutligen hjälp

Först vid 37 års ålder fick Linda nog. Hon tröttnade på att känna sig begränsad både som yrkeskvinna och människa.

Även om hennes nuvarande jobb innebär återkommande presentationer, var det främst de små vardagliga mötena som störde henne - som att drabbas av ångest i fikarummet.

– Jag kände att så här kan jag inte ha det. Jag vill vara en fullt fungerande social person. Varje gång de här smågrejerna hände så kände jag mig värdelös.

Hur behandlas talängslan?

Enligt Jonas Evander är det vanligt att personer med talängslan rekommenderas individuell kognitiv beteendeterapi, med ett liknande upplägg som vid social ångest. 

Även om många blir hjälpta av detta kan det innebära vissa utmaningar. Personer med talängslan är som bekant rädda för att tala inför grupp men individuella behandlingar saknar ofta gruppmoment.

– Sedan finns det gruppbehandlingar för social ångest, men det är inte helt optimalt för en person som ”bara” är rädd för att tala inför grupp och inte andra sociala situationer, säger Evander.

Jonas största rekommendation är ett upplägg där du på ett kontrollerat och gradvis sätt får möta det som skrämmer dig. Ju mer du får öva desto bättre. Det är också viktigt att skala bort dina säkerhetsbeteenden, som annars riskerar att hämma resultatet.

Fokus på retorik

Nätet är i dag fyllt till bredden av olika ”Våga tala”-kurser som ofta har fokus på retorik, men Jonas menar att det är viktigt att skilja på retorik och att vara trygg som talare.

– Det är nästan som två olika grenar inom sport. Du vill lära dig fotboll men går och spelar tennis.

Hans råd är att börja med att arbeta med rädslan, därefter kan du komplettera med retoriska grepp om du känner att det behövs.

Våren 2019 sökte hon slutligen hjälp. Linda ingick i en grupp om sex-sju personer som tillsammans med en psykolog djupdök i de rädslor som de kämpat med hela livet. Kursen pågick över en helg och föregicks av en kartläggning av varje individ.

– Det var både befriande och tungt. Det var mycket tårar, vi delade verkligen varandras ångest. Det plockade bort alla lager jag byggt upp runt mig själv, säger hon.

– Det gav mig en möjlighet att bygga upp något nytt igen. Den känslan är ju lite omvälvande.

Bara att få träffa andra som led av samma problem blev en stark upplevelse för Linda. Hon som känt sig ensammast i världen.

– Jag har ju försökt prata med vänner och familj, men det är svårt för dom att hjälpa på rätt sätt och förstå känslan. Det räcker inte med en klapp på axeln.

LÄS OCKSÅ: Sandra fick PTSD: ”Vården trodde att jag var utbränd”

Stor skillnad: ”Inte begränsad längre”

Linda är inte botad från sin talängslan. Det krävs fortfarande hårt arbete och ”inget kommer gratis” som hon själv säger. Men hon har fått ett helt nytt perspektiv och känner sig inte begränsad på samma sätt som tidigare.

I början av 2020 sa hon exempelvis ja till ett erbjudande som inte fanns på världskartan tidigare.

– Varje år har vi ett stort möte i Dublin med jobbet. Mitt mål har varit att ta mig upp på den där scenen framför 200 personer. När jag fick frågan den här gången så tog jag chansen, säger hon.

Psykologens bästa råd: Så hanterar du din talängslan

Det kan vara både svårt och skrämmande att ta sig an problemen på egen hand. Men om du vill börja utmana dig själv är Jonas Evanders bästa råd att hitta en trygg grupp som du kan öva på.

– Det är viktigt att inse att man måste våga stanna kvar i ångesten. Hos många ligger lösningen närmare än vad de tror, säger han.

Använd video

Att spela in sig själv kan vara nyttigt. Det ger perspektiv och en bättre bild av hur verkligheten faktiskt ser ut, även om det känns läskigt. När det inte är möjligt kan en ljudupptagning vara ett alternativ.

Öva på att rikta uppmärksamheten utåt

Vid talängslan riktas ofta allt fokus inåt, när den borde riktas utåt.

– Ångesten blir som en magnet. För många är det jätteutmanande att våga ta steget till ögonkontakt med åhörarna, säger Evander.

Se över dina säkerhetsbeteenden

Vilka ”knep” använder du för att känna dig lugn och trygg i en situation? Förbereder du dig överdrivet mycket? Gömmer händerna för att dölja skakningar? Undviker ögonkontakt?

Fundera om dessa beteenden hjälper eller stjälper dig. Ofta handlar det om det sistnämnda.

– Säkerhetsbeteenden måste skalas av. Det är viktigt för att inser att du faktiskt klarar av att tala inför grupp.

Undvik betablockerare

Det är långt ifrån ovanligt att så kallade betablockare skrivs ut för att dämpa ångest och oro vid muntliga framträdanden. Effekten är emellertid tillfällig och löser inte grundproblemet, menar Evander.

– Det riskerar att hålla rädslan vid liv och förvärra den över tid.

Även om blotta tanken fortfarande gav henne en del ångest valde hon att inte ta den enkla vägen. Hon hade exempelvis lovat sig själv att inte älta sin ångest med omgivningen.

– Och det var inte så himla farligt! Det är väl det som är grejen nu, att fylla på med nya upplevelser som inte är fyllda med massa ångest.

Hur känns det när du går till fikarummet i dag?

– Haha, det känns bra! Det är klart att det inte är som ett plåster som försvunnit och nu är allting bra. Men jag känner mig inte begränsad längre.

Vad skulle du vilja ge för råd till andra som lider av samma problem?

– Det är viktigt att våga erkänna för sig själv att du behöver hjälp, jag hade inte klarat det här på egen hand. 

– Och våga berätta, våga säga att du har talängslan. Det är något som sliter upp en inifrån, tyvärr. Men du är inte ensam.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av ToppHälsa + boken Träna hemma av Annika Sjöö. Läs mer!